The Divine Comedy - Bang Goes The Knighthood

Den evigt stilige nordirländaren Neil Hannon som utgör The Divine Comedy fortsätter oförtröttligt att vurma för äldre schlager och kammarpop. På måndag släpps Bang Goes The Knighthood, det första albumet på fyra år, och det låter precis som det alltid gjort; teatraliskt och orkestrerat.

Hans musik är inte för alla och kan helt frankt bli lite för mycket att svälja men när han sysslar med ren pop, som i singeln At The Indie Dicso, då är det magiskt. Med sedvanlig torr humor, sarkasm och med lite allvar namndroppas Morrissey, Tainted Love, Pixies, The Stone Roses, Blue Monday, My Bloody Valentines, Blur, The Cure och The Wannadies (!).

Titta på videon till singeln och ladda sedan ned albumet!

Download:
>>The Divine Comedy - Bang Goes The Knighthood<< (via MU)

/K

Way Out West - en summering

Nyligen hemkommen från Göteborg - jag hade anledning att stanna längre - tänker jag nu summera mina intryck från Way Out West-festivalen. Det ska även nämnas att jag ofta lägger stor vikt på fest i festival och avskyr att stressa från spelning till spelning. Kvalitet över kvantitet är min melodi men med hänsyn till min festivalpartner har jag sett fler band jag vanligtvis skulle undvikit.

Beirut levererade sin Emir Kusturica-muzak på fredagseftermiddagen i ett par alldeles för stora skor och var olidligt tråkigt. De hade passat bättre i en hiss på ett närliggande hotell.

Countryrockarna i Band of Horses förlorade på tidpunkten och den låga ljudvolymen men bjöd ändå på en bra och uppsluppen konsert. Ben Bridwell sjunger alltid lika gudomligt även om det var mer intensivt och känslomässigt på förra årets Accelerator.

Detta var årets hittills största konsertbesvikelse och då syftar jag även till vårens spelning på Cirkus. Här i Slottsskogen kändes Glasvegas oengagerade, slöa och det tände tyvärr inte till förrän i avslutande Daddy's Gone. Med fler skivor och låtar i bagaget och ett mindre hajpat år bakom sig kan de säkert komma att bli lysande.

Den som riffar mest och gör flest taktbyten innan han dör vinner! Så tänkte Arctic Monkeys och jag väntar fortfarande på att de ska skriva sin första låt. Det mest överskattade från en brittisk ö sedan, Tony Blair?

Christopher Sanders soloalbum fick mig att äntligen förstå [ingenting] (obs: ej ordvits) som tidigare gått mig lite förbi. Nu hoppar jag också på hyllningståget när de i höst kommer att slå igenom på allvar.
Denna spelning var finstämd förstärkt av Sibille Attars stämma, rå och dansant då användandet av en rytmsektion är oerhört effektivt. De har även en riktig fin singel i Hallelujah och producenten Jari Haapalainen gästade även han scenen, något onödigt men gulligt.

"Det känns fint att vara tillbaka i Stockholm" sa Olle Ljungström tidigt i konserten och fortsatte sedan att leverera det bästa av mellansnack. Musiken då? På sina ställen lite spretigt men ändock väldigt underhållande och han har trots allt skrivit några svenska klassiker.

Det har blivit några spelningar med Florence Valentin för mig under året och denna var den absolut bästa. Bandet har verkligen vuxit till sig för större scener och gester och Love Antell är stundom en inspirerande och underhållande predikare men som även kostar på sig lite publikfrieri.
Den göteborgska pressen som avfärdade detta som Håkan Hellström-pastischer har blivit skrattretande hemmablinda då den enda gemensamma nämnare de har är hemspråket. För Håkan Hellström är Florence Valentin en liten prick i horisonten.

Jag har avfärdat den mesta av shoegaze tidigare på bloggen och jag avskyr hårdrock. Detta min vän är precis detta i en outhärdlig symbios. Mina tankar gick till kultfilmen Spinal Tap och diskussionen runt volymknappen på deras gitarrförstärkare som går ända upp till 11 i stället för 10.
Käre bandmedlemmar i My Bloody Valentine, det blir inte bättre för att man spelar så högt att varken en enda textrad, ackordbyte eller slinga hörs igenom.
Kommer du ihåg hur det var som trött och grinig tonåring när du låg och sov i pojk- och flickrummet när mamma plötsligt kom in med dammsugaren?

När jag såg Lily Allen på Berns för några år sedan var hon oförskämt fräsch och smått unik i sin blandning av stilar, nu är jag rädd att hon förlorat mycket av det. Denna konsert som drog den största publiken gick tyvärr på autopilot och om man blundade kändes det ibland som att valfri MTV-tjej kunde stått på scenen. Lily har dock fortfarande en förtjusande röst men som får alldeles för lite spelrum.

