Topp 10 från 00-talet

1. Johnny Cash ft. Joe Strummer - Redemption Song (Unearthed '03)
Det är omöjligt att sätta rättvisa ord till den privata känslan denna sång ger mig. Dess bitterljuva magi beror på de olyckliga omständigheterna av deras allt för tidiga bortgång inom loppet av knappt nio månader (Cash gick bort två månader innan Unearthed-boxen släpptes). Låten känns hemsökt av deras ljusa spöken och blir på ett ironiskt sätt en vaggvisa åt de själva med ett patos för vilket de ständigt levde efter.

2. Håkan Hellström - Nu kan du få mig så lätt (Känn ingen sorg för mig Göteborg '00)
Det fanns ingen fest, klubb eller sällskap där du kunde undgå Håkan, t.o.m. de smaklösa allätarna blev romantiker och jag tycker att denna The Smiths-stöld sammanfattar känslan av den tiden bäst.

3. Outkast - Hey Ya! (Speakerboxxx / The Love Below '03)
Kängpunkare, hiphopare, popsnören, mammor och pappor, alla älskade vi denna crossoverhit. Få har skapat en sådan hit som alla älskar unisont.

4. Morrissey - I Have Forgiven Jesus (You Are The Quarry '04)
Revanschskivan är med facit i hand en av hans starkaste och denna låt är en 3,42 minuters lång curriculum vitae.

5. Eldkvarn - Fulla för kärlekens skull (Svart blogg '07)
Endast två år gammal men med en känsla av att den funnits med sedan Bellman och Taube. Episk alkoholromantik som bör dubbas till nationalsång.

6. Broder Daniel - When We Were Winning (Cruel Town '03)
"Soon I'll grow older but God knows I haven't lived yet. Before tonights a memory, let's go out, I am still young." Denna låt är en av de bästa självbiografier jag har läst.

7. New Order - Crystal (Get Ready '01)
Otroligt vitalt av gubbar som borde ha förlorat sin trendsättarstatus för längesedan.

8. The Libertines - Up The Bracket (Up The Bracket '02)
Varje decennium bör ha sitt slyngelpopband och detta var det bästa. Uppgång och fall kan vara något väldigt vackert.

9. The Killers - All These Things That I've Done (Hot Fuss '04)
Döpta efter fejkbandet i Johan Rencks video till nummer 7 på denna lista. En anthem i klass med Oasis 90-tal innan det blev radiopop för hela slanten.

10. Jarvis Cocker - (Cunts Are Still) Running The World (Jarvis '06)
Att statuera det uppenbara på detta briljanta och självklara sätt är enastående och värd all beundran.

Hedersomnämnande:
Glasvegas - It's My Own Cheating Heart That Makes Me Cry (Glasvegas '08)
Weeping Willows - Touch Me (Into The Light '01)
Primal Scream - Kill All Hippies (Xtrmntr '00)
The Ark - Calleth You, Cometh I (In Lust We Trust '02)
Antony & The Johnsons - You Are My Sister (I Am A Bird Now '05)

Spotify:
>>Topp 10 från 00-talet (inkl. hedersomnämnda)<<
(Det blev Redemption Song från Joe Strummers soloalbum Streetcore då den ovannämnda inte fanns)

* På temat från den bästa låten innehåller bilden porträtt av beundransvärda människor som gått bort under 00-talet. Från vänster: Joe Strummer, Johnny Cash, Ingmar Bergman, Marlon Brando, George Harrison, Paul Newman, Astrid Lindgren, Stanley Kubrick, Anna Lindh, Jam-Master Jay, Desmond Dekker, Yves Saint-Laurent, Alec Guinness, Joey Ramone, Ingrid Thulin, George Best, Ian Dury, Michael Jackson, Syd Barrett, Wilson Pickett, Charlton Heston, John Entwistle, Anders Göthberg, James Brown och Nina Simone.

/K

Joel Alme - ny singel och skivbolag

Joel Alme har lämnat pojkarna på Sincerely Yours för att samarbeta med Razzia Records och har med producenten Mattias Glavå (Broder Daniel Forever, Känn Ingen Sorg För Mig Göteborg, Cruel Town etc) spelat in ett album som väntas komma i början av 2010. Det ryktas om Waiting For The Bells som titel men inget är bekräftat i skrivande stund.

Första singeln You Will Only Get It Once släpps den 2a december och är i mina öron inte lika stark som The Queen's Corner men följer samma recept med stråkar och romantik. Ett plus är att den klockar in på fantastiska 1.56, en utmärkt längd för popsinglar.

Lyssna via videon och ladda ned den nedan.

Download:
>>Joel Alme - You Will Only Get It Once<<

/K

Dagens skämskudde?

Som barn dyrkade jag Public Enemy, Run DMC och N.W.A. men ägnar ytterst lite tid åt hiphop i dag. Sedan länge älskar jag även Broder Daniel på det där sunda sättet och blir nu förvånad när Anton Kristiansson fått för sig att blanda dessa ingredienser i sin göteborgska indieskål.

I videon nedan iklädd de mest klassiska av indieattribut; randig tröja, Chuck Taylor-skor, sjal och sotarsmula rimmar han klagande några försvenskade Broder Daniel-citat över riffet till I'll Be Gone och jag blir alldeles generad. Jag vet faktiskt inte om jag ska småle eller köpa mer soffkuddar.

Albumet med det fantasilösa namnet Lilla London släpps 14e oktober.
* MySpace

/K

Girls

En av de bästa textrader som skrivits är; "one good thing about music, when it hits you, you feel no pain" ur Bob Marleys Trenchtown Rock, en i övrigt lysande låt dessutom.
Ett exempel på Marleys sanning är de mascarablödande flickorna och pojkarna du ser i dokumentären Broder Daniel Forever. Ett annat exempel är låten jag av en slump ramlade över efter att ha drabbats av plötslig olycka tidigare idag, något som numera känns betydligt lättare.

San Francisco-duon heter Girls, debutsingeln heter Hellhole Ratrace och släpps den 13e juli och som jag nu har spelat sex gånger irad, gör det du med.

And I dont want to cry my whole life through,
I want to do some laughing too.
So come on, come on, come on, come on, laugh with me.
And I dont want to die without shaking up a thing or two,
Yeah, I want to do some dancing too.
So come on, come on, come on, come on, dance with me.

Lyssna mer på deras MySpace, det är starkt material rakt igenom.

/K

Broder Daniel Forever

Som jag har väntat.
Den 3e juli har dokumentären Broder Daniel Forever premiär för allmänheten. Dessvärre gör usla SF och deras biomonopol inte det lätt för sin tänkta publik. Filmen har en turnéplan som ser ut som följer:
3-8 juli Malmö (Filmstaden)
10-15 juli Lund (Filmstaden)
17-22 juli Helsingborg (Filmstaden)
24-29 juli Norrköping (Filmstaden)
31-5 juli Örebro (Filmstaden)
7-12 augusti Västerås (Filmstaden)
14-19 augusti Uppsala (Filmstaden)

Det blir till att förflytta sig om ingen tänkt visa den i Stockholm. I väntan på det kan du se trailern till filmen >>här<<.

"Om det är någonting som rockhistorien lärt oss så är det att man skall vara sig själv, och vara stolt över den man är. Man skall inte önska att man vore någon annan, eller att man vore från ett annat land eller tid.
Vi är de som andra kan önska att de vore.
Vi är den gyllene eran"
- Henrik Berggren

/K

Broder Daniel Forever

Sveriges i särklass bästa band bredvid Ebba Grön och Kent heter Broder Daniel, eller hette som numera är fallet. Det spelade ju sin avskedskonsert på Way Out West i somras och undertecknad var givetvis där. Inte deras bästa spelning kanske men den vackraste. Någon gång i vår kommer nu dokumentären om bandet, en film vars avstamp togs på den sista spelningen utan att för den skull vara en konsertfilm. Det ryktas snarare vara en poetiskt skildring av bandets leverne och livssyn.

Här nedan kan ni se trailern där sångaren Henrik Berggren diktar om sin kompis  och bandkamrats allt för tidiga bortgång.

