Årets bästa: återutgivning

1. Joy Division: +- Singles 1978-80

Återutgivnings- och antologiexperterna på Rhino Records har i år remastrat Joy Divisions material tillsammans med bl.a. Stephen Morris, trummis i bandet. Även Factory Records hovdesigner Peter Saville har varit med för att förpacka det på snyggast möjliga sätt. Boxen innehåller tio stycken vinylsjuor och säljs limiterat om 5000 exemplar. Resultatet låter kristallklart så släng därför Substance och alla andra samlingar, det gjorde jag.

Bästa spår: Digital och Atmosphere.

Beställ >>här<<.

2. Orange Juice: Coals to Newcastle

2010 var året då jag lärde känna Edwyn Collins, jag hade tidigare bara lyssnat på Orange Juice's The Glasgow School och på några få av hans soloskivor. P3 Pop sände en special om Postcard Records, som gav intresset mer bränsle, och till sist släpptes Coals to Newcastle i höstas. Boxen på sex CDs och en DVD täcker hela deras karriär, från studioalbum till flexidiscsinglar till BBC-besök. Den ska jag nu hårdstudera för att hitta russinen.

Beställ >>här<<.

3. Morrissey: Bona Drag (20th Anniversary Edition)

För oss Morrissey-samlare blev en handfull hittills osläppta låtar ingen nyhet, de hade redan cirkulerat på diverse bootlegs. Denna samling blev däremot en väckarklocka om hur han faktiskt kan och borde låta om han bara kunde låta bli svulstig produktion och distpedalen för en stund. Tills dess håller jag mig till denna skiva, så vila i frid bäste pophaka, vi ses snart i ett förmodligen lättsammare sammanhang.

Bästa spår: Such a Little Thing Makes Such a Big Difference och Lifeguard on Duty.

Beställ >>här<<.

Lyssna via Spotify >>här<<.

/K

Brighton Rock - ny film

Graham Greene's roman Brighton Rock från 1938 ska återigen bli till spelfilm. Första gången det gjordes var 1947, då med John Boulting som regissör och Richard Attenborough i huvudrollen. Nu flyttas handlingen från 30-talet till Brighton 1964 i Rowan Joffe's första långfilm. Joffe har tidigare endast regisserat för tv men skrev bl.a. manuset till The American som är sverigeaktuell i dubbel bemärkelse.

Huvudkaraktären och antihjälten Pinkie spelas av Sam Riley (Control) som flankeras av Andrea Riseborough (Happy-Go-Lucky) och Helen Mirren (The Queen). Enkelt berättat så är det en dramatisk kärlekshistoria mellan en mördare och ett vittne, denna gång utspelad mitt ibland de första subkulturella gängkrigen i England, dvs. mods vs. rockers. Med det i åtanke har den möjlighet att bli en ny mörkare Quadrophenia.

Filmen hade premiär på Toronto International Film Festival i september och visas nu på den pågående Tokyo International Film Festival. Jag hoppas innerligt att den får bred distribution då jag tror att den skulle falla en popkulturknarkare som jag i smaken. Faktum är att min första kontakt med originalboken var igenom Morrissey's Now My Heart Is Full där han namnger hela gänget; "Dallow, Spicer, Pinkie, Cubitt, rush to danger, wind up nowhere..."


Titta:
* Klipp 1 från filmen (trailer?)
* Klipp 2 från filmen
* Intervju med Rowan Joffe
* Intervju med Andrea Riseborough
* Rödamattanintervjuer med Helen Mirren, Andrea Riseborough och Rowan Joffe

/K

Vykort från Skottland

Om tre veckor åker jag och /P till Glasgow i några dagar och det kommer bli ett potpurri av godsaker. Ursprungstanken var att lära känna staden men efter lite efterforskningar har vi nu biljetter till Celtic FC mot Aberdeen samt till Edwyn Collins-konserten. Som extra bonus läste jag nyligen att Morrisseys högra hand, Boz Boorer, ingår i Edwyns band. Men det stannar inte där. I går lärde jag mig att Frankie & the Heartstrings kommer att agera förband.

Jag har en samling av deras demos och den officiella kanonsingeln Hunger / Fragile, nyligen släppte de även singeln Ungrateful, lika bra den. Lyssna och titta nedan.

Jag har aldrig varit i Glasgow förut så alla tips är välkomna; klubbar, pubar, butiker etc.

Lyssna:
>>Frankie & the Heartstrings - Ungrateful<< (via Spotify)

* Mer på Myspace.

/K

Fotbollsfeber

Engelska popgruppen Saint Etienne har döpt sig efter det franska Ligue 1-laget med samma namn.

Den gode Morrissey säger sig ha följt Manchester United som barn men har också sagt sig bara vara intresserad om det vore Tony Blairs huvud man spelade med.

Bröderna Liam och Noel Gallagher må inte älska varandra, men bägge älskar de sitt Manchester City.

Liam Gallagher från Oasis och Damon Alban från Blur var rivaler på hitlistorna under britpopens guldår '94-'96, även vid kändismatcher de ställde upp i.

Londonfödda Rod Stewart - vars far var skotte - har ett hjärta som klappar för Skottland och Celtic FC. På den engelska sidan är det Manchester United som gäller.

/K

The Divine Comedy - Bang Goes The Knighthood

Den evigt stilige nordirländaren Neil Hannon som utgör The Divine Comedy fortsätter oförtröttligt att vurma för äldre schlager och kammarpop. På måndag släpps Bang Goes The Knighthood, det första albumet på fyra år, och det låter precis som det alltid gjort; teatraliskt och orkestrerat.

Hans musik är inte för alla och kan helt frankt bli lite för mycket att svälja men när han sysslar med ren pop, som i singeln At The Indie Dicso, då är det magiskt. Med sedvanlig torr humor, sarkasm och med lite allvar namndroppas Morrissey, Tainted Love, Pixies, The Stone Roses, Blue Monday, My Bloody Valentines, Blur, The Cure och The Wannadies (!).

Titta på videon till singeln och ladda sedan ned albumet!

Download:
>>The Divine Comedy - Bang Goes The Knighthood<< (via MU)

/K

Morrissey 51

I dag fyller min husgud, Morrissey, 51 år och det ska naturligtvis firas. För exakt ett år sedan befann jag mig i Manchester där jag såg hans 50-årsdagskonsert på Apollo, men i dag hittar ni mig på Lilla Hotellbaren där Tom Pyl med vänner traditionsenligt arrangerar kalaset för 13 året irad.

Hurra, hurra, hurra!

Lilla Hotellbaren, Scandic Malmen | 19-02 | 20 år | Fri entré

/K

Topp 10 från 00-talet

1. Johnny Cash ft. Joe Strummer - Redemption Song (Unearthed '03)
Det är omöjligt att sätta rättvisa ord till den privata känslan denna sång ger mig. Dess bitterljuva magi beror på de olyckliga omständigheterna av deras allt för tidiga bortgång inom loppet av knappt nio månader (Cash gick bort två månader innan Unearthed-boxen släpptes). Låten känns hemsökt av deras ljusa spöken och blir på ett ironiskt sätt en vaggvisa åt de själva med ett patos för vilket de ständigt levde efter.

2. Håkan Hellström - Nu kan du få mig så lätt (Känn ingen sorg för mig Göteborg '00)
Det fanns ingen fest, klubb eller sällskap där du kunde undgå Håkan, t.o.m. de smaklösa allätarna blev romantiker och jag tycker att denna The Smiths-stöld sammanfattar känslan av den tiden bäst.

3. Outkast - Hey Ya! (Speakerboxxx / The Love Below '03)
Kängpunkare, hiphopare, popsnören, mammor och pappor, alla älskade vi denna crossoverhit. Få har skapat en sådan hit som alla älskar unisont.

4. Morrissey - I Have Forgiven Jesus (You Are The Quarry '04)
Revanschskivan är med facit i hand en av hans starkaste och denna låt är en 3,42 minuters lång curriculum vitae.

5. Eldkvarn - Fulla för kärlekens skull (Svart blogg '07)
Endast två år gammal men med en känsla av att den funnits med sedan Bellman och Taube. Episk alkoholromantik som bör dubbas till nationalsång.

6. Broder Daniel - When We Were Winning (Cruel Town '03)
"Soon I'll grow older but God knows I haven't lived yet. Before tonights a memory, let's go out, I am still young." Denna låt är en av de bästa självbiografier jag har läst.

7. New Order - Crystal (Get Ready '01)
Otroligt vitalt av gubbar som borde ha förlorat sin trendsättarstatus för längesedan.

8. The Libertines - Up The Bracket (Up The Bracket '02)
Varje decennium bör ha sitt slyngelpopband och detta var det bästa. Uppgång och fall kan vara något väldigt vackert.

9. The Killers - All These Things That I've Done (Hot Fuss '04)
Döpta efter fejkbandet i Johan Rencks video till nummer 7 på denna lista. En anthem i klass med Oasis 90-tal innan det blev radiopop för hela slanten.

10. Jarvis Cocker - (Cunts Are Still) Running The World (Jarvis '06)
Att statuera det uppenbara på detta briljanta och självklara sätt är enastående och värd all beundran.

Hedersomnämnande:
Glasvegas - It's My Own Cheating Heart That Makes Me Cry (Glasvegas '08)
Weeping Willows - Touch Me (Into The Light '01)
Primal Scream - Kill All Hippies (Xtrmntr '00)
The Ark - Calleth You, Cometh I (In Lust We Trust '02)
Antony & The Johnsons - You Are My Sister (I Am A Bird Now '05)

Spotify:
>>Topp 10 från 00-talet (inkl. hedersomnämnda)<<
(Det blev Redemption Song från Joe Strummers soloalbum Streetcore då den ovannämnda inte fanns)

* På temat från den bästa låten innehåller bilden porträtt av beundransvärda människor som gått bort under 00-talet. Från vänster: Joe Strummer, Johnny Cash, Ingmar Bergman, Marlon Brando, George Harrison, Paul Newman, Astrid Lindgren, Stanley Kubrick, Anna Lindh, Jam-Master Jay, Desmond Dekker, Yves Saint-Laurent, Alec Guinness, Joey Ramone, Ingrid Thulin, George Best, Ian Dury, Michael Jackson, Syd Barrett, Wilson Pickett, Charlton Heston, John Entwistle, Anders Göthberg, James Brown och Nina Simone.

/K

la vie sportive presenterar: my favorite

Man förstår varför My Favorite inte längre finns när man läser låtskrivaren Michael Grace Jrs ord om saknaden efter avhoppade vokalisten Andrea Vaughn. Jag tror inte ens att man behöver vara särskilt bevandrad i den franska nya vågen för att förstå hur viktig hon var för bandets fortlevnad. "She was the Anna Karina to my Jean-Luc Godard, the poetry in my Alphaville."

Jag har alltid hyst en fäbless för band med förmågan att drapera allvarsamma texter över romantiskt sprudlande popmelodier. My Favorite var inget undantag; de skrev ständigt om utanförskap och ouppfyllda drömmar. Texter som sedan framfördes av Michael Grace Jr och den bedårande, klara stämman tillhörande Andrea Vaugn - "The kind of popstar Jane Austen would have created". Deras röster svävade i någon sorts perfekt harmoni som fick en att stanna till.

Det blev bara två album, Love At Absolute Zero och The Happiest Days Of Our Lives, innan My Favorite hastigt tog farväl en dag i september 2005. Om saknaden känns för stor har resterande My Favorite-medlemmar ur askan av bandet startat The Secret History. Det som till en början var ett imaginärt projekt som tog sin början i marginalerna till en morgontidning och skulle bli "a resurrection of the record, a search for a new Nico, a crime to end all crimes. The last battle."
Om de hittade en ny Nico vet jag inte, men de fann Lisa Ronson (dotter till Mick Ronson, David Bowies gitarrist tillika producent av Morrisseys Your Arsenal) och Erin Dermody, sedan blev The Secret History verklighet. För mig kommer tomrummet aldrig fyllas, då The Secret History faktiskt i mångt och mycket låter som ett sämre, tämligen magilöst My Favorite.

Om du lyckats missa Long Island-bandet eller bara behöver påminnas presenterar jag härmed My Favorite.