I övrigt känner jag att Way Out Wests problem är att de fortfarande vill vara en liten indiefestival men lider samtidigt av växtvärk och Hultsfred-komplex att banden sällan är i sina rätta element. Och samspelet med klubbarna hade i år förbättrats något men är fortfarande alldeles för utanför festivalen och bör bakas in i Slottsskogen där utrymmet inte tordes vara något problem. Festivalen är dock ännu ung och kommer förhoppningsvis utvecklas innan den avvecklas.

/K

Broder Daniel Forever

Tidigare skrev jag om turnéplanen för premiären av dokumentären Broder Daniel Forever där både Göteborg och Stockholm lustigt nog saknades, det visade sig bara vara brist på information från SF.
Pressvisningen har varit och recensioner har trillat in och smygpremiären avklarades i Malmö igår men fr.o.m. i morgon fredag kan du se denna film på Filmstaden Bergakungen i Göteborg klockan 21:15 med 51 platser kvar i skrivande stund, samt på otroligt ocharmiga Filmstaden Sergel i Stockholm klockan 19:50 och 21:30 med 60 respektive 118 platser kvar i skrivande stund.

Givetvis ska det premiärfestas också. Debaser Slussens uteservering bjuder in till en kväll full med Broder Daniel-musik samt relaterat som The Jesus and Mary Chain, My Bloody Valentine och Spacemen 3. Den göteborgska motsvarigheten äger rum på Styrbord Babord där Fibes Oh Fibes! och Kleerup (!?) spelar live.

What is worthwhile in the world
if you can't be with the one you love?
What is worthwhile
we'll be forgotten when we're gone

/K

The Legends - Seconds Away

Johan Angergård som utgör The Legends släpper nya albumet Over & Over den 6e maj och i väntan på det kan du lyssna på singeln Seconds Away som är en uppvisning i oljudspop tillskillnad från tidigare ljudbilden som påminde om New Orders sena åttiotal.

Det The Legends lyckats så bra med är att inte låta melodin bli lidande som fallet är ibland med band som - och detta blir jag halshuggen för - My Bloody Valentine.

Seconds Away laddar du ner >>här<<.

/K

Echo & the Bunnymen till Way Out West!

Coola Ian McCulloch tar sina bandmedlemmar i Echo & the Bunnymen och besöker Slottskogen i sommar för att bjuda på den bästa av post-punk-pop-shoegaze-indie som bara de kan.
Härmed är det också officiellt att Way Out West är Sveriges bästa festival och har Nordens bästa line-up. Nu behöver jag bara resesällskap. Anyone?

Tidigare klara favoriter hos mig:
Lily Allen
My Bloody Valentine
Band of Horses
Antony & the Johnsons
Fever Ray

/K

The Pains Of Being Pure At Heart - Young Adult Friction 7"

I höstas föll jag som en fura för The Pains Of Being Pure At Hearts powerpop med tydliga blinkningar åt den bästa av brittisk gitarrindie, men sedan debutalbumet i februari glömde jag bort dem litegrann. Nu när nya vinylsjuan Young Adult Friction med b-sidan Ramona släpptes blev jag lite nykär och vill dela den kärleken med dig.

Ladda ner den My Bloody Valentine-doftande Ramona >>här<<.

Bonus-download:
Gothenburg Handshake (demo)

/K

Ännu mer festivalnytt - My Bloody Valentine till Way Out West!

I will eat my own shit on the stage infront of everyone if My Bloody Valentine got booked!! -David, Way Out West forum

Ja, så hängivna fans finns det tydligen om man läser i forumet till Way Out West. Och, varsågod. De irländska shoegazehjältarna kommer nämligen att uppträda på festivalen i augusti.

Way Out West verkar inte ha gått ut med nyheten officiellt än men på deras kommande annonser headlinar de nu med bla. Basement Jaxx, Florence & the Machine och just My Bloody Valentine.

Hade man inte ett giltigt skäl att åka till Göteborg innan så har man det definitivt nu.

/A

My Bloody Valentine

Jag vet inte riktigt vad som hände med återutgivningen av Loveless. Det skulle egentligen redan i somras ha kommit en deluxeutgåva med 2 CD-skivor och uppiffat ljud. Jag har hört på ryktesvägar att Kevin Shields utan några egentliga skäl har satte stopp för hela projektet. Känns lite märkligt med tanke på att man tidigare i år släppte Isn't Anything i nyutgåva. På Amazon.com har de satt 14 oktober som nytt releasedatum för Loveless men jag är lite tveksam till om det stämmer.

Jag hoppas verkligen att "nya" Loveless släpps snart. Den gamla CD-utgåvan från 1991 är knappt lyssningsbar med sitt undermåliga ljud och gör knappast skivan rättvisa. Loveless är en skiva som ska låta. Och den ska låta högt och den ska låta mycket. Det var inte en tillfällighet att 18 ljudtekniker avverkades på vägen när den spelades in.

Vi får nöja oss med Isn't Anything under tiden:

My Bloody Valentine - Isn't Anything (Rem 2008)

/A