Materialet är mer fokuserat och genomarbetat än sist. Linjerna är rakare och det är inte lika vingligt som på debuten "Alright Still". Musiken blandar skickligt och lekfullt electronica, countrysoul och schlager men mynnar i slutändan ut i genuin engelsk pop. Paradoxalt nog blir skivans styrka också dess svaghet. För det som gjorde Lily Allens bloggpop så charmig och bitvis unik på förra skivan faller här bort till förmån för en mer sansad och vuxen ljudbild.Samtidigt som kan jag sakna charmen och naiviteten hos låtar som "Smile" och "LDN", klär den lite mer polerade produktionen de nya låtarna väl och Lily Allen går som vanligt i mål med sitt syrliga texthäfte.
Enda riktiga plumpen är väl låten "Fuck You" som med sin enerverade text och refräng får Lily Allen att framstå som en dålig kopia på sig själv. Som helhet sedd är ändå "It's Not Me, It's You" en mycket lyckad uppföljare till debuten och Lily Allen som får finna sig att även framöver vara Englands tabloiddrottning nummer 1.
Bästa spår: "Not Fair"
/A
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar