U2 avslutar sitt 00-tal med ännu en grandios uppvisning och lektion i ämnet arenarock. Det är som vanligt stora ljudbyggen och stora gester. Kanske lite mer vågad i produktionen än på föregångaren, 2004 års How To Dismantle An Atomic Bomb, men samtidigt också lite rakare i kanterna.Rick Rubin var som bekant anlitad som producent från början men hans musikaliska idéer visade sig inte passa bandet i slutändan. Hela den inspelade skivan åkte rakt ner i papperskorgen när inspelningen äntligen var klar. Det nya resonemanget löd: Better safe than sorry. Det fick bli omstart med Brian Eno och Daniel Lanois istället. Två personer som U2 har jobbat flera gånger med tidigare under karriären och tur var väl det för jag tror inte att Rick Rubin var rätt man för ett band som U2. Kanske hade han fungerat bättre med ett mer fjunigt arenaband som The Killers men inte här i Ligue 1.
Första singeln Get On Your Boots gav inte precis några höga förväntningar på albumet men i sitt sammanhang fungerar den ändå förvånansvärt bra. Även om den och efterföljande Stand Up Comedy inte ger U2 några direkta stilpoäng - snarare tvärtom. Det är i låtar som Magnificent och den alldeles monumentala balladen Moment Of Surrender som vi känner igen bandet som bäst. Den sistnämnda kan vara det bästa U2 har spelat in under hela sitt 00-tal. Bono fullkomligen sjunger skiten ur allt och alla.
No Line On The Horizon är inget album som kommer att räknas bland irländarnas främsta verk i framtiden men den knyter ändå ihop U2:s första decennium under 2000-talet på ett mycket övertygande sätt.
Men hur kreddigt är det att lyssna på U2 2009 egentligen? Förmodligen inte dugg. Spelar roll, Bono har fortfarande mer soul i strupen än vilken annan skotskt indiehajp som helst.
Bästa spår: Moment Of Surrender
/A
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar