När ett gammalt fyllo tackar för sig (Ulf Lundell) gör en annan (Olle Ljungström) comeback.I sin senaste nöjeskrönika skrykter Fredrik Virtanen om sina gamla fyllleäventyr med Olle Ljungström under semestrarna på Gotland. Och det är en ganska gullig läsning men knappast intressant för gemene man. Det som gör den här krönikan intressant är att Sveriges bräckligaste artist tydligen och äntligen är på gång med nytt material. Det första sedan floppen med skivan Synthesizer från 2002. Kanske fick Ljungström blodad tand efter att ha hört Jocke Bergs förkrossande cover utav Nåt För Dom Som Väntar eller har pengarna helt enkelt tagit slut?
Jag har förresten också stött på en stenpackad Olle Ljungström flera gånger under somrarna på Gotland. En gång på en utav Visbys sjabbigaste krogar, Effes, där han helt plötsligt reste sig upp på en stol och till allas förvirring gjorde ett försök till spontankonsert. Ingen i lokalen nappade på Ljungströms försök till allsång och han satte sig visset ner på sin stol igen. Av alla människor som var där så var det nog endast jag och min vänner som egentligen visste vem den gode Olle var. Det blev nästan lite sorgligt att se en gammal hjälte förminska sig på det där sättet.
Om jag ska vara ärlig så var jag länge tveksam till om Olle Ljungström skulle mäkta med att komma ut med en ny skiva med tanke på hans hårda spritmissburk. Att han nyligen drabbades av diabetes pga. sin alkolism gjorde knappast saken bättre.
Men han har onekligen talang för popmusik och glöm inte att Olle Ljungström under slutet av 90-talet var en av de allra största i Sverige. Han fick bla. en rockbjörn för skivan Det Stora Kalaset från 1998.
Trots sitt tveksamma leverne hoppas jag att återtar sin position som en av Sveriges viktigaste låtskrivare och nu äntligen får den upprättelse han faktiskt förtjänar.
Det är han värd.
/A
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar