Guilty Pleasures

Jag har aldrig förstått begreppet guilty pleasures, jag förstår givetvis innebörden av orden men aldrig nyttjandet av det. Att man ska känna skuld och skam över något som man faktiskt finner njutning i är bara sorgligt. Det är nog mycket ett storstadsproblem där hetsen att vara rätt är övergripande. Musik, film och litteratur är lika mycket accesoarer som smyckena du bär på din kropp.

Fåfängan kan få människan att göra många märkliga val. Till exempel har säkert tusentals människor köpt Kafkas Processen eller liknande "tunga" böcker för att spontant slänga den på soffbordet när gästerna kommer medan Da Vinci-koden ligger gömd och skäms. Beatles vita album och trendig bloggelectro ligger vid spelaren på festen och på vinden vilar din Mr. Music-samling av dignitet.

Jag har alltid attraherats av människor som bär sitt hjärta på kavajslaget, de som är tydliga med vad de älskar och vad de hatar. Jag har alltid varit oerhört tydlig med mina njutningar och vill ej slösa tid på att vara något jag inte är.

Mina oskyldiga njutningar är många. Under mitt brinnande Oasisintresse i mitten av nittiotalet införskaffade jag Mmmbop med Hanson för att den är en sådan otroligt smittsam poplåt. Jag skulle dessutom fortfarande ligga med tjejen i bandet.
Jag dyrkar Amy Diamond - Shooting Star, Paris Hilton - Stars Are Blind, Kelly Clarkson - Because of You, Christina Aguilera - Hurt, Spice Girls - Stop, Sugababes, All Saints, listan kan göras lång. Inte ens bland Morrisseyfans jag träffat, som är de mest trångsynta och insnöade människor som finns skulle jag skämmas. Creddighet är bajsnödigt.

Ni i garderoben, det är dags att komma ut nu!

/K