Snart kommer listan som ni alla har gått och sucktat efter hela hösten och halva vintern dvs. la vie sportives årslista. Det är ännu ett par finjusteringar kvar men snart så landar den här. Vi har fortfarande inte bestämt oss för vilken form eller format den ska ha, men känner oss ganska så säkra på namnen och titlarna. Håll koll här framöver så dyker den/dom upp.Som en liten warm up kommer jag idag att lista 2008-års största besvikelser. Sånt som skulle varit bra men bara blev pannkaka istället.
Håkan Hellström - För Sent För Edelweiss
Kanonen För En Lång Tid kommer att stå sig fint tillsammans med Ramlar, Kom Igen Lena och En Midsommarnattsdröm på en ev. framtida singelsamling. Resten utav skivan var mest en jämntjock historia utan den där riktiga Håkan-nerven i låtarna som vi vanligtvis älskar så mycket. En mellanskiva med ovanligt få toppar. Håkan börjar bli ojämn.
Kent - Box 1991-2008
Sveriges största och bästa band visade sig endast leva till det förstnämnda när de släppte sin första box. Med låtar som alla redan hade hört försökte Jocke Berg att salta boxen genom att slänga med ett par undermåliga demos som inte ens den mest inbitne hade någon glädje av. Använd som bokstöd istället.
Hot Chip - Made In The Dark
Minns någon ens att den här skivan kom i år? Nej, tänkte väl det. Den kom alla fall i början av februari och skulle vara uppföljaren till superhippa The Warning. Förväntningarna var höga men resultatet blev bara ett enda stort magplask. Nån fin elektronisk ballad hit och dit men annars en trist uppvisning i evigt studiorunkande.
Oasis - Dig Out Your Soul
Engentligen borde jag inte ha med den här skivan överhuvudtaget. Vilka var oddsen på att Noel Gallagher skulle börja skriva låtar som gick att lyssna på igen? Men, som det heter: hoppet är det sista som lämnar människan. Och jag hoppas verkligen varje gång Oasis släpper nytt att dom ska låta så där underbart jävla självklara som de gjorde under andra halvan av 90-talet. Jag lär mig visst aldig...
Death Cab For Cutie - Narrow Stairs
Svår sa vissa. En platta som växer med tiden sa andra. Dålig säger jag. Death Cab For Cutie valde fel väg att gå efter succèplattan Plans. Istället för att bygga vidare på de smarta arrangemangen från 2005 målade man in sig i ett hörn. Låtarna kändes rent av halvfärdiga. Marching Bands Of Manhattan och Soul Meets Body kanske bara var två tillfälliga lyckoträffar.
/A
3 kommentarer:
Men du visste väl redan att boxen innehöll alla tidigare låtar plus typ ett tjog "tidigare outgivna" låtar? Då borde det egentligen bara vara de låtarna du ska kalla för besvikelser.
Tanken med en box är enligt mig att rota i arkiven och bjuda fansen på outgivet godis. Här saknades mycket av den varan. Sammantaget blir då hela boxen en besvikelse. Man hade väntat sig betydligt mer från ett band av Kents dignitet.
för sent för edelweiss är bäst!
Skicka en kommentar