Download:
>>la vie sportive presenterar: my favorite<<
1. Let's Stay Alive
2. Cult Hero, Come Home
3. Absolute Beginners Again
4. Badge (Grace Under Pressure)
5. Homeless Club Kids
6. Absolute Zero
7. The Informers
8. 17 Berlin
9. Burning Hearts
10. The Suburbs Are Killing Us
11. The Black Cassette
12. The Happiest Days Of My Life
13. Working Class Jacket

>>The Secret History - It's Not The End of The World, Jonah<<
(Spår från Desolation Town EP '08)

/K2 (gästinlägg)

Ord på vägen

Min mamma sparar aforismer du hittar i kalendrar medan jag under åren sparat odödliga citat av kanske inte så framstående tänkare som Oscar Wilde, Nietzsche etc. Här nedan ser du några favoriter som kanske inte får dig att omvärdera livet men åtminstone att dra lite på smilbanden.

"We were punk, before punk. We were new wave before new wave. We were metal, before metal. We were even MC before Hammer."
- Rob Tyner (1944-1991), MC5.

"Americans want grungy people, stabbing themselves in the head on stage. They get a bright bunch like us, with deodorant on, they don't get it.”
- Liam Gallagher, Oasis.

"If it has more than three chords, it's jazz."
- Lou Reed, The Velvet Underground.

"That's why I do this music business thing, it's communication with people without having the extreme inconvenience of actually phoning anybody up."
- Morrissey

För en seriösare ton så läs Jim Jarmusch briljanta metacitat om skapande i bilden nedan.

/K

Fria händer

Medan den ena av oss är på - vad jag har förstått - Morrissey-karneval i Manchester har jag som ensam skrivare fått fria händer här på bloggen. Känns ganska bra faktiskt. Nu kan vi gemensamt sparka ut all nyindie som endast har som unisont mål att göra bästa covern på The Smiths eller ovan nämnda Morrissey. Skämt åsido. Det jag ville ha sagt är att det kommer att dyka upp lite nya och annorlunda saker här på bloggen än vad ni har varit vana med under de senaste veckorna. Vi börjar redan idag.

Fortsättning följer...

/A

Morrisseysemester

Idag inleder jag min euforiska Morrisseysemester med att bjuda hem mina närmaste sörjande på middag och förfest innan det vankas det årliga födelsedagskalaset på Södra Bar. Årets roligaste klubbkväll för en insnöad som undertecknad.

Tidigt i morgon flyger jag sedan till Manchester för att se honom på hans 50-årsdag nu på fredag den 22a. Det kommer därför bli tomt från skriverier från min sida men på måndag är jag tillbaka.

Via Spotify ger jag dig en introduktion till Morrissey om du känner dig nyfiken och grön. Lyssna >>här<<.

Hipp, hipp, hurra, hurra, hurra!


/K

Popstjärnor och barn

Kombinationen popstjärnor och barn kan ha förödande konsekvenser som i fallet ovan men kan vara otroligt roande som i fallen nedan.

Det första klippet är några dagar gammalt och visar Jarvis Cockers framträdande för några barn i Paris. Man kan inte låta bli att älska honom och som nyseparerad verkar detta var ett bra sätt att komma på andra tankar.

Det andra klippet känns än mer bisarrt då det visar när The Smiths åker på utflykt med en skolklass på Charlie's Bus. Med sig har de Sandie Shaw som sjunger deras låt Jeane.

Barn: Where are we going?
Morrissey: We're all going mad.

/K

Morrissey - Something Is Squeezing My Skull

På måndag släpps Morrisseys nya singel Something Is Squeezing My Skull i två olika format med b-sidor från hans spelning på BBC Radio Theatre i februari. Omslaget där han omfamnar en staty över Johnny Ramone känns fullständigt logisk då detta är - ljudmässigt menar jag då - Morrisseys punkigaste låt där han vädjar om att slippa de antidepressiva tabletterna han åt sin ungdom.

Singeln har även fått en video och en liveinspelad sådan, trevlig lyssning!

