Visar inlägg med etikett lily allen. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett lily allen. Visa alla inlägg

2009-08-21

Way Out West - en summering

Nyligen hemkommen från Göteborg - jag hade anledning att stanna längre - tänker jag nu summera mina intryck från Way Out West-festivalen. Det ska även nämnas att jag ofta lägger stor vikt på fest i festival och avskyr att stressa från spelning till spelning. Kvalitet över kvantitet är min melodi men med hänsyn till min festivalpartner har jag sett fler band jag vanligtvis skulle undvikit.

Beirut levererade sin Emir Kusturica-muzak på fredagseftermiddagen i ett par alldeles för stora skor och var olidligt tråkigt. De hade passat bättre i en hiss på ett närliggande hotell.

Countryrockarna i Band of Horses förlorade på tidpunkten och den låga ljudvolymen men bjöd ändå på en bra och uppsluppen konsert. Ben Bridwell sjunger alltid lika gudomligt även om det var mer intensivt och känslomässigt på förra årets Accelerator.

Detta var årets hittills största konsertbesvikelse och då syftar jag även till vårens spelning på Cirkus. Här i Slottsskogen kändes Glasvegas oengagerade, slöa och det tände tyvärr inte till förrän i avslutande Daddy's Gone. Med fler skivor och låtar i bagaget och ett mindre hajpat år bakom sig kan de säkert komma att bli lysande.

Den som riffar mest och gör flest taktbyten innan han dör vinner! Så tänkte Arctic Monkeys och jag väntar fortfarande på att de ska skriva sin första låt. Det mest överskattade från en brittisk ö sedan, Tony Blair?

Christopher Sanders soloalbum fick mig att äntligen förstå [ingenting] (obs: ej ordvits) som tidigare gått mig lite förbi. Nu hoppar jag också på hyllningståget när de i höst kommer att slå igenom på allvar.
Denna spelning var finstämd förstärkt av Sibille Attars stämma, rå och dansant då användandet av en rytmsektion är oerhört effektivt. De har även en riktig fin singel i Hallelujah och producenten Jari Haapalainen gästade även han scenen, något onödigt men gulligt.

"Det känns fint att vara tillbaka i Stockholm" sa Olle Ljungström tidigt i konserten och fortsatte sedan att leverera det bästa av mellansnack. Musiken då? På sina ställen lite spretigt men ändock väldigt underhållande och han har trots allt skrivit några svenska klassiker.

Det har blivit några spelningar med Florence Valentin för mig under året och denna var den absolut bästa. Bandet har verkligen vuxit till sig för större scener och gester och Love Antell är stundom en inspirerande och underhållande predikare men som även kostar på sig lite publikfrieri.
Den göteborgska pressen som avfärdade detta som Håkan Hellström-pastischer har blivit skrattretande hemmablinda då den enda gemensamma nämnare de har är hemspråket. För Håkan Hellström är Florence Valentin en liten prick i horisonten.

Jag har avfärdat den mesta av shoegaze tidigare på bloggen och jag avskyr hårdrock. Detta min vän är precis detta i en outhärdlig symbios. Mina tankar gick till kultfilmen Spinal Tap och diskussionen runt volymknappen på deras gitarrförstärkare som går ända upp till 11 i stället för 10.
Käre bandmedlemmar i My Bloody Valentine, det blir inte bättre för att man spelar så högt att varken en enda textrad, ackordbyte eller slinga hörs igenom.
Kommer du ihåg hur det var som trött och grinig tonåring när du låg och sov i pojk- och flickrummet när mamma plötsligt kom in med dammsugaren?

När jag såg Lily AllenBerns för några år sedan var hon oförskämt fräsch och smått unik i sin blandning av stilar, nu är jag rädd att hon förlorat mycket av det. Denna konsert som drog den största publiken gick tyvärr på autopilot och om man blundade kändes det ibland som att valfri MTV-tjej kunde stått på scenen. Lily har dock fortfarande en förtjusande röst men som får alldeles för lite spelrum.

I övrigt känner jag att Way Out Wests problem är att de fortfarande vill vara en liten indiefestival men lider samtidigt av växtvärk och Hultsfred-komplex att banden sällan är i sina rätta element. Och samspelet med klubbarna hade i år förbättrats något men är fortfarande alldeles för utanför festivalen och bör bakas in i Slottsskogen där utrymmet inte tordes vara något problem. Festivalen är dock ännu ung och kommer förhoppningsvis utvecklas innan den avvecklas.

/K

2009-08-13

"I was crawling through a festival way out west"

Rubriken är skriven av min stora hjälte Joe Strummer och är de inledande raderna i den briljanta singeln Coma Girl från hans sista album Street Core. Med det sagt åker jag nu till Göteborg för Way Out West-festivalen.
Några av de jag tänkt se är bl.a. Band of Horses, Antony & the Johnsons, Glasvegas, Echo & the Bunnymen, [ingenting], Olle Ljungström, Florence Valentin, My Bloody Valentine och Lily Allen. Vi ses där!



/K

2009-04-21

Echo & the Bunnymen till Way Out West!

Coola Ian McCulloch tar sina bandmedlemmar i Echo & the Bunnymen och besöker Slottskogen i sommar för att bjuda på den bästa av post-punk-pop-shoegaze-indie som bara de kan.
Härmed är det också officiellt att Way Out West är Sveriges bästa festival och har Nordens bästa line-up. Nu behöver jag bara resesällskap. Anyone?

Tidigare klara favoriter hos mig:
Lily Allen
My Bloody Valentine
Band of Horses
Antony & the Johnsons
Fever Ray



/K

2009-03-24

Pet Shop Boys till Roskilde

Årets Roskildefestival fortsätter att övertyga med sin senaste bokning Pet Shop Boys.

Det ser ut att bli en riktig popfestival i år när man tittar på de redan klara namnen som Lily Allen, Coldplay, Fleet Foxes, Oasis, Håkan Hellström, Röyksopp, Fever Ray och Madness. Jag börjar även ångra det löftet jag gav om att aldrig mer sätta min fot där.

Efter fyra fina år irad '03, '04, '05, '06 avslutade jag min sejour med översvämningsåret '07 som var spiken i kistan för min del. Jag är numera alldeles för bekväm och för gammal för att bo i tält och vistas endast på festivaler där jag kan bo i min eller någon annans säng.

Pet Shop Boys har nu släppt sitt album Yes som flera kallar deras bästa sen 1993-års Very, detta firar de med att på deras webbsajt visa en bild på Stockholm du kan se ovan. Trevligt!
Jag själv tycker att nya albumet tyvärr låter lite slött och kommer mest spela singeln Love etc, Pandemonium som ratades av Kylie Minouge och The Way It Used To Be.

/K

2009-03-22

Lily Allen - Not Fair

Singel nummer två från It's Not Me, It's You är här. Den countrydoftande låten om avsaknaden av orgasmer har fått sig en passande video. Om hon sen slutar att dejta gubbar på 50+ kanske vi inte får höra sådan här bra pop.



/K

2009-03-08

Män som älskar kvinnor

Idag är det Internationella kvinnodagen vilket självklart ska uppmärksammas, och det gör jag helst med musik. De senaste åren har det kommit enormt mycket bra musik från kvinnliga artister och de buffliga männen har äntligen fått stiga åt sidan.

Här är mina favoritkvinnor, förutom mamma då.



























/K

2009-03-04

Way Out West presenterar...

För en vecka sedan skrev jag om de största svenska festivalernas line-ups och då hade Way Out West ännu inte gett sig in i leken, det har de nu.
På sin sajt idag presenterar de sin första omgång av klara artister.

Arctic Monkeys, Lily Allen, Band of Horses, Wilco, Bon Iver, Fever Ray, Vivian Girls, Jenny Wilson, Timo Räisänen och Calexico ska alla spela i festivalområdet vid Slottskogen. Chairlift, Jay Reatard, Crookers, Magnetic Man feat. Skream & Benga, Erol Alkan, The Big Pink, Rise Against och The Bronx gör alla klubbspelningar.

