Uppgång och fall

Detta blir en bildstudie i ett bands enorma uppgång och extrema fall. Oasis är det bästa exemplet på talang - tajming - för stora framgångar - total kreativ död.

Året är 1994 och de släpper debuten Definitely Maybe, turnerar England runt på syltor och hamnar tillslut utanför landets gränser och gör en bejublad spelning på Hultsfredsfestivalen. En konsert som för svenska kritiker och musiker blivit vad Sex Pistols spelning i Manchester 1976 var för den brittiska motsvarigheten. Alla var där.

1995 släpper de skiva nummer två, inspelad på imponerande tolv dagar. Året efter ser 250.000 fans Oasis live i Knebworth.

De släpper sedan ett kokaintjockt tredje album 1997 som tokhyllas av presskåren för att sedan ta tillbaka allt de sagt. Noel håller den idag som deras sämsta och han passade då på att besöka 10 Downing Street för att mysa med Englands nya poster-boy Tony Blair. Ett ögonblick som kallats britpopens död.

Åren går och medlemmar och skivor passerar obemärkt förbi för alla utom de mest inbitna. Liam har tappat sin röst någonstans längs vägen. De blir fans och bundis med svenska The Soundtrack Of Our Lives som är kanske deras största misstag då de försöker göra någon beatdriven psykedelia istället för melodiös pop. 2009 spelar de för halvtomma arenor i Göteborg och Stockholm, totalsågas och kröner kvällen med att mysa med den forne kulturministern Leif Pagrotsky. En bild som säger mer än tusen ord.

✝ Oasis 1993-2009. Ett liv, ett kors, ett datum.

/K