Roger Daltrey - 60 år

Efter The Beatles så är The Who mina sextiotalsfavoriter och just i dag fyller sångaren Roger Daltrey 66 år, så grattis till det! Med det i åtanke har jag försökt att skriva detta hela dagen men fastnade i deras musik som det var alldeles för längesedan jag konsumerade på detta sätt. När jag tänker närmare på det så är The Who det bandet jag äger mest skivor med om man bortser från The Smiths/Morrissey och Oasis.

Kompromisslöst råa och med en låtskrivare av högsta klass i Pete Townshend kan det omöjligt gå fel. Då har jag inte ens nämnt världens bästa trummis, Keith Moon och förmodligen världens bästa och mest lyhörda basist, John Entwistle.

Jag hade turen att se dem för några år sedan på Roskildefestivalen och jag vet inte om det var något i ölen men de lät oförskämt fräscha. Det gör även deras gamla katalog såklart, därför har jag sammanställt mina favoriter, från modåren på sextiotalet till sjuttiotalets tunga rock och avslutar med deras nyskrivna Elvis Presley-homage och en solosång från Daltreys som låter som härlig Elton John-soul. Varsågod!

Download:
>>The Who enligt /K<< (via Spotify)

/K

Le Sport - Love In Stereo (Nytt!)

I början av 00-talet när svenska kaféer befolkades av macbooks såg det likadant ut hemma hos popluggar. Över köksbord landet runt bildades duos som där och då kunde skapa popmusik med enkla medel för att kort därefter höras på indiegolven.
The Embassy blev de konstnärliga popteoretikerna, The Tough Alliance de anglofilt poserande attitydbröderna och Le Sport blev den mjuka, romantiska och homoerotiska versionen för de som nostalgiskt men även ickeironiskt dyrkade Whigfield lika mycket som The Smiths.

De senare försvann tyvärr efter Tell No One About Tonight EPn från '05 där titelspåret blev en superindiehit (framförd i fjäderboa) och innehöll även min personliga favorit, Your Brother Is My Only Hope. Nu har de till min stora glädje återuppstått och resultatet Love In Stereo kan både ses och höras nedan.

Videon är en samling svartvita stillbilder från denna blogg.

Download:
>>Le Sport - Love In Stereo<<

/K

Mattias Alkberg - Nerverna

Jag mår bra av att Mattias Alkberg har en fullspäckad höst. I september släppte The Bear Quartet sitt album 89 som är den bästa Silverbullit-rocken sedan, tja, Silverbullit (vad hände med dem egentligen?). Nu i onsdags var det återigen dags då Alkberg släppte sitt nya soloalbum Nerverna, som visar att han behärskar ytterligare en genre, nämligen rockabilly.
För att slippa att få arga femtiotalsvurmare efter mig vill jag förtydliga att jag syftar på rockabilly i rakt nedstigande led från The Smiths till Franke.

Skivan innehåller en glödande loserromantik utan att vara gnällig och är snarare lättsam (nåja), drivig och kommer ägnas en heldel speltid hemma hos mig.

Alkberg är också värd ett hedersomnämnande för den vackra tolkningen av Weezers Buddy Holly som i hans händer blir balladen Visst vet du att jag skiter i allt.

Den andra singeln att släppas, den brutalt vackra Andra känner har fått en video du kan se nedan.

Download:
>>Mattias Alkberg - Andra känner<<
(från nya albumet Nerverna)

>>Mattias Alkberg - Visst vet du att jag skiter i allt<<
(från nya albumet Nerverna)

>>The Bear Quartet - Halmet<<
(från nya albumet 89)

>>The Bear Quartet - Put Me Back Together<<
(från albumet Angry Brigade '03)

Konsertdatum:
4/11 Debaser, Malmö
5/11 Debaser Slussen, Stockholm
7/11 Västmanlands-Dala Nation, Uppsala
12/11 Parken, Göteborg
13/11 Bongo Bar, Jönköping
14/11 Kåren, Örebro
20/11 Nocks, Skellefteå
21/11 Scharinska, Umeå
11/12 Kulturens hus, Luleå (med The Bear Quartet)

/K

Fria händer

Medan den ena av oss är på - vad jag har förstått - Morrissey-karneval i Manchester har jag som ensam skrivare fått fria händer här på bloggen. Känns ganska bra faktiskt. Nu kan vi gemensamt sparka ut all nyindie som endast har som unisont mål att göra bästa covern på The Smiths eller ovan nämnda Morrissey. Skämt åsido. Det jag ville ha sagt är att det kommer att dyka upp lite nya och annorlunda saker här på bloggen än vad ni har varit vana med under de senaste veckorna. Vi börjar redan idag.

