Guilty Pleasures

Jag har aldrig förstått begreppet guilty pleasures, jag förstår givetvis innebörden av orden men aldrig nyttjandet av det. Att man ska känna skuld och skam över något som man faktiskt finner njutning i är bara sorgligt. Det är nog mycket ett storstadsproblem där hetsen att vara rätt är övergripande. Musik, film och litteratur är lika mycket accesoarer som smyckena du bär på din kropp.

Fåfängan kan få människan att göra många märkliga val. Till exempel har säkert tusentals människor köpt Kafkas Processen eller liknande "tunga" böcker för att spontant slänga den på soffbordet när gästerna kommer medan Da Vinci-koden ligger gömd och skäms. Beatles vita album och trendig bloggelectro ligger vid spelaren på festen och på vinden vilar din Mr. Music-samling av dignitet.

Jag har alltid attraherats av människor som bär sitt hjärta på kavajslaget, de som är tydliga med vad de älskar och vad de hatar. Jag har alltid varit oerhört tydlig med mina njutningar och vill ej slösa tid på att vara något jag inte är.

Mina oskyldiga njutningar är många. Under mitt brinnande Oasisintresse i mitten av nittiotalet införskaffade jag Mmmbop med Hanson för att den är en sådan otroligt smittsam poplåt. Jag skulle dessutom fortfarande ligga med tjejen i bandet.
Jag dyrkar Amy Diamond - Shooting Star, Paris Hilton - Stars Are Blind, Kelly Clarkson - Because of You, Christina Aguilera - Hurt, Spice Girls - Stop, Sugababes, All Saints, listan kan göras lång. Inte ens bland Morrisseyfans jag träffat, som är de mest trångsynta och insnöade människor som finns skulle jag skämmas. Creddighet är bajsnödigt.

Ni i garderoben, det är dags att komma ut nu!

/K

Oh ljuva 90-tal

Kent - Intervju (Jag Peter ZTV 1995)

"Jag tycker att det är bra grejer"

/A

Dagens shoegaze+video

The Morning Paper - Paint A Dream (2008)

www.myspace.com/sendyourcards

Regissören Sebastian Rozenberg går från klarhet till klarhet. Gör förmodligen de snyggaste popvideorna i Sverige just nu.

/A

Nej, nej och åter nej!

Vaför kan inte människor bara låta vissa saker få vara i fred? Ett nedlagt band är ett nedlagt band. Punkt slut. Låt det vara och visa lite värdighet.

-Det känns rätt igen, säger Damon Albarn till NME. Vad är det som känns rätt? Att försöka krama ur ännu mer pengar från varumärket Blur? Kanske det, men jag får det ändå inte att gå ihop då Damon redan på mitten av 2000-talet hade tjänat mer pengar på Gorillaz än vad han gjorde under hela storhetstiden med Blur.

Det framgår inte vem som har pushat för den här korkade idén mest. Är det rentav Graham Coxon? Var inte 90-talets smartaste låtskrivare smartare än så? För vem vill egentligen veta hur Blur låter 2009?

Kanske, eller rättare sagt, snarare borde medlemmarna i Blur koncentrera sig på vad de gör bäst just nu. D.v.s komponera kinesiska operor, tillverka ost eller vara hobbypolitiker. Den enda som förmodligen glädjs av den här nyheten är Noel Gallagher. Nu får och har han bara ännu mer anledning att pissa på Damon Albarn.

/A

Coldplay tar steget full ut

Ishallarna blev till slut för trånga och Coldplay börjar nu på allvar att utmana U2 om kampen till att bli världens största rockband. Det känns som ett naturligt steg för Coldplay att ta, samtidigt som Chris Martin nog vill passa på att casha in innan de lägger instrumenten på hyllan för gott. Men kommer de verkligen att lägga av efter det här? Nej, jag tror knappast det. Om jag inte minns helt fel så är det minst tredje eller fjärde gången som Chris Martin deklarerar att gruppen inom en snar framtid skall upplösas. Innan var det sagt att bandet skulle sluta efter X&Y och vi vet ju själv hur det gick med den saken. Han snackar bara för att få fans och media att bli ännu mer hajp på bandet. Att ingen synar honom? Han driver ju bara med folk. Hur som helst, om intresset är lika stort som i höstas så fyller de nog med inga problem Stockholm Stadion 22 augusti nästa år.

11 december släpps biljetterna.

/A

Doll And The Kicks

Kvartetten från Brighton är Morrisseys nya älsklingar och har därför fått äran att värma upp hans svårflörtade publik en tid framöver. Jag - som närmast kan beskrivas som smått besatt av mannen med hakan - tycker att han ofta visar prov på ganska medioker smak. Valen av förband har alltid gjort mig oerhört besviken och något förvånande att komma från en så pass intelligent människa. Nu har han dock träffat rätt med Doll And The Kicks.

Bandet frontas av sångerskan Doll (Hannah Scanlon) som är den perfekta hybriden av Kate Bush och Gwen Stefani och de leverar ett stycke medryckande pop med kraft. Ska bli oerhört kul att få uppleva dem i Manchester nu i vår, samt höra resultatet på deras debutalbum som just nu håller på att skapas.

Doll And The Kicks - Roll Up The Red Carpet

- MySpace

- Facebook

/K

Rockbjörnen

De diktatoriska dragen i mig gör att jag avskyr detta priset. Jag har för längesedan förlorat min tilltro för svenskens musiksmak. De priser jag favoriserar är därför alltid grundade på en påläst jury som förhoppningsvis inte sitter klistrad framför våra största dokusåpor som Melodifestivalen och Idol. Nu är det i alla fall dags att rösta när nomineringar nu är klara, detta gör ni här! Jag litar på er kära läsare, gör mig inte besviken nu.

Detta är mina röster.

1. Årets svenska kvinnliga artist:

- Robyn (Trots att hon ridit på vågen av samma skiva i flera år är hon vår största internationella stjärna och hitmakare. Blir spännande att höra mer samarbeten med Snoop Dogg då de lyckades så fint i Sexual Eruption och Bum Like You). 

2. Årets svenska manliga artist:

- Markus Krunegård (Hellströms skiva var en besvikelse med väldigt få toppar. Krunegårds skiva var en överraskande fläkt med få dalar, och jag som avskyr Laakso, bara en sån sak).

3. Årets svenska grupp:

- Kent (De övriga nominerade är ljusår från Kent trots att de gjorde mer väsen av sig förra vintern)

4. Årets svenska nykomling:

- Markus Krunegård (Lykke Li's album höll i två veckor, Krunegårds hamnar i min historiebok).

5. Årets svenska låt:

- Markus Krunegård - Jag är en vampyr (Detta års soundtrack där de varit vampyrer överallt och något av en crossover-hit som omfamnats i många läger).

6. Årets svenska album:

- Håkan Hellström - För sent för Edelweiss (Borde givetvis inte ens vara nominerad men bland de övriga usla alternativ så står denna högst. Den har trots allt Tro & tvivel och För en lång lång tid).

7. Årets svenska liveakt:

- Kent (I år såg jag dem i Västerås och på Zinkensdamm i Stockholm och de bjuder på ett ganska proffsigt stadiumdisco).

8. Årets utländska artist:

- Duffy (Bara kvinnliga nominerade, kul! Bara usla nomineringar, mindre kul... Rihanna hade sitt år 2007 med monstret Umbrella. I år var det Duffy med Mercy, men jag vill framhäva balladen Scared som är bäst på skivan).

9. Årets utländska grupp:

- Glasvegas (Förvånade? Läsare av den här bloggen borde redan förstått vilka jag tycker är årets grupp, helt utan konkurrens dessutom).

10. Årets utländska låt:

- Glasvegas - Geraldine (Jag skulle ha velat sett Flowers and Football Tops eller It's My Own Cheating Heart That Makes Me Cry men Rockbjörnens publik gillar radiosinglar. Vinner Katy Perry är det jag som byter hemland).

11. Årets utländska album:

- Glasvegas - Glasvegas (Ett album i ordets rätta bemärkelse. Det ska upplevas helt, något som sällan görs i iPod-tider).

12. Lifetime Achievement: 

- Joakim Thåström (Alldeles för tidigt uträknad då jag ser detta pris som "du är fantastisk men det räcker nu". Jag vill höra många fler Thåströmalbum. Uggla, Gessle och Lundell kan gärna få somna in).

/K

Glasvegas - A Snowflake Fell (And It Felt like a Kiss)

Den kom nu äntligen, det man ivrigt väntat på. Helt enkelt ny musik från genierna i skotska Glasvegas. Och ofantligt kul val när de väljer att göra ett julalbum. Kanske den ostigaste genre jag kan komma på.

Glasvegas tog alltså planet till Transylvanien för den rätta känslan, briljant idé! Här stöds deras fotbollsrefränger om mörka bilder av den lokala kören och det har bjudit på ett nytt element i deras ljud, ett piano. Jag älskar verkligen detta grepp och det är en otrolig charmig Silent Night man bjuds på. Nu fick jag julkänslor.

Jag lägger den till samlingen av jullåtar där man tidigare bara kunde finna Phil Spectors megaskiva från 1963. Så en riktig god Glasvegasjul kommer jag ha framöver.

Bästa spår: Fuck you, it's over, Please Come Back Home och A Snowflake Fell (And I Felt Like A Kiss).

/K

Eldkvarn - Hotell Hunger 2.0

Det ska börjas med att erkännas, jag har tidigare aldrig någonsin lyssnat på ett helt Eldkvarnalbum. De har funnits där i periferin men aldrig lagts under lupp hos mig förrän nu.

Albumet är en dekadent, nostalgisk och smått utopisk skildring för alla medelåldersmän som druckit några flaskor för mycket av flyktsoda och vill bryta upp från vardagen i storkök och maskin. Man måste dock kapitulera för deras vitalitet, tempo och spelglädje. Den olärde skulle kunna missta detta för lärjungen i exempelsvis Moneybrother.

I media har det pratats om new-wave i händerna på Jari för att förklara ljudbilden men det är trots allt bredbent gubbrock. Dock lyckas de i Be-bop-a-lula-land där de låter som Elvis Costello, om han vore 20 kilo tyngre.

I mitt rotande i detta album och Svart Blogg, där man fullkomligt knockas av Fulla för kärlekens skull - som jag önskar vore Sveriges nationalsång - inser man vilka talanger bröderna och co. har. Jag faller verkligen för den här romantiken runt förlorad kärlek och gråtande maskulina män. Jag är ganska nostalgisk i min natur och trivs med bilderna han målar upp. Det är på gränsen till ett konceptalbum i det avseendet.

På ett visst humör känner jag att detta är något jag kommer ty mig till och har fått en positiv känsla och en ny vän i samlingen. Så visst brinner Eldkvarn.

Bästa spår: Bröllopssång, Hunger Hotell, Änglarna var här, Lilla Sofie och Söder om midnatt, c/o Himmelen.

/K

Årets besvikelser

Snart kommer listan som ni alla har gått och sucktat efter hela hösten och halva vintern dvs. la vie sportives årslista. Det är ännu ett par finjusteringar kvar men snart så landar den här. Vi har fortfarande inte bestämt oss för vilken form eller format den ska ha, men känner oss ganska så säkra på namnen och titlarna. Håll koll här framöver så dyker den/dom upp.

Som en liten warm up kommer jag idag att lista 2008-års största besvikelser. Sånt som skulle varit bra men bara blev pannkaka istället.

Håkan Hellström - För Sent För Edelweiss
Kanonen För En Lång Tid kommer att stå sig fint tillsammans med Ramlar, Kom Igen Lena och En Midsommarnattsdröm på en ev. framtida singelsamling. Resten utav skivan var mest en jämntjock historia utan den där riktiga Håkan-nerven i låtarna som vi vanligtvis älskar så mycket. En mellanskiva med ovanligt få toppar. Håkan börjar bli ojämn.

Kent - Box 1991-2008
Sveriges största och bästa band visade sig endast leva till det förstnämnda när de släppte sin första box. Med låtar som alla redan hade hört försökte Jocke Berg att salta boxen genom att slänga med ett par undermåliga demos som inte ens den mest inbitne hade någon glädje av. Använd som bokstöd istället.

Hot Chip - Made In The Dark
Minns någon ens att den här skivan kom i år? Nej, tänkte väl det. Den kom alla fall i början av februari och skulle vara uppföljaren till superhippa The Warning. Förväntningarna var höga men resultatet blev bara ett enda stort magplask. Nån fin elektronisk ballad hit och dit men annars en trist uppvisning i evigt studiorunkande.

Oasis - Dig Out Your Soul
Engentligen borde jag inte ha med den här skivan överhuvudtaget. Vilka var oddsen på att Noel Gallagher skulle börja skriva låtar som gick att lyssna på igen? Men, som det heter: hoppet är det sista som lämnar människan. Och jag hoppas verkligen varje gång Oasis släpper nytt att dom ska låta så där underbart jävla självklara som de gjorde under andra halvan av 90-talet. Jag lär mig visst aldig...

Death Cab For Cutie - Narrow Stairs
Svår sa vissa. En platta som växer med tiden sa andra. Dålig säger jag. Death Cab For Cutie valde fel väg att gå efter succèplattan Plans. Istället för att bygga vidare på de smarta arrangemangen från 2005 målade man in sig i ett hörn. Låtarna kändes rent av halvfärdiga. Marching Bands Of Manhattan och Soul Meets Body kanske bara var två tillfälliga lyckoträffar.

/A