skip to main |
skip to sidebar
The battle of the tröttisar skulle jag kalla denna sammankomst. Oasis har nämligen bjudit in Caesars som förband till sina spelningar i Sverige (Göteborg & Stockholm). Om bandet i fråga är fans och efterfrågat de svenska herrarna eller om det valts på annat sätt låter jag vara osagt. Däremot måste jag vädra min åsikt med att säga att konsertkvällen just nu har en aning ofräsch odör.
Vi får se om vi syns där i Globen. Jag har sett Oasis live allt för många gånger att det kanske får räcka nu.
/K
Communion, The Soundtrack Of Our Lives senaste skiva innehåller tjugofyra låtar fördelade på två skivor. Det är nästan tre Technique eller tre Ett Kolikbarns Bekännelser. Bara det är provocerande i sig. Och visst, jag gillar saker som provocerar och tänjer på satta gränser. Men att 2008 proppa ett helt dubbelalbum fullt med stomprock bara för att envist visa att man vågar gå motströms känns bara mer dumdristigt än rock n roll. Albumformatet har dessutom sedan länge spelat ut sin roll.
Rent musikaliskt låter Ebbot & Co som de alltid har gjort de senaste sju åren. Det är tungrott, tråkigt och onyanserat. Jag saknar det Soundtrack Of Our Lives som 1996 på debuten, Welcome To The Infant Freebase, förförde oss med glittrande melodier och majestetiska refränger. Firmanent Vacation, Instant Repeater och Grand Canaria var låtar så starka att de kändes som klassiker redan vid första lyssningen. Nu återstår bara ett gråtrist band utan sväng som bara står och trampar i studion. Ebbot Lundberg, en gång i tiden firad rockstjärna i Union Carbide Productions, har numera förminskat sig själv till en pajasfigur, en skojfrisk rockfarfar från Götet. Typ.
Men hur kunde det gå ut helvete så jävla fort? Det finns en enkel förklaring och den stavas Björn Olsson. Olssons atmosfäriska gitarrspel och körande var gruppens geniala tillika hemliga vapen. När han valde att hoppa av bandet 1998 tog han inte bara med sig sitt patenterade gitarrsound, han tog även med sig alla melodier. Kvar stod ett avklätt band utan vare sig finess eller stil. Det förvånar mig inte att Noel Gallagher använde Soundtracks två senaste album som inspirationskälla till deras senaste skiva. För det låter ungefär lika illa.
Bästa spår: Lägereldsrocken i Lifeline.
/A
Tänkte viga dagen åt att lyssna på nya skivor från The Soundtrack Of Our Lives och Eldkvarn. Har haft båda skivorna hemma ganska länge men det har liksom inte blivit av att man har orkat spela dom. Kanske beror mitt ointresse på att jag ständigt blir påtvingad musik av just den här typen i mina öron. Som lyssnare och tyckare möter man hela tiden mer eller mindre insnöade människor som gör precis allt för att försöka frälsa en med just sin musikaliska böjelse. TSOOL och Eldkvarn tillhör definitivt två av de banden som alltid ska proklameras. Det är typsikt grabbig musik som saknar ett sexigt sväng och texter som nio av tio gånger bottnar i självömkan. TSOOL har dessutom inte släppt något av egentligt värde sen 1996 och Eldkvarn har bara gjort två bra låtar. Men. Båda skivorna kom förra veckan och vi borde kanska ha räknat med dom här när vi kallade Gessle, Justice och Kanye West för vinterns sista stora skivsläpp. Det är ändå tunga namn som kommer att ligga högt på försäljningslistan under julen. Plus att båda skivorna har blivit unisont hyllade. Kanske hittar jag de bitar som jag tidigare har saknat? Kanske måste jag krypa till korset och omvärdera både Plura och Ebbot? Eller så sitter jag där och känner mig lika likgiltig som jag brukar när jag lyssnar på Soundtrack eller Eldkvarn. Återkommer.
/A
När The Soundtrack of our Lives i dagarna släppte sitt nya album Communion använde de sig av Martin Kann, mannen bakom alla Bob Hunds skivomslag och resultatet är rätt häpnadsväckande. Jag vet ännu inte om jag tycker det är genialiskt eller bara småkul för fem sekunder. Vad tycker ni? Om man fortfarande vill sälja CDs så sticker det åtminstone ut på hyllorna i butiken.Nedan kommer några fler svenska skivomslag jag gillar. Vilka är era favoriter?
The Soundtrack of our Lives - Communion
Ebba Grön - Kärlek & Uppror
Kent - Isola
The Tough Alliance - The New School
/K
The battle of the tröttisar skulle jag kalla denna sammankomst. Oasis har nämligen bjudit in Caesars som förband till sina spelningar i Sverige (Göteborg & Stockholm). Om bandet i fråga är fans och efterfrågat de svenska herrarna eller om det valts på annat sätt låter jag vara osagt. Däremot måste jag vädra min åsikt med att säga att konsertkvällen just nu har en aning ofräsch odör.