Trailer

/K

Västkusten

De senaste åren har Sveriges pophuvudstad varit suveräne Göteborg. Det har funnits få kombattanter om den titeln vågar jag påstå. Jag kan dock inte sätta fingret på vad det beror på och har själv en väldigt distanserad relation till staden med få besök från min sida.
Jag vill gärna tro att det beror på en längtan av flykt med blicken mot kontinenten, sjömansromantiken och närheten av havet i allmänhet, men det köper jag inte riktigt. Jag har t.o.m. knappt ens vid mina få besök där sett skymten av vatten utom från skyn och avfärdar härmed Göteborg som en riktig kuststad.

Är det lillebrorskomplexet och revanschlusta gentemot huvudstaden som driver popmakarna? Eller är det rent av saknaden av den som gör att popklimatet frodas och att människor blir mer avslappnat kreativa och produktiva än någonsin?

När jag då funderade på dessa frågeställningar på tunnelbanan hem ikväll slogs jag av en lustig tanke...


Jag såg ett samband mellan fotboll och popmusik nämligen. Slumpartat förmodligen men en ganska svindlande tanke.

På 90-talet var det Göteborg och främst då IFK Göteborg som gick i bräschen i svensk fotboll med stora framgångar på hemmaplan och internationellt. Samtidigt i Stockholm fanns en vibrerande popscen med Lollipopfestivalen, Hannas krog där bl.a. tidiga Blur, Oasis och Kent spelade. Weeping Willows, Stefan Sundström och Olle Ljungström slog igenom på bred front med sitt berättande.

När sedan kalendern visade 00-tal blev det istället stockholmslagen (DIF) som briljerade på fotbollsplanen och de trendängsliga 08:orna koncentrerar sig numera istället på att finna den senaste bloggtechnon att yppa för sina DJvänner.

Så nu är vi alltså här 2008 där Göteborg totalt dominerar popscenen och har i Way Out West-festivalen en otroligt framgångsrik festival med ljus framtid så att t.o.m. Goliat från Hultsfred darrar om knäna.

Jag anar en konspiration mellan SvFF (Sveriges fotbollsförbund) och svensk skivindustri och media.

Med detta konspiratoriska svammel vill jag ta av mig hatten samt buga och bocka för all pop från västkusten som vi bjuds på. Det blir nu spännande att se vem som bär ledartröjan i nästa årtionde. Vem tror ni?

Balearisk och luftig pop för sommarljumna dansgolv - download
Air France – No Excuses
Boat Club – All The Time
The Embassy – Time’s Tight
The Honeydrips – (Lack of) Love Will Tear Us Apart
Studio – No Comply
The Tough Alliance – Neo Violence

Gitarrbaserad pop för flyktbenägna - download
Almedal – ”A”
Bad Cash Quartet – Searching Is Killing Me
Broder Daniel – Happy People Never Fantasize
Franke – Ställs mot dig
Håkan Hellström – Hurricane Gilbert
Joel Alme – The Queens Corner


(Denna artikel publicerades tidigare men föll bort)

/K

Döden klär mig.

Jag är morbid av naturen och därför oerhört svag för musik med död som tema. Det är kittlande med artister som romantiserar runt döden, eller överhuvudtaget nämner död och begravningar. Det ska dock nämnas att jag givetvis tar avstånd från all emo-skära-i-armarna-kultur.
Många artister har genom åren blivit missförstådda i sitt bruk av detta tema. Det bästa exemplet på det måste vara Morrissey, i mina ögon vår tids vassaste ironiker och ofantligt rolig på alla sätt och vis. Anledningen är att det anses ofta vara fult och miserabelt att ge sig i kast med att behandla ämnet i synnerhet och mörker i allmänhet. Folk, särskilt i västvärlden är fortfarande livrädda för det som så småningom drabbar oss alla och vill inte riktigt kännas vid det. Det är väldigt besynnerligt tycker jag och bjuder därför nu på passande pop som på något sätt berör temat.

Soundtrack att ladda ner:
Belle & Sebastian – Get Me Away From Here, I’m Dying
Markus Krunegård – Den som dör får se/Markus kyrkogård
The Smiths – Cemetry Gates
Antony & the Johnsons – Hope There’s Someone
Band of Horses – The Funeral
Joy Division – Atmosphere
Broder Daniel – I’ll Be Gone

/K