Två fuck ups åker till USA och träffar ännu större fuck ups. Med sig har Justice en vapengalen Tour Manager och Romain Gavras även han beväpnad fast i det här fallet med en digital videokamera. Man får alltså följa bandet på deras tre månader långa turné genom USA. En turné som hela tiden kantas av sprit, vapen och halvnakna brudar. Det är på gränsen till kaosartat hela vägen och mycket underhållande. De blir arresterade för vapeninnehav och slåss med fans om vartannat. De kedjerökande medlemmarna i Justice försöker hela tiden göra sig förstådda på sin knackiga fransk-engelska och det går sådär. Fast det verkar inte bekomma dem ett skit ändå. Nonchalanta och ständigt småpackade åker de från ställe till ställe och uppträder för galna fans. Den ena konserten värre än den andra. Egentligen är själva grundidén redan beprövad flera gånger om. Kulturkrock i USA mellan amerikaner och europeer. Och självklart är det som jag skrev inledningsvis inte helt friktionsfritt.Min favoritscen är när ena halvan av Justice, Gaspard Augé, gifter sig på fyllan i Las Vegas med en tjej som han har hittat på baren innan. Bandkompisen Xavier de Rosnay sitter under hela ceremonin och gäspar och halsar whiskey. Han kostar inte ens på sig en applåd när den pengastinne prästen förklarar paret man och hustru. Och så fortsätter det i nästan samma stil. I en annan scen försöker de tända eld på ett av sina fans efter att ha dränkt henne med starksprit. Det är ofast svårt att avgöra om deras bravader är uppgjorda eller på riktigt. De svävar många gånger någonstans mittemellan. Man får liksom aldrig veta, och det är det som gör hela filmen sevärd.
Justice är precis som jag har skrivit på den här bloggen innan, mest rock n' roll för pengarna just nu. Är ni trötta på dagens tillrättalagda rockstjärnor med världssamvete så ska ni definitivt se A Cross The Universe. Föredrar ni däremot Norah Jones framför Ed Banger ska ni nog helst låta bli. Justice lever nämligen upp till rockmyten med bravur och lite till. Det enda som jag kan anmärka på är att det ibland kan saknas en röd tråd i själva filmandet. Det blir lite dålig struktur stundtals. Kanske hade det inte skadat med en lite mer berättande resa än bara en timmes långt röjarparty. Men då är jag också samtidigt petig, för hur många vill och vågar egentligen bjuda på en sån här emmellanåt extremt oglamourös bild av sig själva?
Själva CD-skivan finns egentligen inte så mycket att säga om. Det är en hel konsert rakt upp och ner om än med ett hårdare och rivigare Justice än vad vi är vana vid. Konserten avslutas t.ex. lite oväntat med en tidig Metallica-låt som går i minst 180 bmp. Det är för filmen du skaffar A Cross The Universe inte musiken, för den låter fortfarande bäst på fantastiska Cross eller EP:n Planisphère.
Bästa spår: Phantom Part 1.5
www.myspace.com/etjusticepourtous
/A
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar