Topp 25 från 2009

Juletid är listtider för önskan såväl som summering och jag tänker inte vara sämre. Här är därför mina tjugofem favoritlåtar från det gångna året. De första fem kan jag rabbla i sömnen, de andra fick en siffra i frustration. Varsågod!

1. Girls - Hellhole Ratrace (Album)
2. The Sound Of Arrows - M.A.G.I.C. (M.A.G.I.C.)
3. Christopher Sander - Fattig Bonddräng (Hej hå!)
4. Florence Valentin - Mitt allt (Spring Ricco)
5. [ingenting] - Led mig hem (Tomhet, idel tomhet)
6. The Raveonettes - Suicide (In And Out Of Control)
7. Pats - Kyss mig igen (Nevadaflickan)
8. Pet Shop Boys - Pandemonium (Yes)
9. Sergeant - Sunshine (Sergeant)
10. The Pains Of Being Pure At Heart - Everything With You (The Pains Of Being Pure At Heart)
11. Hästpojken - Gitarrer & bas, trummor & hat (Från där jag ropar)
12. jj - Things Will Never Be The Same Again (jj n° 2)
13. Avner - Bed För Mig (Lyssna)
14. Kent - Vals För Satan (Din Vän Pessimisten) (Röd)
15. Lake Heartbeat - Mystery (Trust In Numbers)
16. Camera Obscura - French Navy (My Maudlin Career)
17. Phoenix - Lisztomania (Wolfgang Amadeus Phoenix)
18. Saint Etienne - Like The Swallow (Foxbase Beta)
19. Jamie T - Sticks 'N' Stones (Sticks 'N' Stones)
20. Lily Allen - Not Fair (It's Not Me, It's You)
21. Jarvis Cocker - I Never Said I Was Deep (Further Complications)
22. The Isolation - Dancing Away (EP1)
23. Daniel Johnston - Freedom (Is And Always Was)
24. The Bear Quartet - Halmet (89)
25. Joel Alme - You Will Only Get It Once (Waiting For The Bells)

Inte ens nära: The Xx, Wavves och Animal Collective. Det var inte hajpen som dödade dem, det var deras låtmaterial.

Spotify:
>>Topp 25 från 2009 /K<<

Tack vare det så ofta skrala utbudet på Spotify finns inte låtarna av The Sound of Arrows, Christopher Sander, Sergeant, Saint Etienne och The Isolation representerade.

/K

Julklappar från Parker Lewis

Love Antell (Florence Valentin) och Emil Johansson (Parker Lewis)*

I går damp årets första julklapp ned i inkorgen i form av en minidokumentär om Parker Lewis signerad Billy Rimgard. Filmen spelades in under luciahelgen då Parker Lewis gjorde årets sista spelning i Uppsala. Den lyckas på dryga nio minuter både vara ett fint homage till huvudrollsinnehavaren som både försvarar och förklarar sitt skapande, samt en påminnelse om att rökning fortfarande ser tufft ut på film.

Se den nedan.

Parker har även traditionsenligt spelat in en jullåt, denna gång en Tom Waits-cover som du kan ladda ned tillsammans med tidigare års Have Yourself A Merry Little Christmas och X-Mas Carol, NYC.

Download:
>>Parker Lewis - Christmas Card From A Hooker In Minneapolis<<
(via bloggen Polaroid)

>>Parker Lewis & Friends - Have Yourself A Merry Little Christmas<<

>>Parker Lewis - X-Mas Carol, NYC<<

* Fotot har jag tagit under Parker Lewis spelning hos Kulturföreningen Pluto. Ta den, sprid den, ignorera den.

/K

Grattis Love!

I dag har Love Antell namnsdag vilket bör firas, han är trots allt vår bästa (enda?) protestsångare och numera popstjärna. Så, grattis till dig!

Jag tänkte även nämna att Love spelar solo vid visningen tisdagen den 6e oktober av den omskrivna dokumentärfilmen Bananas!* som jag skrev om redan >>här<<.
Det är Doc Lounge STHLM som arrangerar dokumentärfilmskvällar på Allmänna Galleriet i Stockholm som står som värd.

OBS! Ändring. Denna gång visas den på Hornstull Strand OBS!

Hornstull Strand / Insläpp 19.00 Love Antell 19.30 Bananas!* 20.00 / 60kr

Download (låtar på temat):
>>Florence Valentin - 16 ton<<
(från albumet Pokerkväll i Vårby gård '07)

>>Johnny Cash feat. Joe Strummer - Redemption Songs<<
(från samlingsboxen Unearthed '03)

>>Bob Dylan - Masters Of War<<
(från albumet The Freewheelin' Bob Dylan '63)

>>Billy Bragg - There Is A Power In A Union<<
(från samlingen Must I Paint You A Picture?: The Essential Billy Bragg '03)

/K

Popaganda - en summering

Förra helgens Popaganda hade en line-up som hade varit inspirerande '07 eller Accelerator '08 men det till trots är det alltid gemytligt med en stadsfestival i sin hemstad.

