Vissa skivor har en sån där lätt och oförskämt avslappnad touch över sig. Ram med Paul McCartney är definitivt en sådan. Det är nog en av de skivor som jag har burit med mig längst genom åren. Jag tror att det har att göra med McCartneys sätt att hela tiden våga utmana sig själv och sina medmusiker på det popkulturella planet. Många håller Band On The Run som Paul McCartneys största stund som soloartist men den saknar den där pojkaktiga nyfikenheten och lekfullheten som gör Maccan till den han är. På Ram hoppar han obehindrat mellan att spela ukulele, vissla eller låta frugan Linda sjunga stämsång. Resultatet borde egentligen ha blivit splittrat men Paul McCartneys exceptionella melodikänsla sammanbider hela skivan från start till mål.
The links here showed point to files and/or content already present on the internet of character completely foreign to the manager of saying blog. All links posted on this site are for evaluation purposes and result of our research on other web sites. Support the artists buying original material and erasing the files here downloaded within 24 hours!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar