Vad är det som gör Eldkvarn så unika egentligen? Kan någon vara vänlig att upplysa det för mig för det enda jag hör är ett gäng musiker som låter som en kopia på Lars Winnerbäcks kompband och en sångare som försöker sjunga precis lika dåligt som Ulf Lundell.Samtidigt som jag lyssnar studerar jag också texthäftet. Plura anses av många besitta en av Sveriges vassate pennor, men jag kan inte hitta några rader som bränner till eller ens lämnar några avtryck. Det är samma gamla alkoholromantik som alltid med en sångare som i sina bästa stunder gör en helt ok pastisch på - jag säger det igen - Ulf Lundell. Bäst låter det faktiskt när Plura lämnar över micken till lillebrorsan Carla. Hans låt Lilla Sofie måste ses som skivans höjdpunkt. En rak, enkel och gullig liten poplåt. Den totala motsatsen mot Eldkvarns pompösa sound som har präglat senaste skivorna.
Jari Haapalainen har återigen fått förtroendet att bygga ljudbilden på Hunger Hotell. Han har en bra förmåga att få sina skivor att låta dyra och påkostade men samtidigt lyckas han aldrig att krama fram de dynamiska partierna i musiken. Med tanke på att han härstammar från Bear Quartet så känns hans egna produktioner förvånandsvärt fega. Det största undantaget är förstås den episka Fulla För Kärlekens Skull från häromsistens. Där vågade Haapalainen och Plura leva ut sina galnaste Phil Spector-drömmar med stora stråkar och trummor. En riktig fullträff som förmodligen är det bästa Plura någonsin har satt sitt namn på.
Fulla För Kärlekens Skull är också enda gången tillsammans med Kärlekens Tunga som jag för en gångs skull förstår essensen av Eldkvarn. Resten av låtarna i bandets katalog inklusive materialet på Hunger Hotell är standardformulär 1 a på hur vit rockmusik gjord i fotspåren på Bruce Springsteen låter.
/A
2 kommentarer:
Du skall ha cred för att du försöker finns storheten i bandet Eldkvarn och Pluras texter. Jag kan se att det finns tydliga kvaliteter i Pluras texter och även musikaliskt så finns det kvaliteter. Eldkvarn har inte varit rädda för att samarbeta med olika yngre producenter och de verkar vara väldigt ödmjuka och anspråkslösa. Sådant ger genomslag. Vänskapen med Håkan Hellström skall inte förringas heller. Plura bloggar och skriver kokböcker som vilken medelklass snubbe som helst och sådant premieras i dagens Sverige.
Du har flera poänger med det du skriver. Just det att de har vågat satsa på nya och unga producenter är både djärvt och modigt. Men kanske borde ett band som Eldkvarn söka sig till personer som inte har så mycket respekt för Plura. Personer som hade vågat utmana bandet mer, rent musikaliskt.
Skicka en kommentar