Kontrasterna mellan Pluras rödvinsmumlade röst och patetik tillsammans med den luftiga produktionen och Phil Collins-trummorna känns i den här låten fruktansvärt självklara. Jag har fortfarande inte bestämt mig om jag älskar omslaget dock, men jag tror det.
/K
1 kommentar:
Men som sagt, det är lätt att vara efterklok.
Skicka en kommentar