Årets bästa: återutgivning

1. Joy Division: +- Singles 1978-80

Återutgivnings- och antologiexperterna på Rhino Records har i år remastrat Joy Divisions material tillsammans med bl.a. Stephen Morris, trummis i bandet. Även Factory Records hovdesigner Peter Saville har varit med för att förpacka det på snyggast möjliga sätt. Boxen innehåller tio stycken vinylsjuor och säljs limiterat om 5000 exemplar. Resultatet låter kristallklart så släng därför Substance och alla andra samlingar, det gjorde jag.

Bästa spår: Digital och Atmosphere.

Beställ >>här<<.

2. Orange Juice: Coals to Newcastle

2010 var året då jag lärde känna Edwyn Collins, jag hade tidigare bara lyssnat på Orange Juice's The Glasgow School och på några få av hans soloskivor. P3 Pop sände en special om Postcard Records, som gav intresset mer bränsle, och till sist släpptes Coals to Newcastle i höstas. Boxen på sex CDs och en DVD täcker hela deras karriär, från studioalbum till flexidiscsinglar till BBC-besök. Den ska jag nu hårdstudera för att hitta russinen.

Beställ >>här<<.

3. Morrissey: Bona Drag (20th Anniversary Edition)

För oss Morrissey-samlare blev en handfull hittills osläppta låtar ingen nyhet, de hade redan cirkulerat på diverse bootlegs. Denna samling blev däremot en väckarklocka om hur han faktiskt kan och borde låta om han bara kunde låta bli svulstig produktion och distpedalen för en stund. Tills dess håller jag mig till denna skiva, så vila i frid bäste pophaka, vi ses snart i ett förmodligen lättsammare sammanhang.

Bästa spår: Such a Little Thing Makes Such a Big Difference och Lifeguard on Duty.

Beställ >>här<<.

Lyssna via Spotify >>här<<.

/K

The Stone Roses återförenas?

Ryktena om att Manchesterikonerna The Stone Roses ska återförenas är lika tjatiga som en Beck-film men något i tonen av Daily Mirrors exklusiva avslöjande gör mig konfunderad.

Artikeln säger att 21 englandsspelningar ska vara planerade och eventuellt ett amerikanskt datum på den enorma Coachellafestivalen i Kalifornien. Detta för att fira tjugoårsjubileet med en nyutgåva på deras fenomenala självbetitlade debutalbum med låtar som I Wanna Be Adored, She Bangs The Drum, Waterfall och Made of Stone.

Sångaren Ian Brown har en aktiv och inte alls pjåkig solokarriär och sägs inte ha pratat med gitarristen John Squire sen splittringen i mitten av nittiotalet. Basisten Mani har sedan dess varit medlem av Primal Scream och de andra två har jag ingen susning om vad de gör.

De mest inbitna indietalibanerna hatar givetvis tanken på en återförening men jag kittlas lite av den. Det finns givetvis en risk för totalt magplask när ett gäng gubbar ska spela madchesterpop men jag är beredd att ta den chansen för att få dansa till Fools Gold och Elephant Stone så nu väntar jag bara på en bekräftelse från officiella källor.

Se deras uppträdande på en annan manchesterikons teveprogram Other Side of Midnight, presenterat av Tony Wilson (1950-2007), en av grundarna till legendariska Factory Records som huserade bl.a. Joy Division, New Order och Happy Mondays.

/K