U2 & Justice - Get On Your Boots (Remix)

Ladda ner >>här<<

/A

U2 och September - Helgens vinnare

312 000. Så många biljetter sålde U2 under helgen till sina kommande konserter i Europa i sommar. Tilläggas bör är att det fortfarande återstår biljettsläpp till platser som Paris, Nice, London, Glasgow och inte minst Dublin. U2 firar även stora triumfer med nya skivan No The In The Horizon - etta i 30 länder.

Obekräftade källor hävdar samtidigt att skivan har laddats ner 450 000 gånger illegalt. Ganska futtiga siffror i sammanhanget med tanke på att en biljett till deras konserter går loss på mellan 400-1200 kr. Det går med andra ord således ingen nöd på Bono & Co.

Till de båda spelningarna på Ullevi såldes det totalt 112 000 plåtar.

På svenskfronten får vi glädjas åt Septembers fortsatta framgångar i England. Singeln, Can't Get Over, går in som nummer 14 på den engelska topplistan. Förra singeln, Cry For You, är snart uppe i 1,2 miljoner sålda exemplar/downloads. Det gör den till den mest sålda svenska popsingeln på flera år. Säga vad man vill om musiken September står för. Det är ändå viktigt för svenskt musikliv att vi har den typen av kommersiell musik ute på den stora marknaden. Det gynnar på sikt även mindre och smalare svenska popexporter i utlandet.

1,2 miljoners singeln i annorlunda form.

/A

U2 ♥ Glasvegas

För er som inte fick Glasvegasbiljetter till de nyligen genomförda sverigespelningarna eller den på Cirkus i maj har fortfarande en mikroskopisk chans att se bandet. De ska nämligen agera förband till U2 under den kommande 360°-turnén tillsammans med britpoparna Kaiser Chiefs, JC-rockbandet Snow Patrol och genomruttna Black Eyed Peas. Dock är det i dagsläget inte klart vem som ska spela vart så håll tummarna.

Låtarna jag gillar med U2 kan räknas på en trasig hand ungefär men det kan bli en spektakulär arenashow och får man Glasvegas på köpet så varför inte?

/K

U2 till Sverige

Den här nyheten är ganska väntad, men den är samtidigt väldigt skön att få bekräftad på riktigt. U2 spelar alltså i Sverige, på Ullevi, 31 juli. Och jag tror att ni som ska dit kan räkna med hårt tryck på biljetterna. U2 hoppar nämligen över Norge, Finland och Danmark. Spelningen i Sverige blir deras enda i Norden i sommar.

Grafik på det galna scenbygget finns på http://360.u2.com/

Biljetter släpps 13 mars genom Ticnet.

/A

U2 - No Line On The Horizon

U2 avslutar sitt 00-tal med ännu en grandios uppvisning och lektion i ämnet arenarock. Det är som vanligt stora ljudbyggen och stora gester. Kanske lite mer vågad i produktionen än på föregångaren, 2004 års How To Dismantle An Atomic Bomb, men samtidigt också lite rakare i kanterna.

Rick Rubin var som bekant anlitad som producent från början men hans musikaliska idéer visade sig inte passa bandet i slutändan. Hela den inspelade skivan åkte rakt ner i papperskorgen när inspelningen äntligen var klar. Det nya resonemanget löd: Better safe than sorry. Det fick bli omstart med Brian Eno och Daniel Lanois istället. Två personer som U2 har jobbat flera gånger med tidigare under karriären och tur var väl det för jag tror inte att Rick Rubin var rätt man för ett band som U2. Kanske hade han fungerat bättre med ett mer fjunigt arenaband som The Killers men inte här i Ligue 1.

Första singeln Get On Your Boots gav inte precis några höga förväntningar på albumet men i sitt sammanhang fungerar den ändå förvånansvärt bra. Även om den och efterföljande Stand Up Comedy inte ger U2 några direkta stilpoäng - snarare tvärtom. Det är i låtar som Magnificent och den alldeles monumentala balladen Moment Of Surrender som vi känner igen bandet som bäst. Den sistnämnda kan vara det bästa U2 har spelat in under hela sitt 00-tal. Bono fullkomligen sjunger skiten ur allt och alla.

No Line On The Horizon är inget album som kommer att räknas bland irländarnas främsta verk i framtiden men den knyter ändå ihop U2:s första decennium under 2000-talet på ett mycket övertygande sätt.

Men hur kreddigt är det att lyssna på U2 2009 egentligen? Förmodligen inte dugg. Spelar roll, Bono har fortfarande mer soul i strupen än vilken annan skotskt indiehajp som helst.

Bästa spår: Moment Of Surrender

/A

Mando Diao - Give Me Fire

Kanye West gjorde det i fjol på 808s & Heartbreak och U2 gjorde det redan 1991 på albumet Achtung Baby. De fuckade upp sin grundformel. Ja, det kallas så på kritikerspråk när ett band eller en artist väljer att plocka isär sitt eget sound för att hitta nya infallsvinklar in i musiken. Om man ska hårddra det hela så är det exakt vad Mando Diao har gjort med senaste skivan, Give Me Fire.

Istället för att plocka in en traditionell rockproducent, likt Björn Olsson som på den föregående plattan, har bandet anlitat Salla Salazar från The Latin Kings och hans bror Masse som kreativa bollplank. Och det är ett oväntat djärvt men samtidigt befriande drag. Gustaf Norén och Björn Dixgård hoppar vilt mellan disco, funk och rock, och även fast de inte lyckas hålla alla sina nya influenser på rätt plats varje gång prickar de ändå in ett par klockrena poprefränger på vägen.

På singelbekanta, Dance With Somebody, tar Mando Diao över stafettpinnen från Sahara Hotnights - Face to face, cheek to cheek, you hear the pounding beat - och gör vårens bästa rockdisco. I Gloria låter Björn Dixgård som en brunstig ungtjur och sopar samtidigt banan med hela Tom Jones 60-tal. Röjig soulschlager helt komplett med dramatiska stråkar och kvinnliga körsångerskor.

Genom att skiva efter skiva våga utmana den gitarrbasarade rockmusikens egna begränsningar lyckats Mando Diao få sitt sound att låta lika hungrigt och relevant även 2009. Med Give Me Fire kommer gruppen med all säkerhet att spela för utsålda hus och festivaler även detta år. Helt välförtjänt.

Bästa spår: Gloria

/A

Fem sätt att kränga en skiva

U2:s senaste studioalbum How To Dismantle An Atomic Bomb från 2004 har till dagens dato sålts i nio miljoner exemplar. Med kommande skivan No Line On The Horizon hoppas man kunna upprepa den bedriften. Eller ännu hellre sälja mer, för U2:s nya album kommer att erbjudas i inte mindre än fem olika format (!). Som standard-CD (med 24-sidigt booklet), digipack (en limiterad upplaga med CD, 32 sidig booklet, affisch och tillgång till en nerladdningsbar film film av Anton Corbijn), i ”magasinsformat” (en limiterad upplaga där det 64-sidiga magasinet innehåller CD:n och den nedladdningsbar filmen av Corbijn), i en box (med digipack-CD:n, en DVD med Corbijns film, en 64-sidig bok och en affisch) samt på vinyl-LP (dubbelalbum med 16-sidig booklet). Puh!

Det kan tyckas skrattretande men samtidigt är det en smula fascinerande att det fortfarande finns rockband som har dessa förutsättningar till megarelease utav en enskild skiva. Jag förstår att somliga kan känna viss provokation inför en sån här grej. Men ta det för vad det egentligen är - ett kul marknadsföringsjippo.

No Line On The Horizon släpps 2 mars.

/A

Extremister

Skivbolagens skräck över att deras artisters skivor i förtid ska hamna på nätet når gång på gång nya höjder. Paranoian har inte längre några gränser. På sätt och vis kan jag ha viss förståelse till deras agerande. Till varje nytt stort albumsläpp följer det en ännu större marknadsföringsapparat. Det är dyrbara pengar och minst lika dyrbar tid som står på spel. Pressade scheman och turnédatum ska hållas. Människor ska snabbt förflyttas från en plats till en annan. Allt måste klaffa så att slutprodukten till slut når sitt mål. Att skapa en kvalitetsprodukt som attraherar många köpare kostar som sagt pengar och tar tid. Det är inget som händer av ren slump. Å andra sidan måste man också som företag lära sig att anpassa sin produkt efter sin samtid. Inte försöka göra tvärtom. Många aktörer verkar även tro att musikmarknadens spelregler sedan lång tid tillbaka är konstanta. Så är givetvis inte fallet. De byts ut och är hela tiden i ständigt förändring.

Med ny teknik följer också nya vanor. Jag har aldrig tidigare stött på en bransch som är så ut i fingerspetsarna teknikfientlig som musikbranschen faktiskt är. Det fungerar inte att envist försöka flyta motströms, hur mycket man än vill det. Man måste återigen lära sig att anpassa innehållet efter dess förutsättningar. Här följer två exempel på när det kanske har gått lite för långt i ivern om att försäkra sig om att produkten - i det här fallet musiken - inte hamnar i fel händer för tidigt.