/K

Andreas Tilliander - Caught In A Riot

Nu är Andreas Tilliander aktuell med albumet Show som släpps den 6e maj, och tills dess kan du njuta av tjusiga videon till låten Caught In A Riot som är ett samarbete med indiebandet New Moscow. Det är sannerligen en härligt elektronisk discopoppärla.
Jag gillar verkligen Tilliander och insnöad som jag är så föll jag ännu mer för honom när han i sitt tacktal på Grammisgalan för hundra år sedan endast sa; "eftersom jag är djupt religiös vill jag tacka min Gud, Morrissey, tack".

Lyssna mer på Tillianders MySpace och fördjupa dig i New Moscow på deras MySpace.

/K

The Loneliness of the Long Distance Runner

Det senaste att beundra från herrarna på Sincerely Yours är ett filmkollage baserat på den brittiska nya vågen-klassikern The Loneliness of the Long Distance Runner från 1962.
Filmen handlar om en ung pojke i en dyster tillvaro utan några vidare framtidsutsikter eller intresse förutom småbrott. Han hamnar tillslut på ungdomsvårdsskola där han söker tröst i långdistanslöpning.

Filmkollaget har ett ljudspår vilket jag gissar är gjort av The Tough Alliance och för tankarna till deras ambientdoftande album Escaping Your Ambitions. Filmen ser du >>här<<.

* The Loneliness of the Long Distance Runner är regisserad av Tony Richardson som också regisserade klassikern A Taste of Honey. Den är sedermera en pjäs skriven av Shelagh Delaney och den största källan för textstölder av Morrissey. Delaney är även omslagsflicka till Louder Than Bombs och Girlfriend in a Coma med The Smiths.

/K

Vegetarisk pop

Inget svider i folks ögon så mycket som att offentligt skandera sin tro eller politiska övertygelse. Svenskar stöter sig gärna inte med varandra och håller därför detta ofta för sig själv och om någon bryter det mönstret blir det oerhört obekvämt för många.
Självklart generaliserar jag nu men talar av egen erfarenhet då jag alltid bär mina känslor på kavajslaget. Något som attraherar mig hos andra människor.

De senaste dagarna har en - för insatta människor - gammal nyhet blossat upp i utländska och svenska medier, nämligen Morrisseys köttförbud i samband med sina egna spelningar.
Alla med drag av anglofili eller popintresse vet att The Smiths första albumetta från 1985 Meat Is Murder har i titelspåret hans egna manifest och ståndpunkt i sin hjärtefråga; vegetarianism.

I kommentatorsfältet blossar känslorna upp rejält hos svensken, analfabeten thobbie80 skriver:

Vad är det för sjuk väld vi lever i?varför skall alltid veganer och vegitarianer bestämma va en vanlig köttätare skal äta?blir så jvla trött på detta landet,svennson är värld bäst på att slicka röv på resten av världen..fyfan

Och jag har bott under en sten-mannen axel99 skriver:

och vem är den killen??? Aldrig hört talas om honom, är det ett nytt sätt att få sina 15 minuter i rampljuset eller?

Jag själv är snarare mer bekymrad över att fler av dagens popakter inte har något socialt patos. Att t.ex. förbjuda kött och använda sitt kändisskap åt sina övertygelser är ett friskhetstecken om något, till förmån för mycket speltid hos ointelligenta och ofarliga Melodifestivalen, Allsång på Skansen och Idol eller göra som varannan amerikan och kränga en parfym eller sätta sitt namn på en klädlinje.

Det paranoida i köttätares tro om den vegetariska förföljesen kommer jag aldrig förstå mig på och finner det svårt att tro att författarna till dessa kommentarer någonsin tänkte lösa biljett då de verkar närmast besatta om att äta kött i samband med konserter.

Jag skulle aldrig trycka ner mina åsikter i halsen på någon och det gör inte Morrissey heller då man har valet att stanna hemma. Demokratiskt och modernt.

/K (vegetarian med ett rött hjärta)

Omslag

Hur något förpackas är oerhört viktigt för mig då jag är estet ända ut i fingerspetsarna och ej att förknippas med ytlig. Du i gymnasieåldern förknippar säkert ordet estet med ett skällsord för folk som sitter på golvet även när det finns stolar men det är en helt annan diskussion.

