Roger Daltrey - 60 år

Efter The Beatles så är The Who mina sextiotalsfavoriter och just i dag fyller sångaren Roger Daltrey 66 år, så grattis till det! Med det i åtanke har jag försökt att skriva detta hela dagen men fastnade i deras musik som det var alldeles för längesedan jag konsumerade på detta sätt. När jag tänker närmare på det så är The Who det bandet jag äger mest skivor med om man bortser från The Smiths/Morrissey och Oasis.

Kompromisslöst råa och med en låtskrivare av högsta klass i Pete Townshend kan det omöjligt gå fel. Då har jag inte ens nämnt världens bästa trummis, Keith Moon och förmodligen världens bästa och mest lyhörda basist, John Entwistle.

Jag hade turen att se dem för några år sedan på Roskildefestivalen och jag vet inte om det var något i ölen men de lät oförskämt fräscha. Det gör även deras gamla katalog såklart, därför har jag sammanställt mina favoriter, från modåren på sextiotalet till sjuttiotalets tunga rock och avslutar med deras nyskrivna Elvis Presley-homage och en solosång från Daltreys som låter som härlig Elton John-soul. Varsågod!

Download:
>>The Who enligt /K<< (via Spotify)

/K

The little drummer boy

Keith Moon

Apropå Mitch Mitchells bortgång vill jag nu prata om släktet trummisar. Jag är övertygad om att det krävs en rätt udda människa för det jobbet. Jag menar, spendera större delen av sitt liv med att banka skiten ur ett par skinn är ett jobb för speciella typer.

Det har genom alla år varit klart att England alltid producerat bäst trummisar sen popens födelse på sextiotalet, så det är knappast slump att mina tre favoriter är just brittiska.
Min husgud bland batterister är utan tvekan Keith Moon. Inte bara för hans oerhörda skicklighet utan även för hans person. Han var en människa som idag skulle tillskrivas de flesta bokstavskombinationer ur medicinjournalen vilket bidrog till hans underhållande person och trumstil. I en tid där popmusik skulle drivas med ett stadigt beat valde Moon att ta över showen och ställde sig i centrum trots sin placering längst bak på scenen och den enda jag känner till som aldrig använde hi-hat. Hela The Who var egentligen ett band med skickliga solister. Moon gick sen bort alldeles för tidigt - likt många trummisar som bl.a. parodiseras i kultklassiker Spinal Tap - 1978 av en överdos tabletter. Vila i frid.

The Who - Young Man Blues, Isle of Wight 1970

En andra favorit jag har är gravt underskattade Ringo Starr från The Beatles. Han lyckades med att hela tiden förnya det vanliga subtila och stadiga trumkompet så att de aldrig lät likadant. Lyssna på spår som Ticket to Ride, In My Life, Tomorrow Never Knows, Helter Skelter och Come Together så förstår ni.

The Beatles - Ticket to Ride, 1965

Den tredje jag vill omnämna är Topper Headon från The Clash. Han spelade punk, reggae, rockabilly taktfast som en trummaskin.

The Clash - Tommy Gun, 1978

/K