Communion, The Soundtrack Of Our Lives senaste skiva innehåller tjugofyra låtar fördelade på två skivor. Det är nästan tre Technique eller tre Ett Kolikbarns Bekännelser. Bara det är provocerande i sig. Och visst, jag gillar saker som provocerar och tänjer på satta gränser. Men att 2008 proppa ett helt dubbelalbum fullt med stomprock bara för att envist visa att man vågar gå motströms känns bara mer dumdristigt än rock n roll. Albumformatet har dessutom sedan länge spelat ut sin roll.Rent musikaliskt låter Ebbot & Co som de alltid har gjort de senaste sju åren. Det är tungrott, tråkigt och onyanserat. Jag saknar det Soundtrack Of Our Lives som 1996 på debuten, Welcome To The Infant Freebase, förförde oss med glittrande melodier och majestetiska refränger. Firmanent Vacation, Instant Repeater och Grand Canaria var låtar så starka att de kändes som klassiker redan vid första lyssningen. Nu återstår bara ett gråtrist band utan sväng som bara står och trampar i studion. Ebbot Lundberg, en gång i tiden firad rockstjärna i Union Carbide Productions, har numera förminskat sig själv till en pajasfigur, en skojfrisk rockfarfar från Götet. Typ.
Men hur kunde det gå ut helvete så jävla fort? Det finns en enkel förklaring och den stavas Björn Olsson. Olssons atmosfäriska gitarrspel och körande var gruppens geniala tillika hemliga vapen. När han valde att hoppa av bandet 1998 tog han inte bara med sig sitt patenterade gitarrsound, han tog även med sig alla melodier. Kvar stod ett avklätt band utan vare sig finess eller stil. Det förvånar mig inte att Noel Gallagher använde Soundtracks två senaste album som inspirationskälla till deras senaste skiva. För det låter ungefär lika illa.
Bästa spår: Lägereldsrocken i Lifeline.
/A
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar