2009-08-21

Way Out West - en summering

Nyligen hemkommen från Göteborg - jag hade anledning att stanna längre - tänker jag nu summera mina intryck från Way Out West-festivalen. Det ska även nämnas att jag ofta lägger stor vikt på fest i festival och avskyr att stressa från spelning till spelning. Kvalitet över kvantitet är min melodi men med hänsyn till min festivalpartner har jag sett fler band jag vanligtvis skulle undvikit.

Beirut levererade sin Emir Kusturica-muzak på fredagseftermiddagen i ett par alldeles för stora skor och var olidligt tråkigt. De hade passat bättre i en hiss på ett närliggande hotell.

Countryrockarna i Band of Horses förlorade på tidpunkten och den låga ljudvolymen men bjöd ändå på en bra och uppsluppen konsert. Ben Bridwell sjunger alltid lika gudomligt även om det var mer intensivt och känslomässigt på förra årets Accelerator.

Detta var årets hittills största konsertbesvikelse och då syftar jag även till vårens spelning på Cirkus. Här i Slottsskogen kändes Glasvegas oengagerade, slöa och det tände tyvärr inte till förrän i avslutande Daddy's Gone. Med fler skivor och låtar i bagaget och ett mindre hajpat år bakom sig kan de säkert komma att bli lysande.

Den som riffar mest och gör flest taktbyten innan han dör vinner! Så tänkte Arctic Monkeys och jag väntar fortfarande på att de ska skriva sin första låt. Det mest överskattade från en brittisk ö sedan, Tony Blair?

Christopher Sanders soloalbum fick mig att äntligen förstå [ingenting] (obs: ej ordvits) som tidigare gått mig lite förbi. Nu hoppar jag också på hyllningståget när de i höst kommer att slå igenom på allvar.
Denna spelning var finstämd förstärkt av Sibille Attars stämma, rå och dansant då användandet av en rytmsektion är oerhört effektivt. De har även en riktig fin singel i Hallelujah och producenten Jari Haapalainen gästade även han scenen, något onödigt men gulligt.

"Det känns fint att vara tillbaka i Stockholm" sa Olle Ljungström tidigt i konserten och fortsatte sedan att leverera det bästa av mellansnack. Musiken då? På sina ställen lite spretigt men ändock väldigt underhållande och han har trots allt skrivit några svenska klassiker.

Det har blivit några spelningar med Florence Valentin för mig under året och denna var den absolut bästa. Bandet har verkligen vuxit till sig för större scener och gester och Love Antell är stundom en inspirerande och underhållande predikare men som även kostar på sig lite publikfrieri.
Den göteborgska pressen som avfärdade detta som Håkan Hellström-pastischer har blivit skrattretande hemmablinda då den enda gemensamma nämnare de har är hemspråket. För Håkan Hellström är Florence Valentin en liten prick i horisonten.

Jag har avfärdat den mesta av shoegaze tidigare på bloggen och jag avskyr hårdrock. Detta min vän är precis detta i en outhärdlig symbios. Mina tankar gick till kultfilmen Spinal Tap och diskussionen runt volymknappen på deras gitarrförstärkare som går ända upp till 11 i stället för 10.
Käre bandmedlemmar i My Bloody Valentine, det blir inte bättre för att man spelar så högt att varken en enda textrad, ackordbyte eller slinga hörs igenom.
Kommer du ihåg hur det var som trött och grinig tonåring när du låg och sov i pojk- och flickrummet när mamma plötsligt kom in med dammsugaren?

När jag såg Lily AllenBerns för några år sedan var hon oförskämt fräsch och smått unik i sin blandning av stilar, nu är jag rädd att hon förlorat mycket av det. Denna konsert som drog den största publiken gick tyvärr på autopilot och om man blundade kändes det ibland som att valfri MTV-tjej kunde stått på scenen. Lily har dock fortfarande en förtjusande röst men som får alldeles för lite spelrum.

I övrigt känner jag att Way Out Wests problem är att de fortfarande vill vara en liten indiefestival men lider samtidigt av växtvärk och Hultsfred-komplex att banden sällan är i sina rätta element. Och samspelet med klubbarna hade i år förbättrats något men är fortfarande alldeles för utanför festivalen och bör bakas in i Slottsskogen där utrymmet inte tordes vara något problem. Festivalen är dock ännu ung och kommer förhoppningsvis utvecklas innan den avvecklas.