Fortsättning följer...

/A

Popstjärnor och barn

Kombinationen popstjärnor och barn kan ha förödande konsekvenser som i fallet ovan men kan vara otroligt roande som i fallen nedan.

Det första klippet är några dagar gammalt och visar Jarvis Cockers framträdande för några barn i Paris. Man kan inte låta bli att älska honom och som nyseparerad verkar detta var ett bra sätt att komma på andra tankar.

Det andra klippet känns än mer bisarrt då det visar när The Smiths åker på utflykt med en skolklass på Charlie's Bus. Med sig har de Sandie Shaw som sjunger deras låt Jeane.

Barn: Where are we going?
Morrissey: We're all going mad.

/K

Födelsedag

Idag fyller jag år och tänker spendera denna vackra vårdag med ursvensk ölbrunch och smörgåstårta med en kär vän för att sedan gå på vernissage på Galleri Kontrast med ännu flera vänner för att sedan gå ut i solen innan middagen, drinkarna och nattens intåg.

Skål!

I've come to wish you an unhappy birthday
Cause you're evil
And you lie
And if you should dieI may feel slightly sad
(But I won't cry)

/K

Stilikon #5 - Alain Delon

Idag hyllar jag franska skådespelaren Alain Delon som med sitt goda yttre fick filmroller efter ett besök på filmfestivalen i Cannes. Det visade då att han även var en skicklig aktör och något av en motsvarighet till James Dean även om han skämtsamt kallades en kvinnlig Brigitte Bardot.

Hela Delons liv har kantats av problem. Han blev utslängd från flertalet skolor i sin ungdom och tog sedan värvning i franska marinkåren där han tjänstgjorde som fallskärmshoppare i Indokina och fick där spendera 11 månader i fängelse för olydnad.
När han sedan blev skådespelare blev det just gangsterroller som blev hans signum och Delon hade i det verkliga livet kontakter inom den undre världen, något som bara förbättrade hans image.

Föga förvånande var Delon även en kvinnotjusare av rang och var förlovad med aktrisen Romy Schneider, hade en affär med tyska sångerskan Nico som hävdar att han var pappa till hennes barn, gifte sig sedan med skådespelerskan Nathalie Barthélemy, dejtade modellen Mireille Darc för att sedan på äldre dar inleda ett långt förhållande med den unga holländska modellen Rosalie van Breemen.

Som skådespelare har Delon arbetat med några av vår tids största och bästa regissörer som; Luchino Visconti (Rocco e i suoi fratelli/Rocco och hans bröder), Jean-Luc Godard (Nouvelle vague/Nya vågen), Jean-Pierre Melville (Le Samouraï/Samuraj killer) och Michelangelo Antonioni (L'eclisse/Feber).

Hatten av för talangfulle och stilige Alain Delon som även fick pryda omslaget till tidernas bästa popalbum.


/K

The Loneliness of the Long Distance Runner

Det senaste att beundra från herrarna på Sincerely Yours är ett filmkollage baserat på den brittiska nya vågen-klassikern The Loneliness of the Long Distance Runner från 1962.
Filmen handlar om en ung pojke i en dyster tillvaro utan några vidare framtidsutsikter eller intresse förutom småbrott. Han hamnar tillslut på ungdomsvårdsskola där han söker tröst i långdistanslöpning.

Filmkollaget har ett ljudspår vilket jag gissar är gjort av The Tough Alliance och för tankarna till deras ambientdoftande album Escaping Your Ambitions. Filmen ser du >>här<<.

* The Loneliness of the Long Distance Runner är regisserad av Tony Richardson som också regisserade klassikern A Taste of Honey. Den är sedermera en pjäs skriven av Shelagh Delaney och den största källan för textstölder av Morrissey. Delaney är även omslagsflicka till Louder Than Bombs och Girlfriend in a Coma med The Smiths.

