Kanye West gjorde det i fjol på 808s & Heartbreak och U2 gjorde det redan 1991 på albumet Achtung Baby. De fuckade upp sin grundformel. Ja, det kallas så på kritikerspråk när ett band eller en artist väljer att plocka isär sitt eget sound för att hitta nya infallsvinklar in i musiken. Om man ska hårddra det hela så är det exakt vad Mando Diao har gjort med senaste skivan, Give Me Fire.Istället för att plocka in en traditionell rockproducent, likt Björn Olsson som på den föregående plattan, har bandet anlitat Salla Salazar från The Latin Kings och hans bror Masse som kreativa bollplank. Och det är ett oväntat djärvt men samtidigt befriande drag. Gustaf Norén och Björn Dixgård hoppar vilt mellan disco, funk och rock, och även fast de inte lyckas hålla alla sina nya influenser på rätt plats varje gång prickar de ändå in ett par klockrena poprefränger på vägen.
På singelbekanta, Dance With Somebody, tar Mando Diao över stafettpinnen från Sahara Hotnights - Face to face, cheek to cheek, you hear the pounding beat - och gör vårens bästa rockdisco. I Gloria låter Björn Dixgård som en brunstig ungtjur och sopar samtidigt banan med hela Tom Jones 60-tal. Röjig soulschlager helt komplett med dramatiska stråkar och kvinnliga körsångerskor.
Genom att skiva efter skiva våga utmana den gitarrbasarade rockmusikens egna begränsningar lyckats Mando Diao få sitt sound att låta lika hungrigt och relevant även 2009. Med Give Me Fire kommer gruppen med all säkerhet att spela för utsålda hus och festivaler även detta år. Helt välförtjänt.
Bästa spår: Gloria
/A
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar