R.I.P. Benny Spellman

I fredags förlorade vi Benny Spellman. Det var han som sjöng in originalet av Fortune Teller, senare framförd av bl.a. The Rolling Stones och The Who, men han har fler fina bitar på sitt samvete än så. Nedan kommer ett axplock.

/K

Julmusik!

Anna Karina

Jag har finslipat på en julspellista sedan november tillsammans med två vänner, nu är det hög tid för redovisning. Den är garanterat Carola-fri, otroligt blandad och innehåller en stor dos soul, som sig bör.

Varsågoda!

Download:
>>Julmusik enligt /K<< (via Spotfiy)

/K

Värmebölja

På frågan om vilken som är den bästa poplåten genom tiderna svarar de allra flesta The Ronettes Be My Baby, men ack så fel de har. Svaret är givetvis Martha & the Vandellas 1963-hit Heat Wave.

De stora låtarna får alltid covers, de flesta ett hån mot originalet, men i vissa fall som en homage. Här nedan kan du lyssna till mina favoriter.

/K

The (Young) Rascals

Världshistoriens största klubbkragar tillhör popgruppen The Young Rascals, senare The Rascals. De var New Yorks motsvarighet till Birmingham-bandet The Spencer Davis Group, dvs blåögd soul framförd av småpojkar men med stora själar och stora röster.
Rascals-sångaren Eddie Brigati var nyss fyllda 20 år när de släppte sin första singel 1965, men blev slagen på fingrarna av Steve Winwood från The Spencer Davis Group som var endast 17 år (!) när de slog igenom med Keep On Running, också det 1965.

Likt de flesta band vid den här tiden så inledde Rascals sina karriärer med kända r'n'b-covers och fick då en hit med The Olympics Good Lovin' (även The Who gjorde en version). Så småningom skrev de eget material med flera fullträffar, men olyckligtvis förpassas många av dessa band till sena sändningar av TV-shop så det är därför jag skiner lite ljus på dem i dag.

* Nytt klipp, se dem uppträda på Ed Sullivan Show >>här<< (inbäddning funkar ej).

Download:
>>The (Young) Rascals - Anthology 1965-1972<< (via TPB)

>>Time Peace: The Rascals' Greatest Hits<< (via Spotify)

/K

Roger Daltrey - 60 år

Efter The Beatles så är The Who mina sextiotalsfavoriter och just i dag fyller sångaren Roger Daltrey 66 år, så grattis till det! Med det i åtanke har jag försökt att skriva detta hela dagen men fastnade i deras musik som det var alldeles för längesedan jag konsumerade på detta sätt. När jag tänker närmare på det så är The Who det bandet jag äger mest skivor med om man bortser från The Smiths/Morrissey och Oasis.

Kompromisslöst råa och med en låtskrivare av högsta klass i Pete Townshend kan det omöjligt gå fel. Då har jag inte ens nämnt världens bästa trummis, Keith Moon och förmodligen världens bästa och mest lyhörda basist, John Entwistle.

Jag hade turen att se dem för några år sedan på Roskildefestivalen och jag vet inte om det var något i ölen men de lät oförskämt fräscha. Det gör även deras gamla katalog såklart, därför har jag sammanställt mina favoriter, från modåren på sextiotalet till sjuttiotalets tunga rock och avslutar med deras nyskrivna Elvis Presley-homage och en solosång från Daltreys som låter som härlig Elton John-soul. Varsågod!

Download:
>>The Who enligt /K<< (via Spotify)

/K

Önskelista

Panasonic Lumix LX3K är en kompaktkamera av hög kvalitet och passar utmärkt för spontana dagens outfit-bilder när som helst jag ser min reflektion. Jag tror t.o.m. Narcissus hade en sådan.

Den nicaraguanska romen Flor de Caña är himmelsk och jag har haft privilegiet att dricka den på plats för en spottstyver, olyckligtvis finns den inte här hemma.
Det är sjuåringen jag önskar mig och kan med fördel flygas hit i ditt bagage. Femåringen går att importera via Systembolaget för 250 kr men är inte riktig samma sak.

Den bästa popen skapas på en sådan (The Beatles, The Who, The Jam etc) så därför önskade jag mig en Rickenbacker 330 Fireglo till min födelsedag men tji fick jag så nu försöker jag igen.
Den hittas i välsorterade gitarraffärer eller på Ebay för ca 13.500 kr.

Duffelns urmoder Gloverall har gjort en lättviktsparka som är perfekt till våren (ja, jag är hoppfull) och kostar 2.999 kr. Den hittar du bl.a. >>här<<.

Ut och shoppa nu och ge mig din önskelista, gärna audiella då min samling innehåller många fina små gåvor.

/K

1970-1979

Jag drabbas allt oftare av musiktorka, med det menat att trots ett digert bibliotek finner jag inget att lyssna på. Anledningen till detta är att den flesta av musiken släppt på 00-talet har en livslängd jämförbart med lättmjölk, särskilt de senare åren.
Jag är även sagolikt trött på livemusik då jag ständigt blir besviken när mina nya favoritartister aldrig lyckas överföra sin musik från hemmet till scenen. Laptopsyndromet?

Detta har lett till att jag den senaste tiden blickat tillbaka och nu senast till sjuttiotalets rock och pop.

Jag har till kvällens förfest sammanställt en samling av riviga, melodiösa och dansanta låtar på Spotify som du kan ta del av >>här<<.

1. Edison Lighthouse - Love Grows (Where My Rosemary Goes)
2. Steve Harley & The Cockney Rebel - Make Me Smile
3. T. Rex - Children Of The Revolution
4. Roxy Music - Street Life
5. David Bowie - Sufragette City
6. Mott The Hoople - All The Young Dudes
7. Elvis Costello & the Attractions - Oliver's Army
8. Slade - Cum On Feel The Noize
9. The 101ers - Keys To Your Heart
10. Rod Stewart - Sweet Little Rock 'N' Roller
11. The Rolling Stones - Happy
12. Sex Pistols - Silly Thing
13. The Who - The Seeker
14. Iggy Pop - The Passenger
15. The Knack - My Sharona
16. New York Dolls - Trash
17. Patti Smith Group - Redondo Beach

Trevlig kväll!

/K

"I wish it was the 60s, I wish we could be happy"

Som nörd av populärkultur återkommer jag ständigt till när populärkulturen startade och hittar där några av mina favoritband som The Beatles, The Who och The Small Faces. Nu tänkte jag i stället bjuda på lite fler godbitar från sextiotalet av band som kanske inte fått lika mycket uppmärksamhet som ovannämnda. Lyssna och njut!

Året var 1967 och The Move med Roy Wood i spetsen fick plats nummer två på engelska singellistan.

The Moody Blues släppte denna r'n'b-doftande singel 1965 innan de hamnade i det progressiva och psykedeliska träsket.

Amerikanska P.P. Arnold delade skivbolaget Immediate med bl.a. The Small Faces och som bytte musikaliska tjänster med varandra.

Holländska Shocking Blue gjorde även Love Buzz som i Nirvanas tappning blev deras debutsingel från 1988.

/K

The little drummer boy

Keith Moon

Apropå Mitch Mitchells bortgång vill jag nu prata om släktet trummisar. Jag är övertygad om att det krävs en rätt udda människa för det jobbet. Jag menar, spendera större delen av sitt liv med att banka skiten ur ett par skinn är ett jobb för speciella typer.

Det har genom alla år varit klart att England alltid producerat bäst trummisar sen popens födelse på sextiotalet, så det är knappast slump att mina tre favoriter är just brittiska.
Min husgud bland batterister är utan tvekan Keith Moon. Inte bara för hans oerhörda skicklighet utan även för hans person. Han var en människa som idag skulle tillskrivas de flesta bokstavskombinationer ur medicinjournalen vilket bidrog till hans underhållande person och trumstil. I en tid där popmusik skulle drivas med ett stadigt beat valde Moon att ta över showen och ställde sig i centrum trots sin placering längst bak på scenen och den enda jag känner till som aldrig använde hi-hat. Hela The Who var egentligen ett band med skickliga solister. Moon gick sen bort alldeles för tidigt - likt många trummisar som bl.a. parodiseras i kultklassiker Spinal Tap - 1978 av en överdos tabletter. Vila i frid.

The Who - Young Man Blues, Isle of Wight 1970

En andra favorit jag har är gravt underskattade Ringo Starr från The Beatles. Han lyckades med att hela tiden förnya det vanliga subtila och stadiga trumkompet så att de aldrig lät likadant. Lyssna på spår som Ticket to Ride, In My Life, Tomorrow Never Knows, Helter Skelter och Come Together så förstår ni.

The Beatles - Ticket to Ride, 1965

Den tredje jag vill omnämna är Topper Headon från The Clash. Han spelade punk, reggae, rockabilly taktfast som en trummaskin.

The Clash - Tommy Gun, 1978

/K