Johnny Marr - Tendency to be free

Den brittiska välgörenhetsorganisationen Centrepoint har i dagarna givit ut 1969 Key to change. Det är en samling covers av låtar från det fantastiska musikåret 1969 framförda av olika artister och band från de brittiska öarna, bland andra Ian Brown, Johnny Marr, Bad Lieutenant, Chris Difford (Squeeze) och Hard-fi.

Johnny Marr har valt att tolka Rabbit MacKays Tendency to be free och eftersom pengarna går till välgörenhet tycker jag att du kan köpa låten, eller hela samlingen, här.

/P

Ian Brown-konserten och nyfunnen kärlek

I torsdags såg jag Ian Brown när han gästade den strandsatta finlandsfärjan M/S Göta Källare vid Medborgarplatsen i Stockholm. Trots att det var Ian-premiär för mig visste jag att tre saker skulle hända; 1. Han skulle sjunga falskt, 2. Det skulle bli slagsmål i lokalen, 3. Han skulle snåla med Stone Roses-alster och visst sjutton satte jag trippeln.

Att han inte är särskilt tonsäker är ingen hemlighet, problemet ligger däremot i hans val att på skiva alltid sjunga i en låg oktav i tonarten. Det funkar på skiva då sången läggs högt upp i mixen men live drunknar basstämman bland de övriga instrumenten och publikens oväsen. När han då kompenserar med att från tårna försöka att sjunga ut missar han totalt tonen trots att han håller melodin. Detta blir mest uppenbart i outhärdliga Keep What You Got där han märkbart irriterad även pekar på öronsnäckan, monitorn och ljudkillen.

Trots tekniska missar är han i övrigt ändå i toppform och apmannen dansar sig igenom hela konserten. Dessvärre är den stela stockholmspubliken upptagna med att hålla armarna i kors eller vara bokstavligt för gamla och feta. Ian märker tydligt publikens tråkiga inställning till hans musik som faktiskt bygger på beats och skickar lite pikar men håller ändå humöret uppe.

Det är i extranumret som publiken tänder till med Roses-klassikern Fool's Gold följd av singelspåren på senaste skivan men för mig är det för sent av att dras med i stämningen efter att ha skämts kollektiv å mina grannars vägnar under större delen av konserten.

Bäst: Introt, Crowning Of The Poor och Longsight M13.
Sämst: Publiken.
Fråga: Hur många gånger var Ian otrogen mot sin fru under efterfesten med tanke på antalet lappar som delades ut till exalterade tjejer?

Jag har alltid haft ett gott öga till jamaicansk musik och hade en kort och otroligt underlig Bob Marley-period som barn (mammas granne sydde in rastafarifärgerna grön, gul, röd på sidorna i mina jeans och jag sydde en matchande hatt...). Numera lyssnar jag då och då på någon ska-låt på någon av mina Trojan-boxar och är allmänt trött på reggaens monotona gung.
I torsdags fick jag en nytändning för musiken, eller snarare en låt. Ians introlåt under denna turné är den sagolikt vackra Vice Versa Love av Barrington Levy och som både musik- och textmässigt passar honom som handen i handsken. Det var sannerligen en mäktig entré.

Lyssna.

Please give a helping hand oh Jah
to guide all of us together
People are straying and straying
dividing themself's from each other
There's too many hopeless souls and ragamuffin souljahs
What we need is love

*Ursäkta bildkvaliteten. Jag hade ett ISO-tal lika lågt som Göran Hägglunds IQ.

/K

Lovebomba

Jag är på sådant otroligt bra humör i dag att jag bara måste lovebomba saker likt de gjorde i underbara teveprogrammet Knesset på nittiotalet.

* Jag älskar när Word varnar; "Beakta ordformen - i vanlig text kan den kännas ålderdomlig eller främmande". För en bakåtsträvare som jag är det den bästa komplimangen att få.
Download: >>The Beatles - The Word (Mono Remaster)<<
(från albumet Rubber Soul '65)

* Jag älskar ljudet av papperskorgen på min dator när den töms. Jag är pedant och organisatör av nästan sjukliga mått och det är en underbar auditiv bekräftelse på det.
Download: >>The Jam - Mr. Clean<<
(från albumet All Mod Cons '78)

* Att laga mat (vegetarisk förstås) är en av mina favoritsysslor och den ljuvligaste doft jag vet är färsk vitlök som fräser i olivolja. Den får dessutom vilken tafatt människa som helst att framstå som Guide Michelin-kock.
Download: >>Ian Brown - Corpses In Their Mouths<<
(från albumet Unfinished Monkey Business '97)

* Romantik ligger mig varmt om hjärtat och jag har ett väl utvecklat sinne för att romantisera det mesta, även tragik. Jag inbillar mig då att anledningen till att denna låt är så fin är för att den förekoms av ett fylleslag där de med flit tömde en flaska vin över pianotangenterna för att få den rätta känslan.
Download: >>The Clash - The Card Cheat<<
(från albumet London Calling '79)

/K

Ian Brown - Stellify

Manchesterapan Ian Brown är dubbelt aktuell just nu. Hans forna band The Stone Roses debutalbum fyller som bekant 20 år i år och det firas med ett skivsläpp av monumentala mått. The Stone Roses 20th Anniversary innehåller nämligen debutalbumet, singel-b-sidor på vinyl och cd, demos, live-dvd, usb-minne med alla låtar i mp3-format, etc etc.
Lyssna på den via Spotify >>här<<.

