2008-11-26

Per Gessle - Party Crasher

Efter de enorma framgångarna under 2000-talet med skivorna Mazarin, Son Of A Plumber, En Händig Man och inte minst Gyllene Tider känns backlashen för Per Gessle ganska självklar. Han bjuder dessutom upp till det själv genom att innan skivsläppet säga att han med de nya låtarna sneglar ut åt de internationella topplistorna igen. Gessle vill ta tillbaka det världsherravälde som han en gång skapade under 90-talet. Han vill ut på banan och spela med de stora namnen, han vill visa att hans penna är precis lika vass som under Roxettes storhetstid. Detta gör honom också samtidigt till vinterns lättaste måltavla. Men det är just de två faktorerna tillsammans som gör skivan till både lyssningsvärd och beundransvärd.

Produktionen är som vanligt klanderfri. Allt är noga utmejslat med snygga detaljer kryddade med rätt influenser. Det snackades mycket innan om att det här skulle vara en disco-skiva, och även om första singeln skvallrar om ett mer dansorienterat sound än vad vi är vana vid så dominerar ändå de renodlade
poplåtarna skivan. Det är lika delar T-Rex som det är lika delar Pet Shop Boys. Och inget fel med det. Det är just här Gessles styrka sitter. Att få det banala att låta självklart utan att för den delen göra avkall på kvalitén. Fast mitt bland alla slicka poplåtar, som han vid det här laget skriver med vänsterhanden, tillåter sig ändå Gessle att våga utmana sig själv och faktiskt förnya sitt sedan länge beprövade sound. Hans falsett har nog aldrig låtit så självklart som på Stuck Here With Me. En låt som inte liknar någonting han tidigare har gjort och som närmast rent inspirationsmässigt kan härledas till Justin Timberlake (!).

I övrigt hörs det tydligt att Christopher Lundqvist har fått ta ett steg tillbaka till förmån för Clarence Öfwerman i produktionsteamet. De luftiga arrangemangen som var så betydande på Mazarin och Son Of A Plumber är ersatta av en mer kompakt och traditionell ljudbild. Även om jag ibland kan sakna Lundqvists hand över låtarna så känns det naturligt att Gessle omarbetade ljudbilden. En skiva till i samma stuk som Son Of A Plumber skulle bara bli tröttsamt.

Party Crasher är inte Gessles främsta verk. Den kommer kommer nog sorteras in någonstans mellan förra engelska soloäventyret The World According To Gessle och Room Service med Roxette trots att topparna här är betydligt fler. Kronjuvlen Mazarin kommer alltid att vara Gessles största triumf, men Party Crasher ska ändå ses som en helt logiskt och rolig fortsättning på en suverän solokarriär.
Det är också få artister i Sverige som besitter samma osvikliga känsla för popmelodier som Gessle gör. Sånt är alltid värt att applåderas.

Bästa spår: Doesn't Make Sense.

www.gessle.com

/A

2 kommentarer:

Klas sa...

Jag tycker Gessles skiva är grymt jävla bra. Han har verkligen tagit ett steg i en ny riktning med denna skiva. Helt klart tycker jag han andas framåtanda med nya skivan.

la vie sportive sa...

Den är bra, snudd på väldigt bra t.o.m. Men Mazarin kommer alltid att vara hans största stund. Fast Party Crasher är betydligt bättre än The World According To Gessle.