Topp 10 från 00-talet

1. Johnny Cash ft. Joe Strummer - Redemption Song (Unearthed '03)
Det är omöjligt att sätta rättvisa ord till den privata känslan denna sång ger mig. Dess bitterljuva magi beror på de olyckliga omständigheterna av deras allt för tidiga bortgång inom loppet av knappt nio månader (Cash gick bort två månader innan Unearthed-boxen släpptes). Låten känns hemsökt av deras ljusa spöken och blir på ett ironiskt sätt en vaggvisa åt de själva med ett patos för vilket de ständigt levde efter.

2. Håkan Hellström - Nu kan du få mig så lätt (Känn ingen sorg för mig Göteborg '00)
Det fanns ingen fest, klubb eller sällskap där du kunde undgå Håkan, t.o.m. de smaklösa allätarna blev romantiker och jag tycker att denna The Smiths-stöld sammanfattar känslan av den tiden bäst.

3. Outkast - Hey Ya! (Speakerboxxx / The Love Below '03)
Kängpunkare, hiphopare, popsnören, mammor och pappor, alla älskade vi denna crossoverhit. Få har skapat en sådan hit som alla älskar unisont.

4. Morrissey - I Have Forgiven Jesus (You Are The Quarry '04)
Revanschskivan är med facit i hand en av hans starkaste och denna låt är en 3,42 minuters lång curriculum vitae.

5. Eldkvarn - Fulla för kärlekens skull (Svart blogg '07)
Endast två år gammal men med en känsla av att den funnits med sedan Bellman och Taube. Episk alkoholromantik som bör dubbas till nationalsång.

6. Broder Daniel - When We Were Winning (Cruel Town '03)
"Soon I'll grow older but God knows I haven't lived yet. Before tonights a memory, let's go out, I am still young." Denna låt är en av de bästa självbiografier jag har läst.

7. New Order - Crystal (Get Ready '01)
Otroligt vitalt av gubbar som borde ha förlorat sin trendsättarstatus för längesedan.

8. The Libertines - Up The Bracket (Up The Bracket '02)
Varje decennium bör ha sitt slyngelpopband och detta var det bästa. Uppgång och fall kan vara något väldigt vackert.

9. The Killers - All These Things That I've Done (Hot Fuss '04)
Döpta efter fejkbandet i Johan Rencks video till nummer 7 på denna lista. En anthem i klass med Oasis 90-tal innan det blev radiopop för hela slanten.

10. Jarvis Cocker - (Cunts Are Still) Running The World (Jarvis '06)
Att statuera det uppenbara på detta briljanta och självklara sätt är enastående och värd all beundran.

Hedersomnämnande:
Glasvegas - It's My Own Cheating Heart That Makes Me Cry (Glasvegas '08)
Weeping Willows - Touch Me (Into The Light '01)
Primal Scream - Kill All Hippies (Xtrmntr '00)
The Ark - Calleth You, Cometh I (In Lust We Trust '02)
Antony & The Johnsons - You Are My Sister (I Am A Bird Now '05)

Spotify:
>>Topp 10 från 00-talet (inkl. hedersomnämnda)<<
(Det blev Redemption Song från Joe Strummers soloalbum Streetcore då den ovannämnda inte fanns)

* På temat från den bästa låten innehåller bilden porträtt av beundransvärda människor som gått bort under 00-talet. Från vänster: Joe Strummer, Johnny Cash, Ingmar Bergman, Marlon Brando, George Harrison, Paul Newman, Astrid Lindgren, Stanley Kubrick, Anna Lindh, Jam-Master Jay, Desmond Dekker, Yves Saint-Laurent, Alec Guinness, Joey Ramone, Ingrid Thulin, George Best, Ian Dury, Michael Jackson, Syd Barrett, Wilson Pickett, Charlton Heston, John Entwistle, Anders Göthberg, James Brown och Nina Simone.