/K

Vegetarisk pop

Inget svider i folks ögon så mycket som att offentligt skandera sin tro eller politiska övertygelse. Svenskar stöter sig gärna inte med varandra och håller därför detta ofta för sig själv och om någon bryter det mönstret blir det oerhört obekvämt för många.
Självklart generaliserar jag nu men talar av egen erfarenhet då jag alltid bär mina känslor på kavajslaget. Något som attraherar mig hos andra människor.

De senaste dagarna har en - för insatta människor - gammal nyhet blossat upp i utländska och svenska medier, nämligen Morrisseys köttförbud i samband med sina egna spelningar.
Alla med drag av anglofili eller popintresse vet att The Smiths första albumetta från 1985 Meat Is Murder har i titelspåret hans egna manifest och ståndpunkt i sin hjärtefråga; vegetarianism.

I kommentatorsfältet blossar känslorna upp rejält hos svensken, analfabeten thobbie80 skriver:

Vad är det för sjuk väld vi lever i?varför skall alltid veganer och vegitarianer bestämma va en vanlig köttätare skal äta?blir så jvla trött på detta landet,svennson är värld bäst på att slicka röv på resten av världen..fyfan

Och jag har bott under en sten-mannen axel99 skriver:

och vem är den killen??? Aldrig hört talas om honom, är det ett nytt sätt att få sina 15 minuter i rampljuset eller?

Jag själv är snarare mer bekymrad över att fler av dagens popakter inte har något socialt patos. Att t.ex. förbjuda kött och använda sitt kändisskap åt sina övertygelser är ett friskhetstecken om något, till förmån för mycket speltid hos ointelligenta och ofarliga Melodifestivalen, Allsång på Skansen och Idol eller göra som varannan amerikan och kränga en parfym eller sätta sitt namn på en klädlinje.

Det paranoida i köttätares tro om den vegetariska förföljesen kommer jag aldrig förstå mig på och finner det svårt att tro att författarna till dessa kommentarer någonsin tänkte lösa biljett då de verkar närmast besatta om att äta kött i samband med konserter.

Jag skulle aldrig trycka ner mina åsikter i halsen på någon och det gör inte Morrissey heller då man har valet att stanna hemma. Demokratiskt och modernt.

/K (vegetarian med ett rött hjärta)

Omslag

Hur något förpackas är oerhört viktigt för mig då jag är estet ända ut i fingerspetsarna och ej att förknippas med ytlig. Du i gymnasieåldern förknippar säkert ordet estet med ett skällsord för folk som sitter på golvet även när det finns stolar men det är en helt annan diskussion.

Ens skivor, filmer och böcker är inte bara innehållsmässigt livsviktigt utan omslagen likaså. De är nämligen mina favoritsmycken och dekorationer.

Mina ögon mår så himla bra av att se vackra ting att jag kan hittas framför Ebay i timmar med att titta på tjusiga klänningar utan den minsta längtan efter cross-dressing. Det är bara ett sökande efter estetisk perfektion. En soffa, bokhylla eller logotyp ger mig precis samma tillfredställelse.

När det kommer till skivomslag så återkommer jag alltid till The Smiths och särskilt deras singlar, nedan kan du se This Charming Man. Morrissey är den som ligger bakom dessa och han insåg vikten av fantastisk pop paketerat till gudomlighet. Oftast användes scener ur hans favoritfilmer eller bilder av de skådespelarna han tapetserat sitt pojkrum med.


Suede fortsatte i deras fotspår stilistiskt, här med debuten från 1993. Även Belle And Sebastian arbetade i samma tradition.


The Beatles har flera stiliga omslag på sin meritlista, främst den nyskapande helvita och numrerade The Beatles från '68 men även Rubber Soul från '65 gör sig på väggen.


Mannen på taket är inte bara den enda bra Beck-filmen, den är även otroligt snygg och vill man så får du även se Sven Wollters penis skymta förbi, bara en sån sak!


När det kommer till DVD-utgåvor är det inga som slår The Criterion Collection på fingrarna. De behandlar kulturskatten med oerhörd vördnad och respekt. Ska du dessutom köpa Ingmar Bergman-filmer är det hit du ska titta. De är inte bara väldigt vackra utan även fullspäckade med extramaterial, något som är totalt frånvarande på SFs egna respeklöst genomusla och fula serie.