Ens skivor, filmer och böcker är inte bara innehållsmässigt livsviktigt utan omslagen likaså. De är nämligen mina favoritsmycken och dekorationer.

Mina ögon mår så himla bra av att se vackra ting att jag kan hittas framför Ebay i timmar med att titta på tjusiga klänningar utan den minsta längtan efter cross-dressing. Det är bara ett sökande efter estetisk perfektion. En soffa, bokhylla eller logotyp ger mig precis samma tillfredställelse.

När det kommer till skivomslag så återkommer jag alltid till The Smiths och särskilt deras singlar, nedan kan du se This Charming Man. Morrissey är den som ligger bakom dessa och han insåg vikten av fantastisk pop paketerat till gudomlighet. Oftast användes scener ur hans favoritfilmer eller bilder av de skådespelarna han tapetserat sitt pojkrum med.


Suede fortsatte i deras fotspår stilistiskt, här med debuten från 1993. Även Belle And Sebastian arbetade i samma tradition.


The Beatles har flera stiliga omslag på sin meritlista, främst den nyskapande helvita och numrerade The Beatles från '68 men även Rubber Soul från '65 gör sig på väggen.


Mannen på taket är inte bara den enda bra Beck-filmen, den är även otroligt snygg och vill man så får du även se Sven Wollters penis skymta förbi, bara en sån sak!


När det kommer till DVD-utgåvor är det inga som slår The Criterion Collection på fingrarna. De behandlar kulturskatten med oerhörd vördnad och respekt. Ska du dessutom köpa Ingmar Bergman-filmer är det hit du ska titta. De är inte bara väldigt vackra utan även fullspäckade med extramaterial, något som är totalt frånvarande på SFs egna respeklöst genomusla och fula serie.





/K

Sextiotal

De senaste dagarna har jag blickat bakåt i historien för popmusiken och lyssnat på låtar jag glömt bort att jag älskar och faktiskt hittat till nya. Amen Corner är ett sådant band som jag missat så jag är glad att jag hittade denna odödliga pärla.

Den allra sista låten som The Smiths spelade in, till Johnny Marrs förtret för övrigt, var en Cilla Black-låt. Morrisseys förkärlek för sextiotalets girl-groups och schlagerkvinnor var inte alltid så uppskattat i sitt band, det är det hos mig.

Väldigt få bra band kommer från Australien konstigt nog, The Easybeats är en av dem och de hakade på den brittiska popvågen rejält utan att för den skull låta som en blek kopia från down under.

Pratar man sextiotal får man inte glömma husgudarna i The Beatles. Det går inte - trots att många försöker - att spela sönder deras tidlösa pop. Det här är en av mina absoluta favoriter och hittas på deras första riktigt bra album, Rubber Soul från 1965.

/K

Vacker söndag

Idag vaknade jag med en ovanligt positiv känsla för att vara en söndag. Det behövdes ingen Non Je Ne Regrette Rien av Edith Piaf så jag spisade i stället Francoise Hardy på behaglig volym och tittade på mina favoritfotografier från mitt bibliotek, samt bildgooglade nya. 

Tänkte dela dessa med dig som inspiration. Man blir ju så glad.

Okänd sjöman tillika backdrop på nya Morrissey-turnén.

Natalie Portman ur Leon.

Kyss.

Okänd italiensk gubbe som är utomordentligt stilig.

Jean-Paul Belmondo och Jean Seberg ur Godards À Bout De Souffle.

Jane Birkin.

En ung Ingmar Bergman i gräset.

Francoise Hardy och The Vogue Years är dagens soundtrack.

France Gall vet hur tennis ska spelas.

Världens vackraste Anna Karina.

/K

Hipp, hipp, hurra!

Idag fyller världens bästa Morrissey-skiva Vauxhall And I 15 år och det firas givetvis här hemma med vänner, gott vin och albumet på högsta volym. Till det ska det spisas sojafärsjärpar med färska örter och en puré gjord på jordärtskocka och potatis. Värdigt detta mästerverk tycker jag.

You won't rest
Until the hearse that becomes me
Finally takes me
Oh you've done it now

You won't smile
Until my loving mouth
Is shut good and proper
FOREVER

/K