/K

"Ebba, du och jag"

Idag har varit en av de trevligaste dagarna på månader. Jag och två vänner tog en roadtrip till Hölö utanför Värmdö och i bilen spelades den bästa svenskspråkiga bilmusiken, nämligen Håkan Hellström, Eldkvarn, Jakob Hellman, Kent och Ebba Grön. De soliga timmarna på klipporna gav välbehövd syre och solvitaminer.
Vid hemkomst lagades det mat med den rutiga slängen över axeln som sig bör och till det delades en flaska vin, även det som sig bör. För att toppa detta tänker jag nu gå ner till Hornstull Strand för att se, och jag kan inte understryka detta nog, det bästa Sverige har att erbjuda idag; Florence Valentin.

För den rätta uppladdningen gjorde jag ett blandband på Spotify jag tänkte dela med mig av >>här<<.

Må gott och ha en trevlig kväll, det tänker jag ha.

/K

Kalle J ♥ Eldkvarn

Har ni någonsin undrat hur Eldkvarn skulle låtit om Plura vore 30 år yngre och gjorde modern popmusik? Kalle J har svaret, och vilket utmärkt svar sedan. Han ger oss nu I skydd av mörkret som är i klass med tidigare samplingspop från honom som t.ex. Vingslag.

Kontrasterna mellan Pluras rödvinsmumlade röst och patetik tillsammans med den luftiga produktionen och Phil Collins-trummorna känns i den här låten fruktansvärt självklara. Jag har fortfarande inte bestämt mig om jag älskar omslaget dock, men jag tror det.

Download: Kalle J - I skydd av mörkret

Kalle J - MySpace

/K

Sidovagnsmotorcykel

Fram till klockan 18 ikväll bjuder en känd kvällsblaska på ett outgivet spår av herrarna i Eldkvarn. Låten heter Motorcykel med sidovagn och den laddar du ner här!

/K

Eldkvarn - Hotell Hunger 2.0

Det ska börjas med att erkännas, jag har tidigare aldrig någonsin lyssnat på ett helt Eldkvarnalbum. De har funnits där i periferin men aldrig lagts under lupp hos mig förrän nu.

Albumet är en dekadent, nostalgisk och smått utopisk skildring för alla medelåldersmän som druckit några flaskor för mycket av flyktsoda och vill bryta upp från vardagen i storkök och maskin. Man måste dock kapitulera för deras vitalitet, tempo och spelglädje. Den olärde skulle kunna missta detta för lärjungen i exempelsvis Moneybrother.

I media har det pratats om new-wave i händerna på Jari för att förklara ljudbilden men det är trots allt bredbent gubbrock. Dock lyckas de i Be-bop-a-lula-land där de låter som Elvis Costello, om han vore 20 kilo tyngre.

I mitt rotande i detta album och Svart Blogg, där man fullkomligt knockas av Fulla för kärlekens skull - som jag önskar vore Sveriges nationalsång - inser man vilka talanger bröderna och co. har. Jag faller verkligen för den här romantiken runt förlorad kärlek och gråtande maskulina män. Jag är ganska nostalgisk i min natur och trivs med bilderna han målar upp. Det är på gränsen till ett konceptalbum i det avseendet.

På ett visst humör känner jag att detta är något jag kommer ty mig till och har fått en positiv känsla och en ny vän i samlingen. Så visst brinner Eldkvarn.

Bästa spår: Bröllopssång, Hunger Hotell, Änglarna var här, Lilla Sofie och Söder om midnatt, c/o Himmelen.

/K

Eldkvarn - Hunger Hotell

Vad är det som gör Eldkvarn så unika egentligen? Kan någon vara vänlig att upplysa det för mig för det enda jag hör är ett gäng musiker som låter som en kopia på Lars Winnerbäcks kompband och en sångare som försöker sjunga precis lika dåligt som Ulf Lundell.