/K

Sextiotal

De senaste dagarna har jag blickat bakåt i historien för popmusiken och lyssnat på låtar jag glömt bort att jag älskar och faktiskt hittat till nya. Amen Corner är ett sådant band som jag missat så jag är glad att jag hittade denna odödliga pärla.

Den allra sista låten som The Smiths spelade in, till Johnny Marrs förtret för övrigt, var en Cilla Black-låt. Morrisseys förkärlek för sextiotalets girl-groups och schlagerkvinnor var inte alltid så uppskattat i sitt band, det är det hos mig.

Väldigt få bra band kommer från Australien konstigt nog, The Easybeats är en av dem och de hakade på den brittiska popvågen rejält utan att för den skull låta som en blek kopia från down under.

Pratar man sextiotal får man inte glömma husgudarna i The Beatles. Det går inte - trots att många försöker - att spela sönder deras tidlösa pop. Det här är en av mina absoluta favoriter och hittas på deras första riktigt bra album, Rubber Soul från 1965.

/K

EXTRA, EXTRA - Nytt med Magnus Carlson

Jag kikade i min glaskula idag och fann att Magnus Carlson från Weeping Willows befinner sig i studion de närmsta två veckorna för att spela in material till en kommande soloskiva. Senast vi hörde något från den karriären var samarbetet med Eggstone på 2003års Ett kungarike för en kram. Magnus har sedan den skivan hunnit med två, enligt mig, tråkiga Weeping Willows-album, ett samlingsalbum och den småtrevliga DVDn Live in Helsinki så jag är nyfiken på hur ett soloalbum skulle låta idag.

Magnus har sedan länge lämnat Morrisseyestetiken bakom sig och hittas nu i sin bästa gå bort-skjorta, Paul Weller-frisyr och med favoritsinglarna från madchester- och britpoperan på egna klubben Bangers 'n' Mash i Stockholm. Om det sedan smittar av sig på musiken återstår att se.

Morrissey

Terrence Stamp på omslaget till What Difference Does It Make?, 1984

Titta på den briljanta videon till hans svenska tagning av Timebox gamla souldänga Beggin'. Lägg även märke till en Morrissey-look-a-like vid 1.48.

/K

The Connells (!)

Usch, vilka förutfattade meningar man har ibland. Det är som Bob Dylan sjöng; "Don't criticize what you can't understand", de orden äter jag upp just nu. Varför? I några månader har jag lyssnat en heldel på The Connells, bandet jag nonchalant trodde bara var trubadurhitten '74-'75. I själva verket släppte de en bländade debut 1986 vid namn Darker Days. Det är drivig indie med janglygitarrer och en smula keltisk folkmusik, tänk The Smiths och Echo & the Bunnymen.

 

Uppföljaren Boylan Heights från 1987 är inte dum den heller. Särskilt antikrigslåten Over There med Forever Young-doftande trumpeter. Börja där!

/K

Pet Shop Boys ♥ Johnny Marr

Neil Tennant (t.h.) från Pet Shop Boys återförenas med Johnny Marr på det kommande PSB-albumet Yes som släpps 23e mars. De har som bekant varit i studion tillsammans förut, t.ex. när supergruppen Electronic med Johnny Marr (The Smiths) och Bernard Sumner (Joy Division, New Order) släppte sin otroligt underskattade debut från 1991. Tennant medverkade där på spåren The Patience Of A Saint och Getting Away With It. Så i väntan på albumet är det dessa spår jag spelar.

Electronic

/K

Pop med kvinnlig vokal

KLF feat. Tammy Wynette - Justified and Ancient

Pet Shop Boys feat. Dusty Springfield - What Have I Done To Deserve This?

The Smiths & Sandie Shaw - Hand in Glove

Saint Etienne - He's On The Phone

Björk - Violently Happy

/K

The Smiths återförenas?

Den brittiska skvallertidningen The Sun rapporterar i dagarna att en återförening av The Smiths kan komma att bli verklighet. Det påstås att bandet möjligtvis ska spela på Coachella festival i USA, detta tack vare att Morrisseys nye manager, tillika den gamla MCA bossen Irving Azoff ska vara duktig på att dra i trådar och få sin vilja igenom.