Ian Brown själv släpper nya albumet My Way den 28e september och första singeln Stellify den 21a september. Redan idag kan du tjuvkika på videon via Football365 >>här<<.

Låtlista:
1. Stellify
2. Crowning Of The Poor
3. Just Like You
4. In The Year 2525
5. Always Remember Me
6. Vanity Kills
7. For The Glory
8. Marathon Man
9. Own Brain
10. Laugh Now
11. By All Means Necessary
12. So High

/K

Nytt från Ian Brown

Gamle gode Ian Brown har gjort en låt åt Adidas på en samling som heter One by One där även bl.a. Happy Mondays medverkar. Låten Just Like You (A.D.I.D.A.S.) laddar du ner >>här<<.

/K

En bild säger mer än tusen skvallerblaskor

Om du har planer på att se The Stone Roses i sommar så tänk om, bilden ovan är vad du möts av på John Squire's webbsajt.

Ryktena om en återförening är ett årligt event i de brittiska tabloiderna och jag skrev senast om det i december men jag har alltid tagit det med en stor nypa salt. Det är ju ingen hemlighet att sångaren Ian Brown och Squire knappast är kontanta längre men trots min aversion för återföreningar så hoppas jag ändå lite på att få se dem framföra sina anthems.

Det är inte bara det som förhindrar detta att ske. Ian håller nämligen på med inspelningarna av ett kommande soloalbum, Mani har spelningar bokade med sitt Primal Scream och Squire ska i sommar ha en utställning för sina tavlor och från Reni hörs det inget.

Det kanske är dags att döda detta rykte för gott och njuta av det remastrade debutalbumet som förhoppningsvis kommer i år? Ja, så blir det.

/K

The Stone Roses återförenas?

Ryktena om att Manchesterikonerna The Stone Roses ska återförenas är lika tjatiga som en Beck-film men något i tonen av Daily Mirrors exklusiva avslöjande gör mig konfunderad.

Artikeln säger att 21 englandsspelningar ska vara planerade och eventuellt ett amerikanskt datum på den enorma Coachellafestivalen i Kalifornien. Detta för att fira tjugoårsjubileet med en nyutgåva på deras fenomenala självbetitlade debutalbum med låtar som I Wanna Be Adored, She Bangs The Drum, Waterfall och Made of Stone.

Sångaren Ian Brown har en aktiv och inte alls pjåkig solokarriär och sägs inte ha pratat med gitarristen John Squire sen splittringen i mitten av nittiotalet. Basisten Mani har sedan dess varit medlem av Primal Scream och de andra två har jag ingen susning om vad de gör.

De mest inbitna indietalibanerna hatar givetvis tanken på en återförening men jag kittlas lite av den. Det finns givetvis en risk för totalt magplask när ett gäng gubbar ska spela madchesterpop men jag är beredd att ta den chansen för att få dansa till Fools Gold och Elephant Stone så nu väntar jag bara på en bekräftelse från officiella källor.

Se deras uppträdande på en annan manchesterikons teveprogram Other Side of Midnight, presenterat av Tony Wilson (1950-2007), en av grundarna till legendariska Factory Records som huserade bl.a. Joy Division, New Order och Happy Mondays.

/K

Roses återförenas?

Medlemmarna i The Stone Roses öppnar upp för en återförening. Det saknas bara en viktigt beståndsdel; sångaren Ian Brown. Basisten Mani (nu basist i Primal Scream) hävdar att alla är med på tåget och det hade passat utmärkt nästa år då det är 20 år sedan debuten släpptes.

Jag ställer mig alltid ytterst tveksam till återföreningar då det oftast slutar med ett magplask och fäller en skugga över bandets glansdagar. Men jag kan inte låta bli att bli smått exalterad över att få uppleva dem live. Det blir då garanterat på någon av de brittiska öarna där bandet varit kungar men som märkligt nog inte gjort något större eko över resten av Europa.

Återstår nu att se vad appojken Brown har att säga om saken. Han skriver nämligen just nu nya låtar för ett soloalbum som eventuellt ska spelas in i Japan nu i mars.

/K