Visar inlägg med etikett band of horses. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett band of horses. Visa alla inlägg

2009-08-21

Way Out West - en summering

Nyligen hemkommen från Göteborg - jag hade anledning att stanna längre - tänker jag nu summera mina intryck från Way Out West-festivalen. Det ska även nämnas att jag ofta lägger stor vikt på fest i festival och avskyr att stressa från spelning till spelning. Kvalitet över kvantitet är min melodi men med hänsyn till min festivalpartner har jag sett fler band jag vanligtvis skulle undvikit.

Beirut levererade sin Emir Kusturica-muzak på fredagseftermiddagen i ett par alldeles för stora skor och var olidligt tråkigt. De hade passat bättre i en hiss på ett närliggande hotell.

Countryrockarna i Band of Horses förlorade på tidpunkten och den låga ljudvolymen men bjöd ändå på en bra och uppsluppen konsert. Ben Bridwell sjunger alltid lika gudomligt även om det var mer intensivt och känslomässigt på förra årets Accelerator.

Detta var årets hittills största konsertbesvikelse och då syftar jag även till vårens spelning på Cirkus. Här i Slottsskogen kändes Glasvegas oengagerade, slöa och det tände tyvärr inte till förrän i avslutande Daddy's Gone. Med fler skivor och låtar i bagaget och ett mindre hajpat år bakom sig kan de säkert komma att bli lysande.

Den som riffar mest och gör flest taktbyten innan han dör vinner! Så tänkte Arctic Monkeys och jag väntar fortfarande på att de ska skriva sin första låt. Det mest överskattade från en brittisk ö sedan, Tony Blair?

Christopher Sanders soloalbum fick mig att äntligen förstå [ingenting] (obs: ej ordvits) som tidigare gått mig lite förbi. Nu hoppar jag också på hyllningståget när de i höst kommer att slå igenom på allvar.
Denna spelning var finstämd förstärkt av Sibille Attars stämma, rå och dansant då användandet av en rytmsektion är oerhört effektivt. De har även en riktig fin singel i Hallelujah och producenten Jari Haapalainen gästade även han scenen, något onödigt men gulligt.

"Det känns fint att vara tillbaka i Stockholm" sa Olle Ljungström tidigt i konserten och fortsatte sedan att leverera det bästa av mellansnack. Musiken då? På sina ställen lite spretigt men ändock väldigt underhållande och han har trots allt skrivit några svenska klassiker.

Det har blivit några spelningar med Florence Valentin för mig under året och denna var den absolut bästa. Bandet har verkligen vuxit till sig för större scener och gester och Love Antell är stundom en inspirerande och underhållande predikare men som även kostar på sig lite publikfrieri.
Den göteborgska pressen som avfärdade detta som Håkan Hellström-pastischer har blivit skrattretande hemmablinda då den enda gemensamma nämnare de har är hemspråket. För Håkan Hellström är Florence Valentin en liten prick i horisonten.

Jag har avfärdat den mesta av shoegaze tidigare på bloggen och jag avskyr hårdrock. Detta min vän är precis detta i en outhärdlig symbios. Mina tankar gick till kultfilmen Spinal Tap och diskussionen runt volymknappen på deras gitarrförstärkare som går ända upp till 11 i stället för 10.
Käre bandmedlemmar i My Bloody Valentine, det blir inte bättre för att man spelar så högt att varken en enda textrad, ackordbyte eller slinga hörs igenom.
Kommer du ihåg hur det var som trött och grinig tonåring när du låg och sov i pojk- och flickrummet när mamma plötsligt kom in med dammsugaren?

När jag såg Lily AllenBerns för några år sedan var hon oförskämt fräsch och smått unik i sin blandning av stilar, nu är jag rädd att hon förlorat mycket av det. Denna konsert som drog den största publiken gick tyvärr på autopilot och om man blundade kändes det ibland som att valfri MTV-tjej kunde stått på scenen. Lily har dock fortfarande en förtjusande röst men som får alldeles för lite spelrum.

I övrigt känner jag att Way Out Wests problem är att de fortfarande vill vara en liten indiefestival men lider samtidigt av växtvärk och Hultsfred-komplex att banden sällan är i sina rätta element. Och samspelet med klubbarna hade i år förbättrats något men är fortfarande alldeles för utanför festivalen och bör bakas in i Slottsskogen där utrymmet inte tordes vara något problem. Festivalen är dock ännu ung och kommer förhoppningsvis utvecklas innan den avvecklas.

/K

2009-08-13

"I was crawling through a festival way out west"

Rubriken är skriven av min stora hjälte Joe Strummer och är de inledande raderna i den briljanta singeln Coma Girl från hans sista album Street Core. Med det sagt åker jag nu till Göteborg för Way Out West-festivalen.
Några av de jag tänkt se är bl.a. Band of Horses, Antony & the Johnsons, Glasvegas, Echo & the Bunnymen, [ingenting], Olle Ljungström, Florence Valentin, My Bloody Valentine och Lily Allen. Vi ses där!



/K

2009-04-21

Echo & the Bunnymen till Way Out West!

Coola Ian McCulloch tar sina bandmedlemmar i Echo & the Bunnymen och besöker Slottskogen i sommar för att bjuda på den bästa av post-punk-pop-shoegaze-indie som bara de kan.
Härmed är det också officiellt att Way Out West är Sveriges bästa festival och har Nordens bästa line-up. Nu behöver jag bara resesällskap. Anyone?

Tidigare klara favoriter hos mig:
Lily Allen
My Bloody Valentine
Band of Horses
Antony & the Johnsons
Fever Ray



/K

2009-03-13

Inget Accelerator 2009

Det blir tyvärr inget Accelerator i år rapporterar de på sin websajt. Anledningen uppges vara bristen av tillgängliga artister och rätt lokal till dessa men de ska försöka att återkomma 2010. En stor kulturell förlust säger jag.
Accelerator är en perfekt smal stadsfestival som månt och mycket är bättre än Way Out West som både vill vara en stor parkfestival och liten klubbfestival. Att det dessutom utspelar sig i Stockholm gör det något behändigare för mig.
Festivalen började redan år 2000 och hade festivaler runt om i rikets tre största städer innan de 2007 blev Accelerator i deras nuvarande form och hade sin festival det året på Frescatiområdet vid Universitet i Stockholm och förra året fanns de på Münchenbryggeriet mitt på ett soligt Södermalm.

Band of Horses, 2008

Artister som spelat på festivalen är suveräner som; Elliot Smith, Flaming Lips, The Strokes (innan hypen), Arab Strap, Cat Power, The Embassy, Doves, Daniel Johnston, Wilco, The Tough Alliance, Sonic Youth, Hot Chip, Junior Boys, Jamie T, Studio, Lykke Li, Rufus Wainwright, Band of Horses, Vampire Weekend, The Teenagers och MGMT.
Inga dåliga bokningar det. Enda misstaget som gjordes var att inte förutspå att förra årets Duffy skulle bli storsäljare på landets Statoilmackar.

Däremot anordnar Accelerator en spelning med TV On The Radio på Debaser Medis den 30e juli. De släppte ju ett nytt album förra året och keyboardisten tillika producenten David Sitek producerade ju även en av förra årets med bästa skivor Scarlett Johansson - Anywhere I Lay My Head.


/K

2009-03-04

Way Out West presenterar...

För en vecka sedan skrev jag om de största svenska festivalernas line-ups och då hade Way Out West ännu inte gett sig in i leken, det har de nu.
På sin sajt idag presenterar de sin första omgång av klara artister.

Arctic Monkeys, Lily Allen, Band of Horses, Wilco, Bon Iver, Fever Ray, Vivian Girls, Jenny Wilson, Timo Räisänen och Calexico ska alla spela i festivalområdet vid Slottskogen. Chairlift, Jay Reatard, Crookers, Magnetic Man feat. Skream & Benga, Erol Alkan, The Big Pink, Rise Against och The Bronx gör alla klubbspelningar.

Spontant blir jag mest sugen på Lily Allen och Band of Horses som jag redan har sett. Det kan också vara spännande att se Fever Ray då The Knife har ju som bekant bara spelat live en enda gång, det blir nog det närmaste man kommer. Bon Iver släppte en riktigt skön skiva men känner jag mig rätt är det en spelning som kommer spenderas i öltältet.

/K

2008-09-29

Döden klär mig.

Jag är morbid av naturen och därför oerhört svag för musik med död som tema. Det är kittlande med artister som romantiserar runt döden, eller överhuvudtaget nämner död och begravningar. Det ska dock nämnas att jag givetvis tar avstånd från all emo-skära-i-armarna-kultur.
Många artister har genom åren blivit missförstådda i sitt bruk av detta tema. Det bästa exemplet på det måste vara Morrissey, i mina ögon vår tids vassaste ironiker och ofantligt rolig på alla sätt och vis. Anledningen är att det anses ofta vara fult och miserabelt att ge sig i kast med att behandla ämnet i synnerhet och mörker i allmänhet. Folk, särskilt i västvärlden är fortfarande livrädda för det som så småningom drabbar oss alla och vill inte riktigt kännas vid det. Det är väldigt besynnerligt tycker jag och bjuder därför nu på passande pop som på något sätt berör temat.

Soundtrack att ladda ner:
Belle & Sebastian – Get Me Away From Here, I’m Dying
Markus Krunegård – Den som dör får se/Markus kyrkogård
The Smiths – Cemetry Gates
Antony & the Johnsons – Hope There’s Someone
Band of Horses – The Funeral
Joy Division – Atmosphere
Broder Daniel – I’ll Be Gone

/K