The little drummer boy

Keith Moon

Apropå Mitch Mitchells bortgång vill jag nu prata om släktet trummisar. Jag är övertygad om att det krävs en rätt udda människa för det jobbet. Jag menar, spendera större delen av sitt liv med att banka skiten ur ett par skinn är ett jobb för speciella typer.

Det har genom alla år varit klart att England alltid producerat bäst trummisar sen popens födelse på sextiotalet, så det är knappast slump att mina tre favoriter är just brittiska.
Min husgud bland batterister är utan tvekan Keith Moon. Inte bara för hans oerhörda skicklighet utan även för hans person. Han var en människa som idag skulle tillskrivas de flesta bokstavskombinationer ur medicinjournalen vilket bidrog till hans underhållande person och trumstil. I en tid där popmusik skulle drivas med ett stadigt beat valde Moon att ta över showen och ställde sig i centrum trots sin placering längst bak på scenen och den enda jag känner till som aldrig använde hi-hat. Hela The Who var egentligen ett band med skickliga solister. Moon gick sen bort alldeles för tidigt - likt många trummisar som bl.a. parodiseras i kultklassiker Spinal Tap - 1978 av en överdos tabletter. Vila i frid.

The Who - Young Man Blues, Isle of Wight 1970

En andra favorit jag har är gravt underskattade Ringo Starr från The Beatles. Han lyckades med att hela tiden förnya det vanliga subtila och stadiga trumkompet så att de aldrig lät likadant. Lyssna på spår som Ticket to Ride, In My Life, Tomorrow Never Knows, Helter Skelter och Come Together så förstår ni.

The Beatles - Ticket to Ride, 1965

Den tredje jag vill omnämna är Topper Headon från The Clash. Han spelade punk, reggae, rockabilly taktfast som en trummaskin.

The Clash - Tommy Gun, 1978

/K