Trots att jag har umgåtts med den här plattan i ett par veckor nu kan jag kan fortfarande inte avgöra vad jag egentligen tycker om den. Är den bra eller är den dålig? Ibland står det bara still och händer noll, som i första singeln If I Had A Heart, och jag blir känner mig mest obekväm med Karin Dreijer manipulerade röst. De svagare spåren känns nästan som en karikatyr på The Knife, medan de starka och mer inspirerade låtarna verkligen låter som artist på väg i rätt riktning. En artist som snart till fullo har hittat sound och med det en medföljande musikalisk behärskning. When I Grow Up, som på slutet transformeras till något som närmast liknas japansk Kate Bush-disco attraherar med sin smarta vändning och Dry And Dust låter som digital skräckfilmsmusik. Helt rätt och så långt bra. I dessa två låtar jag även stå ut med att hennes bitvis enerverande röst. Jag tror att det som hade gynnat skivan ytterliggare hade varit att släppa fram lite mer luft i produktionen. Det blir mot slutet nästan lite väl degigt och Dreijer låter bara vilsen bland ljudlandskapen. Själva soundet påminner annars i helhet mycket om The Knifes senaste, Silent Shout, det är långsamt, det är dovt och det är malande. Själv har jag dock alltid föredragit föregångaren Deep Cuts framför Silent Shout. Silent Shout saknar den popnerv som gav oss låtar som Heartbeats, Pass This On och You Take My Breath Away. Förmodligen så skiter Dreijer fullständigt i det. Fast egentligen inte. Ambitionen med Fever Ray och tredje skivan med The Knife (Hanna med H-soundtracket borträknat) verkar ha varit att komma ifrån hitsen och satsa på mer suggestiv och samtidigt svårsmält musik. Allt för att distansera sig från den stora massan.
Från spår 2 till spår 6 är alla bitar på rätt ställen och hon träffar med den täta produktionen mitt i prick. Men övriga spår lämnar som sagt mer att önska än bara ett musikaliskt avståndstagande till allt som anses vackert. Och jag kan än en gång fortfarande inte bestämma mig om jag ska gilla det här eller inte.
Jag fascineras utav Karin Dreijers idé men samtidigt saknar jag den där helgjutna skivan som finns där någonstans i henne. Kanske nästa gång. Som Fever Ray, som The Knife eller något helt annat, det återstår att se.
Bästa spår: When I Grow Up
/A
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar