Hultsfredsfestivalen

Som världsmästare i nostalgi kan jag inte låta bli att känna sorg över Hultsfredsfestivalens besked i kväll.

Hultsfredsfestivalen AB försätts i konkurs pga dålig biljettförsäljning och festivalen som skulle gått av stapeln om en vecka är därmed inställd och framtiden oviss.

Jag vet att tider förändras och att man inte kan leva på nostalgi hur mycket jag än försöker. Faktum är att deras bandbokare förlorade fingertoppskänslan för många år sedan - som jag diskuterade senast i går - och det är suveränt med konkurrens från alla de andra festivalerna som ploppat upp genom åren, men, det var ju en institution som bör hyllas.

En av de absolut bästa konserter jag har upplevt är Primal Scream på Hawaiiscenen år 2000. De hade då släppt käftsmällen XTRMNTR och bjöd upp till ordentlig fest. Det var en sån där kväll då man märker att bandet har precis lika kul som oss i publiken. Hela tre omgångar extranummer serverades där de tog emot önskemål och spelade covers. Till sist fick ljudtornet dra ur proppen för att undslippa en småländsk mobb och jag kunde för första gången glädjas åt tjutet i öronen när det var dags att sova.

Det året direktsände ZTV (som nyligen också la ned) hela festivalen, jag har därför denna konsert på en VHS-kasett på vinden.

Leve nittiotalet och på återseende kära festival!

* Läs Markus Larssons recension av Primal Scream-konserten >>här<<.

/K

U2 - No Line On The Horizon

U2 avslutar sitt 00-tal med ännu en grandios uppvisning och lektion i ämnet arenarock. Det är som vanligt stora ljudbyggen och stora gester. Kanske lite mer vågad i produktionen än på föregångaren, 2004 års How To Dismantle An Atomic Bomb, men samtidigt också lite rakare i kanterna.

Rick Rubin var som bekant anlitad som producent från början men hans musikaliska idéer visade sig inte passa bandet i slutändan. Hela den inspelade skivan åkte rakt ner i papperskorgen när inspelningen äntligen var klar. Det nya resonemanget löd: Better safe than sorry. Det fick bli omstart med Brian Eno och Daniel Lanois istället. Två personer som U2 har jobbat flera gånger med tidigare under karriären och tur var väl det för jag tror inte att Rick Rubin var rätt man för ett band som U2. Kanske hade han fungerat bättre med ett mer fjunigt arenaband som The Killers men inte här i Ligue 1.

Första singeln Get On Your Boots gav inte precis några höga förväntningar på albumet men i sitt sammanhang fungerar den ändå förvånansvärt bra. Även om den och efterföljande Stand Up Comedy inte ger U2 några direkta stilpoäng - snarare tvärtom. Det är i låtar som Magnificent och den alldeles monumentala balladen Moment Of Surrender som vi känner igen bandet som bäst. Den sistnämnda kan vara det bästa U2 har spelat in under hela sitt 00-tal. Bono fullkomligen sjunger skiten ur allt och alla.

No Line On The Horizon är inget album som kommer att räknas bland irländarnas främsta verk i framtiden men den knyter ändå ihop U2:s första decennium under 2000-talet på ett mycket övertygande sätt.

Men hur kreddigt är det att lyssna på U2 2009 egentligen? Förmodligen inte dugg. Spelar roll, Bono har fortfarande mer soul i strupen än vilken annan skotskt indiehajp som helst.

Bästa spår: Moment Of Surrender

/A

Mando Diao - Give Me Fire

Kanye West gjorde det i fjol på 808s & Heartbreak och U2 gjorde det redan 1991 på albumet Achtung Baby. De fuckade upp sin grundformel. Ja, det kallas så på kritikerspråk när ett band eller en artist väljer att plocka isär sitt eget sound för att hitta nya infallsvinklar in i musiken. Om man ska hårddra det hela så är det exakt vad Mando Diao har gjort med senaste skivan, Give Me Fire.

Istället för att plocka in en traditionell rockproducent, likt Björn Olsson som på den föregående plattan, har bandet anlitat Salla Salazar från The Latin Kings och hans bror Masse som kreativa bollplank. Och det är ett oväntat djärvt men samtidigt befriande drag. Gustaf Norén och Björn Dixgård hoppar vilt mellan disco, funk och rock, och även fast de inte lyckas hålla alla sina nya influenser på rätt plats varje gång prickar de ändå in ett par klockrena poprefränger på vägen.

På singelbekanta, Dance With Somebody, tar Mando Diao över stafettpinnen från Sahara Hotnights - Face to face, cheek to cheek, you hear the pounding beat - och gör vårens bästa rockdisco. I Gloria låter Björn Dixgård som en brunstig ungtjur och sopar samtidigt banan med hela Tom Jones 60-tal. Röjig soulschlager helt komplett med dramatiska stråkar och kvinnliga körsångerskor.

Genom att skiva efter skiva våga utmana den gitarrbasarade rockmusikens egna begränsningar lyckats Mando Diao få sitt sound att låta lika hungrigt och relevant även 2009. Med Give Me Fire kommer gruppen med all säkerhet att spela för utsålda hus och festivaler även detta år. Helt välförtjänt.

Bästa spår: Gloria

/A

Lily Allen - It's Not Me, It's You

Materialet är mer fokuserat och genomarbetat än sist. Linjerna är rakare och det är inte lika vingligt som på debuten "Alright Still". Musiken blandar skickligt och lekfullt electronica, countrysoul och schlager men mynnar i slutändan ut i genuin engelsk pop. Paradoxalt nog blir skivans styrka också dess svaghet. För det som gjorde Lily Allens bloggpop så charmig och bitvis unik på förra skivan faller här bort till förmån för en mer sansad och vuxen ljudbild.

Samtidigt som kan jag sakna charmen och naiviteten hos låtar som "Smile" och "LDN", klär den lite mer polerade produktionen de nya låtarna väl och Lily Allen går som vanligt i mål med sitt syrliga texthäfte.

Enda riktiga plumpen är väl låten "Fuck You" som med sin enerverade text och refräng får Lily Allen att framstå som en dålig kopia på sig själv. Som helhet sedd är ändå "It's Not Me, It's You" en mycket lyckad uppföljare till debuten och Lily Allen som får finna sig att även framöver vara Englands tabloiddrottning nummer 1.

Bästa spår: "Not Fair"

/A

The Sound of Arrows - live

I kväll (fredag) hade jag förmånen av att se The Sound of Arrows live på Landet, en bar söder om Stockholms innerstad. Jag gick faktiskt dit med ett gäng farhågor; de släppte för mig förra årets näst bästa singel/EP i Danger! (deras debut och hittills enda skivsläpp) vilket kan vara en börda och är en svensk elektronisk popduo. Rädslan för det senare är något befogad då majoriteten av de svenska elektroniska popakterna jag beundrar som; The Tough Alliance, The Embassy och Nordpolen har visat sig inte vara några direkta liveakter. Ljuden de skapar på skiva faller bort i förmån för poser och brister i deras musicerande lyser allt för väl igenom. The Sound of Arrows stack hål på den myten flera gånger om i kväll.

Jag bevittnade ett Pet Shop Boys 2.0 eller en indieversion om ni så vill. Sångaren (t.v. i bild) har en enastående bra röst och inlevelse och kompades av en laptop/mixer och skötte dansant och spontant percussions i form av en crashcymbal. Smakproven vi bjuds på från deras färdiginspelade skiva vittnar om en ordentlig samling popörhängen. Deras låt M.A.G.I.C. från 2009 har spelats flitigt i mitt hushåll och kan mycket väl redan nu kandidera som årets låt och var i kväll så pass uppskattad att de fick spela den två gånger; som låt nummer två och som remixat extranummer som kan närmast beskrivas som en He's On The Phone-version.

För att sedan färga sitt framträdande ytterligare bjöd de på en backdrop av animerade sagovideos som bjöd på bilder av enhörningar, moln, blixtar och dunder vilket i sammanhanget kändes fullständigt logiskt. Det som också fick mig att höja på ögonbrynen ännu en gång var deras mjuka cover på Power Of Love som gjordes känd av Celine Dion och det faktum att publiken kunde sjunga med i varenda textrad av deras egna alster.

Detta var bland det bättre jag sett av en ung svensk debut, så det enda som nu lämnar mig med en något bitter eftersmak är det faktum att albumsläppet som var beräknat till april är nu framskjutet till september då de skrivit på för ett brittiskt management och vill pröva lyckan utomlands.

Efter att ha spelats i teveserien Gossip Girl och turnerat i bl.a. Australien kan jag omöjligt klandra duon och önskar de lycka till.

Bonus:

The Sound of Wyclef and Arrows - Perfect Magic (Mash-up: Wyclef Jean - Perfect Gentleman & The Sound of Arrows - M.A.G.I.C.)

/K

Theophilus London - This Charming Mixtape

Det är nästintill omöjligt att sätta etikett på den här skivan. Det går inte. Om man nu så måste - människor har ju som bekant ett sjukt behov utav att sortera och placera - låter Theophilus Londons musik något som närmast kan liknas vid electro-hiphop, fast samtidigt inte. Det är lika mycket pop som det är hiphop och det lika mycket soul som det är disco. Det är med en sällan hörd öppenhet som han friskt plockar ur olika delar från poptårtan och ivrigt förvaltar dom på bästa tänkbara sätt i sin mixer. Kraftwerks Computer Love går över till nysoul för att sedan i nästa spår kasta in lyssnaren i en isärplockad och upphottad I Will Always Love You med Whitney Houston. Låter det spretigt? Ja, det är det också men det finns trots allt en röd tråd som går igenom hela albumet och det är gränslös nyfikenhet och glädje till musik.

Hans influenser innehåller allt från Ace Of Base (!) till Lauryn Hill och han lyckas trots alla stilbyten att hela tiden balansera skivan åt rätt riktning. Det är också imponerande och spännande att höra hur han hela tiden lyckas att hitta nya vägar in i musiken. Om det så är - som jag skrev inledningsvis - pop, hiphop eller electro spelar ingen som helst roll. Han rör sig hela tiden fram lika självklart som snyggt ändå och musiken låter lika begåvad som den är underhållande.

Jag väljer att kalla detta för ett album även om det inte är det i ordets rätta bemärkelse. This Charming Mixtape är just en mixtape eller kanske, en mash up-mixtape om man så vill. Omslaget är en direkt kopia på This Year's Model med Elvis Costello och titeln blinkar som, ni redan förstått, åt The Smiths. Han vill att alla sina favoriter ska rymmas på skivan. Om så inte i musiken, istället genom bilder eller i titlar.

En fräsch, modern och orädd artist som vi säkert kommer få fler skäl att återkomma till under året. 2009 har börjat bra.

Bästa spår: Hum Drum (med favoriterna Futurecop)

Download:
>>Theophilus London - This Charming Man Mixtape<< (gratis via www.myspace.com/theophiluslondon)

/A

Fever Ray - Fever Ray

Trots att jag har umgåtts med den här plattan i ett par veckor nu kan jag kan fortfarande inte avgöra vad jag egentligen tycker om den. Är den bra eller är den dålig? Ibland står det bara still och händer noll, som i första singeln If I Had A Heart, och jag blir känner mig mest obekväm med Karin Dreijer manipulerade röst. De svagare spåren känns nästan som en karikatyr på The Knife, medan de starka och mer inspirerade låtarna verkligen låter som artist på väg i rätt riktning. En artist som snart till fullo har hittat sound och med det en medföljande musikalisk behärskning. When I Grow Up, som på slutet transformeras till något som närmast liknas japansk Kate Bush-disco attraherar med sin smarta vändning och Dry And Dust låter som digital skräckfilmsmusik. Helt rätt och så långt bra. I dessa två låtar jag även stå ut med att hennes bitvis enerverande röst. Jag tror att det som hade gynnat skivan ytterliggare hade varit att släppa fram lite mer luft i produktionen. Det blir mot slutet nästan lite väl degigt och Dreijer låter bara vilsen bland ljudlandskapen.

Själva soundet påminner annars i helhet mycket om The Knifes senaste, Silent Shout, det är långsamt, det är dovt och det är malande. Själv har jag dock alltid föredragit föregångaren Deep Cuts framför Silent Shout. Silent Shout saknar den popnerv som gav oss låtar som Heartbeats, Pass This On och You Take My Breath Away. Förmodligen så skiter Dreijer fullständigt i det. Fast egentligen inte. Ambitionen med Fever Ray och tredje skivan med The Knife (Hanna med H-soundtracket borträknat) verkar ha varit att komma ifrån hitsen och satsa på mer suggestiv och samtidigt svårsmält musik. Allt för att distansera sig från den stora massan.

Från spår 2 till spår 6 är alla bitar på rätt ställen och hon träffar med den täta produktionen mitt i prick. Men övriga spår lämnar som sagt mer att önska än bara ett musikaliskt avståndstagande till allt som anses vackert. Och jag kan än en gång fortfarande inte bestämma mig om jag ska gilla det här eller inte.

Jag fascineras utav Karin Dreijers idé men samtidigt saknar jag den där helgjutna skivan som finns där någonstans i henne. Kanske nästa gång. Som Fever Ray, som The Knife eller något helt annat, det återstår att se.

Bästa spår: When I Grow Up

/A

Veckans playlist

Det händer som bekant inte så hemskt mycket under januari månad i den popkulturella sfären med undantag för några prisgalor hit och dit. Antingen söker man igenom varenda tidning och blogg med lupp för att lyckas få en liten skymt att något nytt och spännande eller så tar man tillfället i akt och upptäcker eller återupptäcker allt som man inte hann med under föregående år. Jag har gjort båda delarna.

Animal Collective - Merriweather Post Pavilion

De har ju varit på gång så länge nu, oljudsmakarna i Animal Collective. För trots att Noah Lennox är en mästare på melodier har bandet alltid gömt sig bakom en stor vägg av diverse exprimentellt oväsen. Ibland har det t.o.m nästan känts som om bandet medvetet har undergrävt sin egen talang bara för att verka arty. Men med nya skivan tar man äntligen steget fullt ut och blir på allvar det digitala svaret på Beach Boys. Kanske har det med Lennox soloframgångar att göra. Hans skiva Person Pitch från 2007 under synonymen Panda Bear visade prov på en mer sammanhållen och solid ljudbild med mer utrymme för melodier än bara rent oljud. Förvänta dig dock inte att skivan sitter direkt. Det tar en ett par varv innan melodierna öpnnar sig för lyssaren, men belöningen är desto större än besväret.

Bästa spår: Bluish

www.myspace.com/animalcollectivetheband

The Pains Of Being Pure At Heart - The Pains Of Being Pure At Heart

The Pains Of Being Pure At Heart spelar småtrevlig och anspråkslös pop med ett litet stänk av shoegaze. Annars märks tydliga influenser av The Cure och ibland även The Smiths fast med mer riv i gitarrerna. Inledande låten Contender är med all säkerhet redan sönderspelad bland indiekidsen vid det här laget. Överlag bra även om det kanske inte räcker hela vägen fram, samtidigt en skiva väl värd att välkommna popvåren med. Charmigast i klassen.

Bästa spår: Contender

www.myspace.com/thepainsofbeingpureatheart

My Bloody Valentine - Loveless

Fjolårets mest emotsedda återutgivning som aldrig kom ut? Förmodligen. Nu är den alla fall här och det är en fröjd att äntligen kunna spela Loveless med en ordentlig ljudmix. Kevin Shields skeva och svepande arrangemang har nog aldrig låtit bättre. Loveless har samma status för shoegazen som Sgt. Pepper har för rockmusiken. En milstolpe av ett band som aldrig slutar att fascinera. Och som den sanna ljudbög han är har Shields även inkluderat hela albumet en gång till som bonuskiva i remastrad version från de analoga orginalinspelningarna. Allt för för att lyssnaren ska komma så nära kärnan i ljudbilden som möjligt.

Bästa spår: Soon

www.myspace.com/mybloodyvalentine

Nordpolen - På Nordpolen

Det är en rådande bristvara på svensk popmusik som faktiskt handlar om att leva och bo i Sverige. Om Florence Valentin lyckades tonsätta 2007 så har Pelle Hellström med enmanabandet Nordpolen lyckats med samma bedrift 2008/09. Jag gillade skivan redan i höstas när den släpptes på eminenta bolaget Sincerely Yours men efter ett par intensiva lyssningar blev den bara liggandes. Tills nu. Så fort jag tog upp den igen så har jag inte kunnat sluta lyssna. Låtarna biter sig fast stenhårt. Musiken är en blandning av allt det bästa från svensk popmusik under 00-talet. The Embassy, Tough Alliance och Radio Dept. Men det som lämnar störst avtryck är texterna. För varje lyssning etsar sig en ny oneliner kvar i skallen. En klassisk svensk debut. Fan tro't.

Bästa spår: Skimret och På Nordpolen

www.myspace.com/nordpolen

/A

Morrissey - Years of Refusal

Jag har nu spenderat en dryg vecka med Morrisseys nya album Years of Refusal som resulterat i över 20 spelningar. Det är hans nionde soloalbum och det tredje i det som kan räknas som Morrisseys nya era som inkluderar You Are The Quarry från 2004 och Ringleader of the Tormentors från 2006.

Vid producentspakarna är det återigen Jerry Finn, som även gjorde ett lysande jobb med You Are The Quarry. Olyckligtvis drabbades Finn av en omfattande hjärnblödning i somras och avled sedan 21a augusti endast 39år gammal. Detta ledde till en senare release av albumet som ursprungligen var tänkt att släppas redan i höstas.

Jag bar en oro inför släppet och ett visst missnöje, det är ju alltid känsligt när det gäller ens husgudar. Detta gällde det faktum att han redan hade släppt All You Need Is Me och That’s How People Grow Up på Greatest Hits som släpptes redan i februari 2008. Dessutom hade de låtarna samt Something Is Squeezing My Skull, Mama Lay Softly On The Riverbed, I’m Throwing My Arms Around Paris och One Day Goodbye Will Be Farewell spelats flitigt live och likaså av mig. Hälften av dem gillade jag och hälften lät halvfärdiga och småtråkiga.

Nu när jag sitter med facit och studioversionerna i hand känner jag mig smått chockad. Jag möts av en ovanligt uppsluppen och ljus Morrissey, han gör pop igen! Skivan innehåller fortfarande några av hans hårdaste låtar men levererat på ett mindre tunggrott sätt och sådär Tony Visconti-tjockt som det lät på föregångaren. Och jag möts av betydligt bättre melodier.

Morrisseys texter har givetvis försämrats med åren men det är förlåtligt då han skrivit de bästa treminutersromanerna i pophistorien och har alltid en lite högre lägstanivå än övriga textförfattare.

Something Is Squeezing My Skull
Den låt jag såg mest fram emot att höra i studioversion är en snabb uppgörelse med tonåren där han i slutet namndroppar diverse antidepressiva mediciner och elchocksbehandlingar och vädjar att ”Don’t give me anymore!”. Det är ju ingen hemlighet att Morrissey åt receptbelagda tabletter i sina tonår.

Mama, Lay Softly On The Riverbed
Är en mörk historia med en text om fogdar och skuld som driver någon till självmord. Marschtrummorna och den vemodiga, ljusa refrängen är effektiv.

Black Cloud
En låt om omöjlig kärlek med smittande groove, tunga trummor, gitarr-riff och en basgång som påminner om The Jams Eton Rifles. En av de starkaste på albumet.

I’m Throwing My Arms Around Paris
En midtempoballad om obesvarad kärlek och blivande första singel. Spelades första gången live redan 2007 och har nu i färdig version växt hos mig.

All You Need Is Me
En av de mest spelade låtarna för mig under 2008. En charmig och medryckande poplåt som släpptes redan i juni som singel till Greatest Hits. I mina ögon borde den ha First Of The Gang-status.

When Last I Spoke To Carol
Morrissey gör flamencopop! Det är spanska gitarrer, spanska trumpeter, visslingar och ett ordentligt sväng. Den största och mest positiva överraskningen och redan spelad på indieklubbar.

That’s How People Grow Up
En drivig låt som inleds med sagoväsendet Kristeen Youngs stämma och följsam koklocka. Släpptes som singel i februari 2008 till Greatest Hits-skivan och har höjt sig då den gör sig bättre på detta album.

One Day Goodbye Will Be Farewell
En av de absolut starkaste på skivan och jag är förbryllad då jag tyckte den var svagaste av de nya livelåtarna. Fin text, fantastisk melodi och drivande trummor. Här återser man dessutom ett trumpetsolo.

It’s Not Your Birthday Anymore
Startar lugnt med programmerade synthtrummor och lite Kent och 747-doftande gitarrer och växer till en monumental anthem med en av Morrisseys bästa improviserade jollrande.

You Were Good In Your Time
En lugn stråkorkestrerad, akustisk ballad och homage till en gammal kärlek. Oscar Wilde månne? Dessvärre har den en omotiverad lång suggestiv paus i likhet med Black-Eyed Susan (B-sida till Sunny från 1995).

Sorry Doesn’t Help
Här dalar skivan något med denna småtråkiga dussinlåt som känns som ytterligare en pik till forna bandmedlemmar.

I’m OK By Myself
Avslutningen är bland den råaste och hårdaste låt han spelat in och känns logisk för att knyta ihop säcken. En våldsam uppgörelse med ensamheten.

Kuriosa: Barnet tillhör Charlie Browne som är Morrisseys assistant tour manager. Det verkar också som att Morrissey målat en larv på sin arm och en fjäril i pannan på bebisen. Symboliken tänker jag inte gå in på men det är lustigt att på sina tre senaste skivor håller han i en Tommy Gun, violin och bebis.

/K

Glasvegas - A Snowflake Fell (And It Felt like a Kiss)

Den kom nu äntligen, det man ivrigt väntat på. Helt enkelt ny musik från genierna i skotska Glasvegas. Och ofantligt kul val när de väljer att göra ett julalbum. Kanske den ostigaste genre jag kan komma på.

Glasvegas tog alltså planet till Transylvanien för den rätta känslan, briljant idé! Här stöds deras fotbollsrefränger om mörka bilder av den lokala kören och det har bjudit på ett nytt element i deras ljud, ett piano. Jag älskar verkligen detta grepp och det är en otrolig charmig Silent Night man bjuds på. Nu fick jag julkänslor.

Jag lägger den till samlingen av jullåtar där man tidigare bara kunde finna Phil Spectors megaskiva från 1963. Så en riktig god Glasvegasjul kommer jag ha framöver.

Bästa spår: Fuck you, it's over, Please Come Back Home och A Snowflake Fell (And I Felt Like A Kiss).

/K

Eldkvarn - Hotell Hunger 2.0

Det ska börjas med att erkännas, jag har tidigare aldrig någonsin lyssnat på ett helt Eldkvarnalbum. De har funnits där i periferin men aldrig lagts under lupp hos mig förrän nu.

Albumet är en dekadent, nostalgisk och smått utopisk skildring för alla medelåldersmän som druckit några flaskor för mycket av flyktsoda och vill bryta upp från vardagen i storkök och maskin. Man måste dock kapitulera för deras vitalitet, tempo och spelglädje. Den olärde skulle kunna missta detta för lärjungen i exempelsvis Moneybrother.

I media har det pratats om new-wave i händerna på Jari för att förklara ljudbilden men det är trots allt bredbent gubbrock. Dock lyckas de i Be-bop-a-lula-land där de låter som Elvis Costello, om han vore 20 kilo tyngre.

I mitt rotande i detta album och Svart Blogg, där man fullkomligt knockas av Fulla för kärlekens skull - som jag önskar vore Sveriges nationalsång - inser man vilka talanger bröderna och co. har. Jag faller verkligen för den här romantiken runt förlorad kärlek och gråtande maskulina män. Jag är ganska nostalgisk i min natur och trivs med bilderna han målar upp. Det är på gränsen till ett konceptalbum i det avseendet.

På ett visst humör känner jag att detta är något jag kommer ty mig till och har fått en positiv känsla och en ny vän i samlingen. Så visst brinner Eldkvarn.

Bästa spår: Bröllopssång, Hunger Hotell, Änglarna var här, Lilla Sofie och Söder om midnatt, c/o Himmelen.

/K

Eldkvarn - Hunger Hotell

Vad är det som gör Eldkvarn så unika egentligen? Kan någon vara vänlig att upplysa det för mig för det enda jag hör är ett gäng musiker som låter som en kopia på Lars Winnerbäcks kompband och en sångare som försöker sjunga precis lika dåligt som Ulf Lundell.

Samtidigt som jag lyssnar studerar jag också texthäftet. Plura anses av många besitta en av Sveriges vassate pennor, men jag kan inte hitta några rader som bränner till eller ens lämnar några avtryck. Det är samma gamla alkoholromantik som alltid med en sångare som i sina bästa stunder gör en helt ok pastisch på - jag säger det igen - Ulf Lundell. Bäst låter det faktiskt när Plura lämnar över micken till lillebrorsan Carla. Hans låt Lilla Sofie måste ses som skivans höjdpunkt. En rak, enkel och gullig liten poplåt. Den totala motsatsen mot Eldkvarns pompösa sound som har präglat senaste skivorna.

Jari Haapalainen har återigen fått förtroendet att bygga ljudbilden på Hunger Hotell. Han har en bra förmåga att få sina skivor att låta dyra och påkostade men samtidigt lyckas han aldrig att krama fram de dynamiska partierna i musiken. Med tanke på att han härstammar från Bear Quartet så känns hans egna produktioner förvånandsvärt fega. Det största undantaget är förstås den episka Fulla För Kärlekens Skull från häromsistens. Där vågade Haapalainen och Plura leva ut sina galnaste Phil Spector-drömmar med stora stråkar och trummor. En riktig fullträff som förmodligen är det bästa Plura någonsin har satt sitt namn på.

Fulla För Kärlekens Skull är också enda gången tillsammans med Kärlekens Tunga som jag för en gångs skull förstår essensen av Eldkvarn. Resten av låtarna i bandets katalog inklusive materialet på Hunger Hotell är standardformulär 1 a på hur vit rockmusik gjord i fotspåren på Bruce Springsteen låter.

/A

The Soundtrack Of Our Lives - Communion

Communion, The Soundtrack Of Our Lives senaste skiva innehåller tjugofyra låtar fördelade på två skivor. Det är nästan tre Technique eller tre Ett Kolikbarns Bekännelser. Bara det är provocerande i sig. Och visst, jag gillar saker som provocerar och tänjer på satta gränser. Men att 2008 proppa ett helt dubbelalbum fullt med stomprock bara för att envist visa att man vågar gå motströms känns bara mer dumdristigt än rock n roll. Albumformatet har dessutom sedan länge spelat ut sin roll.

Rent musikaliskt låter Ebbot & Co som de alltid har gjort de senaste sju åren. Det är tungrott, tråkigt och onyanserat. Jag saknar det Soundtrack Of Our Lives som 1996 på debuten, Welcome To The Infant Freebase, förförde oss med glittrande melodier och majestetiska refränger. Firmanent Vacation, Instant Repeater och Grand Canaria var låtar så starka att de kändes som klassiker redan vid första lyssningen. Nu återstår bara ett gråtrist band utan sväng som bara står och trampar i studion. Ebbot Lundberg, en gång i tiden firad rockstjärna i Union Carbide Productions, har numera förminskat sig själv till en pajasfigur, en skojfrisk rockfarfar från Götet. Typ.

Men hur kunde det gå ut helvete så jävla fort? Det finns en enkel förklaring och den stavas Björn Olsson. Olssons atmosfäriska gitarrspel och körande var gruppens geniala tillika hemliga vapen. När han valde att hoppa av bandet 1998 tog han inte bara med sig sitt patenterade gitarrsound, han tog även med sig alla melodier. Kvar stod ett avklätt band utan vare sig finess eller stil. Det förvånar mig inte att Noel Gallagher använde Soundtracks två senaste album som inspirationskälla till deras senaste skiva. För det låter ungefär lika illa.

Bästa spår: Lägereldsrocken i Lifeline.

/A

Kanye West - 808s & Heartbreak

Alltså, jag gillar artister som hela tiden vågar utmana sig själva och sina fans. Detta betyder inte i sin tur att man måste gå och göra finsk folkmusik för det. Nej, popmusik handlar hela tiden om att vara på väg framåt. Att våga utveckla sig själv och inte bli för bekväm i sin egen framgångsformel. Därför blir jag också så positivt överraskad över 808s & Heartbreak, för jag trodde att jag var ganska klar med Kanye West vid det här laget. Föregångaren Graduation var dessutom dötrist. Hans superego hade blåst upp i oanade proportioner och låtarna som lät så självklara på debuten föll bara platt.

Nu är han alltså tillbaka igen. Fjärde plattan på lika många år. Bara Per Gessle kan skryta med samma imponerande tempo. Den stora skillnaden mot tidigare skivor är att West den här gången helt har inriktat sig på att göra ett renodlat popalbum istället för hip hop som på tidigare skivor. Han sjunger låtarna. Inte rappar dom. Visserligen ofta med Autotune eller andra röstfilter som hjälpmedel men det funkar förvånandsvärt bra. Haters har förvisso redan varit framme och kritiserat Kanye för att skivan låter skit, men sånt får man räkna med som artist när man gör såna här totala kursändringar. Produktionen är snyggt isblå med en klar blinkning åt 80-talet. Varför han har valt att ta med omotiverade gästartister kan man fråga sig då låtmaterialet genomgående är så pass starkt. Det känns nästan som att han på något sätt ändå vill påminna lyssnarna om att han minsann fortfarande är hip hop trots att han har gjort en regelrätt popskiva.

Kanye West har haft ett tufft år bakom sig och det återspeglar som sagt både musikaliskt och även i texthäftet. Och trots att han är en av världens rikaste artister låter det ändå som att han verkligen menar det han sjunger. Det är mer bakom texterna än bara en snygg pose. Jag skulle inte för den delen kalla det självömkande, snarare ärligt. En missförstådd skiva som jag hoppas kommer bli omvärderad när man väl summerar Kanye Wests kärriär i framtiden.

Bästa spår: Robocop och Coldest Winter.

www.myspace.com/kanyewest

/A

Justice - A Cross The Universe CD+DVD

Två fuck ups åker till USA och träffar ännu större fuck ups. Med sig har Justice en vapengalen Tour Manager och Romain Gavras även han beväpnad fast i det här fallet med en digital videokamera. Man får alltså följa bandet på deras tre månader långa turné genom USA. En turné som hela tiden kantas av sprit, vapen och halvnakna brudar. Det är på gränsen till kaosartat hela vägen och mycket underhållande. De blir arresterade för vapeninnehav och slåss med fans om vartannat. De kedjerökande medlemmarna i Justice försöker hela tiden göra sig förstådda på sin knackiga fransk-engelska och det går sådär. Fast det verkar inte bekomma dem ett skit ändå. Nonchalanta och ständigt småpackade åker de från ställe till ställe och uppträder för galna fans. Den ena konserten värre än den andra. Egentligen är själva grundidén redan beprövad flera gånger om. Kulturkrock i USA mellan amerikaner och europeer. Och självklart är det som jag skrev inledningsvis inte helt friktionsfritt.

Min favoritscen är när ena halvan av Justice, Gaspard Augé, gifter sig på fyllan i Las Vegas med en tjej som han har hittat på baren innan. Bandkompisen Xavier de Rosnay sitter under hela ceremonin och gäspar och halsar whiskey. Han kostar inte ens på sig en applåd när den pengastinne prästen förklarar paret man och hustru. Och så fortsätter det i nästan samma stil. I en annan scen försöker de tända eld på ett av sina fans efter att ha dränkt henne med starksprit. Det är ofast svårt att avgöra om deras bravader är uppgjorda eller på riktigt. De svävar många gånger någonstans mittemellan. Man får liksom aldrig veta, och det är det som gör hela filmen sevärd.

Justice är precis som jag har skrivit på den här bloggen innan, mest rock n' roll för pengarna just nu. Är ni trötta på dagens tillrättalagda rockstjärnor med världssamvete så ska ni definitivt se A Cross The Universe. Föredrar ni däremot Norah Jones framför Ed Banger ska ni nog helst låta bli. Justice lever nämligen upp till rockmyten med bravur och lite till. Det enda som jag kan anmärka på är att det ibland kan saknas en röd tråd i själva filmandet. Det blir lite dålig struktur stundtals. Kanske hade det inte skadat med en lite mer berättande resa än bara en timmes långt röjarparty. Men då är jag också samtidigt petig, för hur många vill och vågar egentligen bjuda på en sån här emmellanåt extremt oglamourös bild av sig själva?

Själva CD-skivan finns egentligen inte så mycket att säga om. Det är en hel konsert rakt upp och ner om än med ett hårdare och rivigare Justice än vad vi är vana vid. Konserten avslutas t.ex. lite oväntat med en tidig Metallica-låt som går i minst 180 bmp. Det är för filmen du skaffar A Cross The Universe inte musiken, för den låter fortfarande bäst på fantastiska Cross eller EP:n Planisphère.

Bästa spår: Phantom Part 1.5

www.myspace.com/etjusticepourtous

/A

Per Gessle - Party Crasher

Efter de enorma framgångarna under 2000-talet med skivorna Mazarin, Son Of A Plumber, En Händig Man och inte minst Gyllene Tider känns backlashen för Per Gessle ganska självklar. Han bjuder dessutom upp till det själv genom att innan skivsläppet säga att han med de nya låtarna sneglar ut åt de internationella topplistorna igen. Gessle vill ta tillbaka det världsherravälde som han en gång skapade under 90-talet. Han vill ut på banan och spela med de stora namnen, han vill visa att hans penna är precis lika vass som under Roxettes storhetstid. Detta gör honom också samtidigt till vinterns lättaste måltavla. Men det är just de två faktorerna tillsammans som gör skivan till både lyssningsvärd och beundransvärd.

Produktionen är som vanligt klanderfri. Allt är noga utmejslat med snygga detaljer kryddade med rätt influenser. Det snackades mycket innan om att det här skulle vara en disco-skiva, och även om första singeln skvallrar om ett mer dansorienterat sound än vad vi är vana vid så dominerar ändå de renodlade poplåtarna skivan. Det är lika delar T-Rex som det är lika delar Pet Shop Boys. Och inget fel med det. Det är just här Gessles styrka sitter. Att få det banala att låta självklart utan att för den delen göra avkall på kvalitén. Fast mitt bland alla slicka poplåtar, som han vid det här laget skriver med vänsterhanden, tillåter sig ändå Gessle att våga utmana sig själv och faktiskt förnya sitt sedan länge beprövade sound. Hans falsett har nog aldrig låtit så självklart som på Stuck Here With Me. En låt som inte liknar någonting han tidigare har gjort och som närmast rent inspirationsmässigt kan härledas till Justin Timberlake (!).

I övrigt hörs det tydligt att Christopher Lundqvist har fått ta ett steg tillbaka till förmån för Clarence Öfwerman i produktionsteamet. De luftiga arrangemangen som var så betydande på Mazarin och Son Of A Plumber är ersatta av en mer kompakt och traditionell ljudbild. Även om jag ibland kan sakna Lundqvists hand över låtarna så känns det naturligt att Gessle omarbetade ljudbilden. En skiva till i samma stuk som Son Of A Plumber skulle bara bli tröttsamt.

Party Crasher är inte Gessles främsta verk. Den kommer kommer nog sorteras in någonstans mellan förra engelska soloäventyret The World According To Gessle och Room Service med Roxette trots att topparna här är betydligt fler. Kronjuvlen Mazarin kommer alltid att vara Gessles största triumf, men Party Crasher ska ändå ses som en helt logiskt och rolig fortsättning på en suverän solokarriär. Det är också få artister i Sverige som besitter samma osvikliga känsla för popmelodier som Gessle gör. Sånt är alltid värt att applåderas.

Bästa spår: Doesn't Make Sense.

www.gessle.com

/A

Saker jag saknade på Kentboxen

Överlag positiva recensioner av Kentboxen och t.o.m satan själv kröp till korset och hyllade Sveriges största rockband. Trogna läsare av den här bloggen vet att jag var ganska ljummet inställd till extramaterialet. Visst fanns det ett par guldkorn bland alla halvtrista demos men det var ändå massor som saknades. Här är mina önskelista som tyvärr aldrig inföll sig:

Håll Ditt Huvud Högt (Studioversion)
Bästa bonuslåten hade förtjänat en ordentlig bearbetning i studion. Liveversionen är bra men man saknar det där riktigt mäktiga anslaget som Kent behärskar så bra. Den hade kunnat blivit en smash.

Sverige (Demo)
Hade kunnat döda för Jockes egna version av Sverige, ensam med en gnisslig gitarr.

Mannen I Den Vita Hatten (Med extraverserna)
Tjänstefel av Kent att den här aldrig kom med på boxen. Det är en modern klassiker. Jocke Berg har aldrig låtit så bitter som han gör i de nya textraderna i den monumentala liveversionen av Mannen I Den Vita Hatten. Kanske deras bästa låt.

Om Du Var Här/Dom Andra (Med discobeatet)
Vi som var där minns den med eftertryck från sommarturnén. Här fullkomligt krossade Kent allt motstånd. Borde varit given.

Stripped (Depeche-covern)
Den snygga hyllningen till idolerna i Depeche Mode.

747 (Singelmixen)
Som med Mannen I Den Vita Hatten. Fenomenala extrarader och med en tyngre livebeat från Markus Mustonen.

FF (Singelmixen)
Kanske överflödig men betydligt nödvändigare än Jockes trista demo av Duett.

/A