Samtidigt som jag lyssnar studerar jag också texthäftet. Plura anses av många besitta en av Sveriges vassate pennor, men jag kan inte hitta några rader som bränner till eller ens lämnar några avtryck. Det är samma gamla alkoholromantik som alltid med en sångare som i sina bästa stunder gör en helt ok pastisch på - jag säger det igen - Ulf Lundell. Bäst låter det faktiskt när Plura lämnar över micken till lillebrorsan Carla. Hans låt Lilla Sofie måste ses som skivans höjdpunkt. En rak, enkel och gullig liten poplåt. Den totala motsatsen mot Eldkvarns pompösa sound som har präglat senaste skivorna.

Jari Haapalainen har återigen fått förtroendet att bygga ljudbilden på Hunger Hotell. Han har en bra förmåga att få sina skivor att låta dyra och påkostade men samtidigt lyckas han aldrig att krama fram de dynamiska partierna i musiken. Med tanke på att han härstammar från Bear Quartet så känns hans egna produktioner förvånandsvärt fega. Det största undantaget är förstås den episka Fulla För Kärlekens Skull från häromsistens. Där vågade Haapalainen och Plura leva ut sina galnaste Phil Spector-drömmar med stora stråkar och trummor. En riktig fullträff som förmodligen är det bästa Plura någonsin har satt sitt namn på.

Fulla För Kärlekens Skull är också enda gången tillsammans med Kärlekens Tunga som jag för en gångs skull förstår essensen av Eldkvarn. Resten av låtarna i bandets katalog inklusive materialet på Hunger Hotell är standardformulär 1 a på hur vit rockmusik gjord i fotspåren på Bruce Springsteen låter.

/A

Tisdagsrock

Tänkte viga dagen åt att lyssna på nya skivor från The Soundtrack Of Our Lives och Eldkvarn. Har haft båda skivorna hemma ganska länge men det har liksom inte blivit av att man har orkat spela dom. Kanske beror mitt ointresse på att jag ständigt blir påtvingad musik av just den här typen i mina öron. Som lyssnare och tyckare möter man hela tiden mer eller mindre insnöade människor som gör precis allt för att försöka frälsa en med just sin musikaliska böjelse. TSOOL och Eldkvarn tillhör definitivt två av de banden som alltid ska proklameras. Det är typsikt grabbig musik som saknar ett sexigt sväng och texter som nio av tio gånger bottnar i självömkan. TSOOL har dessutom inte släppt något av egentligt värde sen 1996 och Eldkvarn har bara gjort två bra låtar. Men. Båda skivorna kom förra veckan och vi borde kanska ha räknat med dom här när vi kallade Gessle, Justice och Kanye West för vinterns sista stora skivsläpp. Det är ändå tunga namn som kommer att ligga högt på försäljningslistan under julen. Plus att båda skivorna har blivit unisont hyllade. Kanske hittar jag de bitar som jag tidigare har saknat? Kanske måste jag krypa till korset och omvärdera både Plura och Ebbot? Eller så sitter jag där och känner mig lika likgiltig som jag brukar när jag lyssnar på Soundtrack eller Eldkvarn. Återkommer.

/A

Gubbrock & julrock

Glasvegas - A Snowflake Fell (And It Felt Like A Kiss) EP

Eldkvarn - Hotell Hunger

Idag ägnar jag mig endast åt dessa nya skivor. Glasvegas och jag har ett långt och väldokumenterat kärleksförhållande medan Eldkvarn har kastats i ansiktet på mig i flera år. Nu tänkte jag ge dem en chans efter deras tjat. 

Gubbrock tillhör inte mina favoriter alls och jag gillar egentligen bara Springsteens sjuttiotal i genren men det kanske blir ändring nu. Det här popsnöret kanske en vacker dag står där längst fram på Lundells avskedsturné med ljummen öl i plastglas. Ve och fasa...

Återkommer om några dagar med lite synpunkter på verken när jag landat.

/K