Johnossi slutar aldrig att förvåna mig med sitt rika ljud och passionerade framförande. MGMT var en blöt och spretig tillställning där de ständigt brottas med publikens vurm för de dansanta electrolåtarna och deras egna förkärlek till psykedelisk rockmusik. [ingenting] har blivit ordentligt varma i kläderna på större scener och gör inga misstag. Camera Obscura var de enda jag såg som jag inte tidigare upplevt live och önskar att det ännu vore så. Det var en sömnig dansbandshistoria över hela spektaklet.
Sist såg jag Florence Valentin som skapade ett gott tryck som vanligt men som kanske har blivit alldeles för varma i kläderna? Jag syftar då till mellansnacket som likt Håkan Hellström börjar kännas väldigt repeterat.

/K

Stockholms pärlor

För längesedan svamlade jag fram ett kåseri och homage till Göteborg som popstad med en lättsam och lustig tanke om varför staden gett upphov till så undersköna toner. Priset för årets popstad går dock till våran huvudstad.
De första sex månaderna ägdes oantastligt av Florence Valentin och deras dansanta revolution som blev en perfekt inramning av ett ganska tufft år för gemene man med flyktbehov.
Nu när vi bokstavligen går mot mörkare tider lämnas stafettpinnen över till [ingenting] som en lisa för själen.

Tomhet, idel tomhet har jag spelat oavbrutet den senaste tiden och jag är fullkomligt övertygad om att du kommer göra detsamma. Det är den perfekta höstskivan och deras hittills starkaste album, det vore synd om du skulle spendera hösten utan den.

Download: >>[ingenting] - Medan vi sov<<

/K

Way Out West - en summering

Nyligen hemkommen från Göteborg - jag hade anledning att stanna längre - tänker jag nu summera mina intryck från Way Out West-festivalen. Det ska även nämnas att jag ofta lägger stor vikt på fest i festival och avskyr att stressa från spelning till spelning. Kvalitet över kvantitet är min melodi men med hänsyn till min festivalpartner har jag sett fler band jag vanligtvis skulle undvikit.

Beirut levererade sin Emir Kusturica-muzak på fredagseftermiddagen i ett par alldeles för stora skor och var olidligt tråkigt. De hade passat bättre i en hiss på ett närliggande hotell.

Countryrockarna i Band of Horses förlorade på tidpunkten och den låga ljudvolymen men bjöd ändå på en bra och uppsluppen konsert. Ben Bridwell sjunger alltid lika gudomligt även om det var mer intensivt och känslomässigt på förra årets Accelerator.

Detta var årets hittills största konsertbesvikelse och då syftar jag även till vårens spelning på Cirkus. Här i Slottsskogen kändes Glasvegas oengagerade, slöa och det tände tyvärr inte till förrän i avslutande Daddy's Gone. Med fler skivor och låtar i bagaget och ett mindre hajpat år bakom sig kan de säkert komma att bli lysande.

Den som riffar mest och gör flest taktbyten innan han dör vinner! Så tänkte Arctic Monkeys och jag väntar fortfarande på att de ska skriva sin första låt. Det mest överskattade från en brittisk ö sedan, Tony Blair?

Christopher Sanders soloalbum fick mig att äntligen förstå [ingenting] (obs: ej ordvits) som tidigare gått mig lite förbi. Nu hoppar jag också på hyllningståget när de i höst kommer att slå igenom på allvar.
Denna spelning var finstämd förstärkt av Sibille Attars stämma, rå och dansant då användandet av en rytmsektion är oerhört effektivt. De har även en riktig fin singel i Hallelujah och producenten Jari Haapalainen gästade även han scenen, något onödigt men gulligt.

"Det känns fint att vara tillbaka i Stockholm" sa Olle Ljungström tidigt i konserten och fortsatte sedan att leverera det bästa av mellansnack. Musiken då? På sina ställen lite spretigt men ändock väldigt underhållande och han har trots allt skrivit några svenska klassiker.

Det har blivit några spelningar med Florence Valentin för mig under året och denna var den absolut bästa. Bandet har verkligen vuxit till sig för större scener och gester och Love Antell är stundom en inspirerande och underhållande predikare men som även kostar på sig lite publikfrieri.
Den göteborgska pressen som avfärdade detta som Håkan Hellström-pastischer har blivit skrattretande hemmablinda då den enda gemensamma nämnare de har är hemspråket. För Håkan Hellström är Florence Valentin en liten prick i horisonten.

Jag har avfärdat den mesta av shoegaze tidigare på bloggen och jag avskyr hårdrock. Detta min vän är precis detta i en outhärdlig symbios. Mina tankar gick till kultfilmen Spinal Tap och diskussionen runt volymknappen på deras gitarrförstärkare som går ända upp till 11 i stället för 10.
Käre bandmedlemmar i My Bloody Valentine, det blir inte bättre för att man spelar så högt att varken en enda textrad, ackordbyte eller slinga hörs igenom.
Kommer du ihåg hur det var som trött och grinig tonåring när du låg och sov i pojk- och flickrummet när mamma plötsligt kom in med dammsugaren?

När jag såg Lily Allen på Berns för några år sedan var hon oförskämt fräsch och smått unik i sin blandning av stilar, nu är jag rädd att hon förlorat mycket av det. Denna konsert som drog den största publiken gick tyvärr på autopilot och om man blundade kändes det ibland som att valfri MTV-tjej kunde stått på scenen. Lily har dock fortfarande en förtjusande röst men som får alldeles för lite spelrum.

I övrigt känner jag att Way Out Wests problem är att de fortfarande vill vara en liten indiefestival men lider samtidigt av växtvärk och Hultsfred-komplex att banden sällan är i sina rätta element. Och samspelet med klubbarna hade i år förbättrats något men är fortfarande alldeles för utanför festivalen och bör bakas in i Slottsskogen där utrymmet inte tordes vara något problem. Festivalen är dock ännu ung och kommer förhoppningsvis utvecklas innan den avvecklas.

/K

"I was crawling through a festival way out west"

Rubriken är skriven av min stora hjälte Joe Strummer och är de inledande raderna i den briljanta singeln Coma Girl från hans sista album Street Core. Med det sagt åker jag nu till Göteborg för Way Out West-festivalen.
Några av de jag tänkt se är bl.a. Band of Horses, Antony & the Johnsons, Glasvegas, Echo & the Bunnymen, [ingenting], Olle Ljungström, Florence Valentin, My Bloody Valentine och Lily Allen. Vi ses där!

/K

Parker Lewis - Rak som en pil

Du som följt denna blogg slaviskt eller som känner mig personligen vet att jag älskar Parker Lewis, än mer så när han nu blir politisk på sitt hemspråk.
Rak som en pil heter EPn som släpps den 16e september och tro mig när jag säger att den är fantastisk från början till slut. Särskilt begeistrad blev jag i första spåret, duetten med Love Antell från Florence Valentin, där de sjunger några av de bästa textrader som skrivits på svenska.
Låten jag talar om heter Ingen så blå och den laddar du ner via skivbolaget Mad For It inc, >>här<<.

"Och mitt hjärta rår dom inte på
Ingen rockmusik kan nånsin va blå
Ingen sång jag kan förstå har nånsin skrivits på Strandvägen"

*Mer läsning, inklusive texter på www.raksomenpil.se

/K

Avner - Lyssna

Nu har Avners album Lyssna äntligen kommit via Sincerely Yours och vilken debut sedan. Albumtiteln säger egentligen allt, det är till för att lyssnas på.
Singeln Bed för mig som jag tjatat om är tillsammans med min nya favorit Besatt de enda uptempospåren, de andra är nakna berättelser att fascineras av.

Han kallas den gula artisten och nu förstår jag varför, gör det du med. Köp, ladda ner på närmaste torrenttracker eller lyssna via Spotify >>här<<.

På kort tid har det släppts enormt bra inhemska skivor från namn som Florence Valentin, Christopher Sander och Pats och kan med detta verk till samlingen bara konstantera att svensk pop mår väldigt bra just nu. Det kommer att bli en fin sommar.

/K

Glasvegas & Florence Valentin

Nu är det inte många timmar kvar innan jag äntligen ska få se Glasvegas på underbara Cirkus. Att Florence Valentin dessutom är förband är en fin bonus. Får se hur det blir med allsång från min sida då gårdagens karaoke tog kål på mig, dock kan jag intyga att Oasis Some Might Say aldrig låtit bättre, likaså The Verves Bittersweet Symphony.

Som uppladdning för kvällen kan du se Glasvegas framträdande på Nyhetsmorgon i morse.

/K

"Ebba, du och jag"

Idag har varit en av de trevligaste dagarna på månader. Jag och två vänner tog en roadtrip till Hölö utanför Värmdö och i bilen spelades den bästa svenskspråkiga bilmusiken, nämligen Håkan Hellström, Eldkvarn, Jakob Hellman, Kent och Ebba Grön. De soliga timmarna på klipporna gav välbehövd syre och solvitaminer.
Vid hemkomst lagades det mat med den rutiga slängen över axeln som sig bör och till det delades en flaska vin, även det som sig bör. För att toppa detta tänker jag nu gå ner till Hornstull Strand för att se, och jag kan inte understryka detta nog, det bästa Sverige har att erbjuda idag; Florence Valentin.

För den rätta uppladdningen gjorde jag ett blandband på Spotify jag tänkte dela med mig av >>här<<.

Må gott och ha en trevlig kväll, det tänker jag ha.

/K