Förra veckan i London höll U2 något som närmast kan kallas för en musikvernissage där journalister från alla jordens hörn flögs in för att få smyglyssna på den kommande plattan. Väl på plats fick samma journalister stränga order om att lämna in alla medhavda pinaler på plats. Mobiltelefoner, MP3-spelare, datorer, mikrofoner, bandspelare - d.v.s. allt som på något sätt kunde spela in eller spela upp ljud. Och som inte det vore nog var de även tvungna att snällt och lydigt - för de ville ju inte missa att höra nya U2 - att ta av sig sina jackor och rockar. Allt placerades sedan fängelselikt i en liten, var för sig, personlig kartong. Sedan fick de sitta tysta i ett stort vitt upplyst rum och lyssna på den nya U2-plattan. Under själva uppspelningen var ljudet på skivan så undermåligt att det knappt gick att urskilja någon musik överhuvudtaget. Allt för ingen listig sketen liten journalist mot all förmodan ändå skulle ha lyckats smuggla med sig något form av inspelningsverktyg in i lokalen.

Det andra exemplet härstammar från i julas när recensenterna fick ett mycket långt och tillika finstilt textat dokument utskickade till sig a.n.g förhandslyssningen av Lily Allens kommande andra album. Recensenten skulle, om denna var intresserad av att lyssna, skriva under dokumentet för att vidare faxa det tillbaka till EMI's advokater i England. I det strikta dokumentet förband man sig sedan att inte avslöja minsta lilla detalj utav innehållet på skivan. Det var nästan ett avtalsbrott bara att ens nämna för någon om att man hade skrivit under det förbannade pappret. Och om man väl gjorde det så fick man varken en fysiskt skiva eller en nedladdningsbar dito. Nej, du fick lyssna på skivan genom EMI's webbplats. Streamad.

/A

U2:s lama comeback

Fick promon till U2:s nya singel igår. Get On Your Boots heter den och jag är inte särskilt imponerad. Nu har den inte hunnit få många varv i stereon än men jag kan inte minnas senast U2 släppte en så tam och idéfattig låt som förstasingeln. Är detta ett sätt för bandet att inte visa trumf för tidigt eller är det kommande albumet rent av skräp? I mars får vi svar.

U2 - Get On Your Boots (2009)

/A

Coldplay tar steget full ut

Ishallarna blev till slut för trånga och Coldplay börjar nu på allvar att utmana U2 om kampen till att bli världens största rockband. Det känns som ett naturligt steg för Coldplay att ta, samtidigt som Chris Martin nog vill passa på att casha in innan de lägger instrumenten på hyllan för gott. Men kommer de verkligen att lägga av efter det här? Nej, jag tror knappast det. Om jag inte minns helt fel så är det minst tredje eller fjärde gången som Chris Martin deklarerar att gruppen inom en snar framtid skall upplösas. Innan var det sagt att bandet skulle sluta efter X&Y och vi vet ju själv hur det gick med den saken. Han snackar bara för att få fans och media att bli ännu mer hajp på bandet. Att ingen synar honom? Han driver ju bara med folk. Hur som helst, om intresset är lika stort som i höstas så fyller de nog med inga problem Stockholm Stadion 22 augusti nästa år.

11 december släpps biljetterna.

/A

U2:s julskräll

Jullåtar hör egentligen till de värsta jag vet men nu är jag mer än villig att göra ett undantag. Som vi har tagit upp här på bloggen innan har en rad olika artister och grupper gått samman för att spela in en julskiva där de tolkar olika tomtehits till förmån för organisationen (Red) Wire. Huvudmålet med skivan är att intäkterna skall gå till bekämpningen utav HIV i Afrika.

Som jag skrev inledningsvis så är jag inte speciellt road av jullåtar men U2 gör en alldeles fantaskiskt cover på I Believe In Father Christmas. Kanske beror det på att jag har saknat gitarren från The Edge för mycket eller för att jag har glömt bort vilken formidabel sångare Bono faktiskt är eller för att det bara är en alldeles fantastisk cover.

Trodde aldrig att jag skulle skriva det, men här är den. Årets jullåt:

U2 - I Believe In Father Christmas (2008)

/A

St Bono still going strong

Vad gör man efter att ha lånat bästa polarens lyxyacht i södra Frankrike? Raggar upp två bikinitonåringar så klart!


Jag skulle ge mycket för att få se när Bono konfronteras av sin fru hemma på Irland, tillbaka efter den till synes glada semestern.

/A