Årets bästa: återutgivning

1. Joy Division: +- Singles 1978-80

Återutgivnings- och antologiexperterna på Rhino Records har i år remastrat Joy Divisions material tillsammans med bl.a. Stephen Morris, trummis i bandet. Även Factory Records hovdesigner Peter Saville har varit med för att förpacka det på snyggast möjliga sätt. Boxen innehåller tio stycken vinylsjuor och säljs limiterat om 5000 exemplar. Resultatet låter kristallklart så släng därför Substance och alla andra samlingar, det gjorde jag.

Bästa spår: Digital och Atmosphere.

Beställ >>här<<.

2. Orange Juice: Coals to Newcastle

2010 var året då jag lärde känna Edwyn Collins, jag hade tidigare bara lyssnat på Orange Juice's The Glasgow School och på några få av hans soloskivor. P3 Pop sände en special om Postcard Records, som gav intresset mer bränsle, och till sist släpptes Coals to Newcastle i höstas. Boxen på sex CDs och en DVD täcker hela deras karriär, från studioalbum till flexidiscsinglar till BBC-besök. Den ska jag nu hårdstudera för att hitta russinen.

Beställ >>här<<.

3. Morrissey: Bona Drag (20th Anniversary Edition)

För oss Morrissey-samlare blev en handfull hittills osläppta låtar ingen nyhet, de hade redan cirkulerat på diverse bootlegs. Denna samling blev däremot en väckarklocka om hur han faktiskt kan och borde låta om han bara kunde låta bli svulstig produktion och distpedalen för en stund. Tills dess håller jag mig till denna skiva, så vila i frid bäste pophaka, vi ses snart i ett förmodligen lättsammare sammanhang.

Bästa spår: Such a Little Thing Makes Such a Big Difference och Lifeguard on Duty.

Beställ >>här<<.

Lyssna via Spotify >>här<<.

/K

The Drums - Down By The Water

När The Drums släppte Summertime! EP förra året blev jag föga imponerad, efter en snabb genomlyssning lät de faktiskt som de flesta skuttiga popband med korta jeans och rätt influenser. Detta New York-band hade dock ett triumfkort; Down By The Water.

Keith Richards sa en gång att varje respektabelt rock- och popband ska även behärska ballader, och det är precis det The Drums visar i sin allra bästa låt.

Nya videon är inspirerad av sextiotalets girl-groups-videos och med låtens låga tempo blir resultatet något humoristiskt men samtidigt vackert. Jag får t.o.m. en gnutta Atmosphere-känsla när synthen smyger sig in i slutet, ni vet, den Anton Corbijn-regisserade videon åt Joy Divisions fyraminutersepos.

Njut av videon och lär dig koreografin, den 12 december står de nämligen på scen på Debaser Slussen. Ett fåtal biljetter finns kvar och dessa köper du >>här<<.

/K

Alla hjärtans dag

I dag på årets mest oromantiska dag finns det ingen låt som passar bättre än Joy Divisions allra bästa nummer, Love Will Tear Us Apart. SVT hade - av ren slump förmodligen - ett Joy Division-tema i veckan, eller var det en idé av en hjärtekrossad men humoristisk indiemänniska på redaktionen? I vilket fall som helst så ska den hyllas.

Vi-butiken i Hornstull valde att vara särskilt osmakliga genom att lägga de hjärtformade jordgubbspaketen bredvid hjärtformad salami (!) i kyldisken, jag väljer popmusik.

Nedan är den tidigaste inspelningen av singeln. Detta gjordes för legendaren John Peel på BBC år 1979 och den är alldeles fantastisk. Njut av den välediterade videon och ladda sedan ned låten!

Download:
>>Joy Division - Love Will Tear Us Apart (BBC Session)<<

/K

The Stone Roses återförenas?

Ryktena om att Manchesterikonerna The Stone Roses ska återförenas är lika tjatiga som en Beck-film men något i tonen av Daily Mirrors exklusiva avslöjande gör mig konfunderad.

Artikeln säger att 21 englandsspelningar ska vara planerade och eventuellt ett amerikanskt datum på den enorma Coachellafestivalen i Kalifornien. Detta för att fira tjugoårsjubileet med en nyutgåva på deras fenomenala självbetitlade debutalbum med låtar som I Wanna Be Adored, She Bangs The Drum, Waterfall och Made of Stone.

Sångaren Ian Brown har en aktiv och inte alls pjåkig solokarriär och sägs inte ha pratat med gitarristen John Squire sen splittringen i mitten av nittiotalet. Basisten Mani har sedan dess varit medlem av Primal Scream och de andra två har jag ingen susning om vad de gör.

De mest inbitna indietalibanerna hatar givetvis tanken på en återförening men jag kittlas lite av den. Det finns givetvis en risk för totalt magplask när ett gäng gubbar ska spela madchesterpop men jag är beredd att ta den chansen för att få dansa till Fools Gold och Elephant Stone så nu väntar jag bara på en bekräftelse från officiella källor.

Se deras uppträdande på en annan manchesterikons teveprogram Other Side of Midnight, presenterat av Tony Wilson (1950-2007), en av grundarna till legendariska Factory Records som huserade bl.a. Joy Division, New Order och Happy Mondays.

/K

Döden klär mig.

Jag är morbid av naturen och därför oerhört svag för musik med död som tema. Det är kittlande med artister som romantiserar runt döden, eller överhuvudtaget nämner död och begravningar. Det ska dock nämnas att jag givetvis tar avstånd från all emo-skära-i-armarna-kultur.
Många artister har genom åren blivit missförstådda i sitt bruk av detta tema. Det bästa exemplet på det måste vara Morrissey, i mina ögon vår tids vassaste ironiker och ofantligt rolig på alla sätt och vis. Anledningen är att det anses ofta vara fult och miserabelt att ge sig i kast med att behandla ämnet i synnerhet och mörker i allmänhet. Folk, särskilt i västvärlden är fortfarande livrädda för det som så småningom drabbar oss alla och vill inte riktigt kännas vid det. Det är väldigt besynnerligt tycker jag och bjuder därför nu på passande pop som på något sätt berör temat.

Soundtrack att ladda ner:
Belle & Sebastian – Get Me Away From Here, I’m Dying
Markus Krunegård – Den som dör får se/Markus kyrkogård
The Smiths – Cemetry Gates
Antony & the Johnsons – Hope There’s Someone
Band of Horses – The Funeral
Joy Division – Atmosphere
Broder Daniel – I’ll Be Gone

/K