Morrissey - Years of Refusal

Jag har nu spenderat en dryg vecka med Morrisseys nya album Years of Refusal som resulterat i över 20 spelningar. Det är hans nionde soloalbum och det tredje i det som kan räknas som Morrisseys nya era som inkluderar You Are The Quarry från 2004 och Ringleader of the Tormentors från 2006.

Vid producentspakarna är det återigen Jerry Finn, som även gjorde ett lysande jobb med You Are The Quarry. Olyckligtvis drabbades Finn av en omfattande hjärnblödning i somras och avled sedan 21a augusti endast 39år gammal. Detta ledde till en senare release av albumet som ursprungligen var tänkt att släppas redan i höstas.

Jag bar en oro inför släppet och ett visst missnöje, det är ju alltid känsligt när det gäller ens husgudar. Detta gällde det faktum att han redan hade släppt All You Need Is Me och That’s How People Grow Up på Greatest Hits som släpptes redan i februari 2008. Dessutom hade de låtarna samt Something Is Squeezing My Skull, Mama Lay Softly On The Riverbed, I’m Throwing My Arms Around Paris och One Day Goodbye Will Be Farewell spelats flitigt live och likaså av mig. Hälften av dem gillade jag och hälften lät halvfärdiga och småtråkiga.

Nu när jag sitter med facit och studioversionerna i hand känner jag mig smått chockad. Jag möts av en ovanligt uppsluppen och ljus Morrissey, han gör pop igen! Skivan innehåller fortfarande några av hans hårdaste låtar men levererat på ett mindre tunggrott sätt och sådär Tony Visconti-tjockt som det lät på föregångaren. Och jag möts av betydligt bättre melodier.

Morrisseys texter har givetvis försämrats med åren men det är förlåtligt då han skrivit de bästa treminutersromanerna i pophistorien och har alltid en lite högre lägstanivå än övriga textförfattare.

Something Is Squeezing My Skull
Den låt jag såg mest fram emot att höra i studioversion är en snabb uppgörelse med tonåren där han i slutet namndroppar diverse antidepressiva mediciner och elchocksbehandlingar och vädjar att ”Don’t give me anymore!”. Det är ju ingen hemlighet att Morrissey åt receptbelagda tabletter i sina tonår.

Mama, Lay Softly On The Riverbed
Är en mörk historia med en text om fogdar och skuld som driver någon till självmord. Marschtrummorna och den vemodiga, ljusa refrängen är effektiv.

Black Cloud
En låt om omöjlig kärlek med smittande groove, tunga trummor, gitarr-riff och en basgång som påminner om The Jams Eton Rifles. En av de starkaste på albumet.

I’m Throwing My Arms Around Paris
En midtempoballad om obesvarad kärlek och blivande första singel. Spelades första gången live redan 2007 och har nu i färdig version växt hos mig.

All You Need Is Me
En av de mest spelade låtarna för mig under 2008. En charmig och medryckande poplåt som släpptes redan i juni som singel till Greatest Hits. I mina ögon borde den ha First Of The Gang-status.

When Last I Spoke To Carol
Morrissey gör flamencopop! Det är spanska gitarrer, spanska trumpeter, visslingar och ett ordentligt sväng. Den största och mest positiva överraskningen och redan spelad på indieklubbar.

That’s How People Grow Up
En drivig låt som inleds med sagoväsendet Kristeen Youngs stämma och följsam koklocka. Släpptes som singel i februari 2008 till Greatest Hits-skivan och har höjt sig då den gör sig bättre på detta album.

One Day Goodbye Will Be Farewell
En av de absolut starkaste på skivan och jag är förbryllad då jag tyckte den var svagaste av de nya livelåtarna. Fin text, fantastisk melodi och drivande trummor. Här återser man dessutom ett trumpetsolo.

It’s Not Your Birthday Anymore
Startar lugnt med programmerade synthtrummor och lite Kent och 747-doftande gitarrer och växer till en monumental anthem med en av Morrisseys bästa improviserade jollrande.

You Were Good In Your Time
En lugn stråkorkestrerad, akustisk ballad och homage till en gammal kärlek. Oscar Wilde månne? Dessvärre har den en omotiverad lång suggestiv paus i likhet med Black-Eyed Susan (B-sida till Sunny från 1995).

Sorry Doesn’t Help
Här dalar skivan något med denna småtråkiga dussinlåt som känns som ytterligare en pik till forna bandmedlemmar.

I’m OK By Myself
Avslutningen är bland den råaste och hårdaste låt han spelat in och känns logisk för att knyta ihop säcken. En våldsam uppgörelse med ensamheten.

Kuriosa: Barnet tillhör Charlie Browne som är Morrisseys assistant tour manager. Det verkar också som att Morrissey målat en larv på sin arm och en fjäril i pannan på bebisen. Symboliken tänker jag inte gå in på men det är lustigt att på sina tre senaste skivor håller han i en Tommy Gun, violin och bebis.

/K