Jag hoppas innerligt att ryktena är överdrivna och har svårt att se det hända. The Sun är knappast en pålitlig källa för nyheter så vi kan nog ta detta med en stor nypa salt och slipper nog se The Smiths bli en i raden av sorgliga och desperata band som återförenas och drar sina egna tidigare respektfulla karriärer i smutsen.

Bandet har tidigare erbjudits mångmiljonbelopp för en enda spelning men har strängt tackat nej. Morrissey bär ju även ett välkänt och passionerat hat mot sina tidigare bandmedlemmar efter år av rättegångar om royalties. Detta visas tydligt i låtarna Sorrow Will Come In The End från 1997 "A man who slits throats has time on his hands and I'm gonna get you" och You Know I Couldn't Last från 2004 "The teenagers who love, they will wake up, yawn and kill you". Han har dessutom visat en oerhörd spelglädje på senare år med en strålande solokarriär och med ett kommande album 2a februari så det finns knappast en kreativ törst eller pengatörst. Vad tror ni?

EDIT: Johnny Marr dementerar i tidningen Uncut.

/K

Plagiat: Flipp eller flopp?

Oasis har återigen blivit föremål för plagiatanklagelser. Denna gång från upprörda Cliff Richards-fans. Jag tycker hela den debatten är löjlig. Det hörs tydligt att dom lånat lite men de är väl knappast de första?
De artisterna som fått överlägsen uppmärksamhet i svensk media runt detta ämne måste vara just Oasis och Håkan Hellström, som om de vore de första att stjäla lite från sina idoler. Det har artister gjort sen urminnes tider.
Led Zeppelin lånade stora delar av sina rocklåtar från sina bluesidoler t.ex.
Oasis är mer kända för att stjäla musikstycken och Hellström för textstycken, jag föredrar det senare och är av den åsikten att det kan vara charmigt att låna en textrad hit, ett gitarriff dit för att visa på sin inspiration.

Här nedan är lite exempel på olika typer av stölder. Så döm själva.
Oasis - The Turning vs. Cliff Richard - Devil Woman
The Smiths - Panic vs. T. Rex - Metal Guru
Oasis - Cigarettes & Alcohol vs. T. Rex - Get It On
Håkan Hellström - Himmel Blå Himmel Blå vs. The Housemartins - Get Up Off Our Knees
"Skjut ingen imorgon, imorgon, du kan skjuta idag" vs. "Don't shoot someone tomorrow that you can shoot today"

Och Richard Ashcroft i The Verve blev av med sina rojalties för deras Bitter Sweet Symphony efter att snålgubbarna i The Rolling Stones tyckte introt var för likt introt till deras The Last Time. Oerhört långsökt och löjligt säger jag!
The Verve - Bitter Sweet Symphony vs. The Rolling Stones - The Last Time

/K

Döden klär mig.

Jag är morbid av naturen och därför oerhört svag för musik med död som tema. Det är kittlande med artister som romantiserar runt döden, eller överhuvudtaget nämner död och begravningar. Det ska dock nämnas att jag givetvis tar avstånd från all emo-skära-i-armarna-kultur.
Många artister har genom åren blivit missförstådda i sitt bruk av detta tema. Det bästa exemplet på det måste vara Morrissey, i mina ögon vår tids vassaste ironiker och ofantligt rolig på alla sätt och vis. Anledningen är att det anses ofta vara fult och miserabelt att ge sig i kast med att behandla ämnet i synnerhet och mörker i allmänhet. Folk, särskilt i västvärlden är fortfarande livrädda för det som så småningom drabbar oss alla och vill inte riktigt kännas vid det. Det är väldigt besynnerligt tycker jag och bjuder därför nu på passande pop som på något sätt berör temat.

Soundtrack att ladda ner:
Belle & Sebastian – Get Me Away From Here, I’m Dying
Markus Krunegård – Den som dör får se/Markus kyrkogård
The Smiths – Cemetry Gates
Antony & the Johnsons – Hope There’s Someone
Band of Horses – The Funeral
Joy Division – Atmosphere
Broder Daniel – I’ll Be Gone

/K