/K

2009-08-13

"I was crawling through a festival way out west"

Rubriken är skriven av min stora hjälte Joe Strummer och är de inledande raderna i den briljanta singeln Coma Girl från hans sista album Street Core. Med det sagt åker jag nu till Göteborg för Way Out West-festivalen.
Några av de jag tänkt se är bl.a. Band of Horses, Antony & the Johnsons, Glasvegas, Echo & the Bunnymen, [ingenting], Olle Ljungström, Florence Valentin, My Bloody Valentine och Lily Allen. Vi ses där!



/K

2009-08-12

The Sound of Arrows - Into The Clouds

En av de albumdebutanter jag längtar efter mest är utan tvekan The Sound of Arrows. Efter 2008 års Danger! EP och vinterns M.A.G.I.C. EP förväntar jag mig nu stordåd från duon.
De skulle kunnat släppa albumet redan i våras men valde att pröva lyckan i England och kommer därför i höst först och främst att släppa albumet på vinyl i England och USA. I väntan på det kan du ladda ner första smakprovet Into The Clouds >>här<<.

The Sound of Arrows är även en av få artister som lyckas med konststycket att kombinera det audiella med det visuella, de ser nämligen ut exakt som de låter och gör hemmasnickrade videos som gör Disney-chefer gröna av avund.

/K

Parker Lewis - Rak som en pil

Du som följt denna blogg slaviskt eller som känner mig personligen vet att jag älskar Parker Lewis, än mer så när han nu blir politisk på sitt hemspråk.
Rak som en pil heter EPn som släpps den 16e september och tro mig när jag säger att den är fantastisk från början till slut. Särskilt begeistrad blev jag i första spåret, duetten med Love Antell från Florence Valentin, där de sjunger några av de bästa textrader som skrivits på svenska.
Låten jag talar om heter Ingen så blå och den laddar du ner via skivbolaget Mad For It inc, >>här<<.

"Och mitt hjärta rår dom inte på
Ingen rockmusik kan nånsin va blå
Ingen sång jag kan förstå har nånsin skrivits på Strandvägen"

*Mer läsning, inklusive texter på www.raksomenpil.se

/K

2009-08-11

The Raveonettes - Suicide

Innan jag närmade mig denna låt gillade jag inte ens The Raveonettes, det får jag nog revidera nu. Det som lockade mig var den morbida titeln då döden klär mig och himmel och helvete vilken fin låt det är.
Den är tagen från kommande albumet In and Out of Control som släpps den 6e oktober.

Ladda ner Suicide >>här<<

*Extra kudos för den fantastiska titeln på spår #4.

Låtlista:
1. Bang!
2. Gone Forever
3. Last Dance
4. Boys Who Rape (Should All Be Destroyed)
5. Heart of Stone
6. Oh, I Buried You Today
7. Suicide
8. D.R.U.G.S.
9. Breaking Into Cars
10. Break Up Girls!
11. Wine

/K

Ian Brown - Stellify

Manchesterapan Ian Brown är dubbelt aktuell just nu. Hans forna band The Stone Roses debutalbum fyller som bekant 20 år i år och det firas med ett skivsläpp av monumentala mått. The Stone Roses 20th Anniversary innehåller nämligen debutalbumet, singel-b-sidor på vinyl och cd, demos, live-dvd, usb-minne med alla låtar i mp3-format, etc etc.
Lyssna på den via Spotify >>här<<.

Ian Brown själv släpper nya albumet My Way den 28e september och första singeln Stellify den 21a september. Redan idag kan du tjuvkika på videon via Football365 >>här<<.

Låtlista:
1. Stellify
2. Crowning Of The Poor
3. Just Like You
4. In The Year 2525
5. Always Remember Me
6. Vanity Kills
7. For The Glory
8. Marathon Man
9. Own Brain
10. Laugh Now
11. By All Means Necessary
12. So High

/K

2009-08-10

Girls - Lust For Life

Girls, jag orerade om för en dryg månad sen har i sommar tagit mitt pophjärta som gisslan och att säga att jag drabbats av stockholm syndrome vore en underdrift. Det var lugna låten Hellhole Ratrace som jag föll pladask för och när det sedan visade sig att de även bemästrade pop var saken klar.
Lust For Life heter låten du kommer dansa till i höst när debutalbumet släpps den 22a september.

Ladda ner Lust For Life >>här<<, titta på videon nedan.



Missa inte dem live på Debaser Malmö den 25e september och dagen efter på Debaser Medis i Stockholm.

/K