Spontant blir jag mest sugen på Lily Allen och Band of Horses som jag redan har sett. Det kan också vara spännande att se Fever Ray då The Knife har ju som bekant bara spelat live en enda gång, det blir nog det närmaste man kommer. Bon Iver släppte en riktigt skön skiva men känner jag mig rätt är det en spelning som kommer spenderas i öltältet.

/K

2009-02-12

Kuriosakul

Förresten, med tanke på inlägget under. Visst ni att? 1) Det är Mick Jones som är med och körar i bakgrunden på Lily Allens version av Straight To Hell. 2) M.I.A's brottarhit Paper Planes bygger på en sampling från The Clash och just låten Straight To Hell.

The Clash - Straight To Hell (1982)


M.I.A. - Paper Planes (2007)


Så där. Nu har ni förhoppningsvis lärt er något nytt här på bloggen idag med.

/A

Lily Allen gör The Clash

Ett av de första officiella smakproven från War Child-projektet 2009. Och ett ganska bra sådant dessutom.

Lily Allen - Straight To Hell (2009)


/A

2009-02-11

Lily Allen - It's Not Me, It's You

Materialet är mer fokuserat och genomarbetat än sist. Linjerna är rakare och det är inte lika vingligt som på debuten "Alright Still". Musiken blandar skickligt och lekfullt electronica, countrysoul och schlager men mynnar i slutändan ut i genuin engelsk pop. Paradoxalt nog blir skivans styrka också dess svaghet. För det som gjorde Lily Allens bloggpop så charmig och bitvis unik på förra skivan faller här bort till förmån för en mer sansad och vuxen ljudbild.

Samtidigt som kan jag sakna charmen och naiviteten hos låtar som "Smile" och "LDN", klär den lite mer polerade produktionen de nya låtarna väl och Lily Allen går som vanligt i mål med sitt syrliga texthäfte.


Enda riktiga plumpen är väl låten "Fuck You" som med sin enerverade text och refräng får Lily Allen att framstå som en dålig kopia på sig själv. Som helhet sedd är ändå "It's Not Me, It's You" en mycket lyckad uppföljare till debuten och Lily Allen som får finna sig att även framöver vara Englands tabloiddrottning nummer 1.


Bästa spår: "Not Fair"

/A

2009-02-01

Extremister

Skivbolagens skräck över att deras artisters skivor i förtid ska hamna på nätet når gång på gång nya höjder. Paranoian har inte längre några gränser. På sätt och vis kan jag ha viss förståelse till deras agerande. Till varje nytt stort albumsläpp följer det en ännu större marknadsföringsapparat. Det är dyrbara pengar och minst lika dyrbar tid som står på spel. Pressade scheman och turnédatum ska hållas. Människor ska snabbt förflyttas från en plats till en annan. Allt måste klaffa så att slutprodukten till slut når sitt mål. Att skapa en kvalitetsprodukt som attraherar många köpare kostar som sagt pengar och tar tid. Det är inget som händer av ren slump. Å andra sidan måste man också som företag lära sig att anpassa sin produkt efter sin samtid. Inte försöka göra tvärtom. Många aktörer verkar även tro att musikmarknadens spelregler sedan lång tid tillbaka är konstanta. Så är givetvis inte fallet. De byts ut och är hela tiden i ständigt förändring.

Med ny teknik följer också nya vanor. Jag har aldrig tidigare stött på en bransch som är så ut i fingerspetsarna teknikfientlig som musikbranschen faktiskt är. Det fungerar inte att envist försöka flyta motströms, hur mycket man än vill det. Man måste återigen lära sig att anpassa innehållet efter dess förutsättningar. Här följer två exempel på när det kanske har gått lite för långt i ivern om att försäkra sig om att produkten - i det här fallet musiken - inte hamnar i fel händer för tidigt.

Förra veckan i London höll U2 något som närmast kan kallas för en musikvernissage där journalister från alla jordens hörn flögs in för att få smyglyssna på den kommande plattan. Väl på plats fick samma journalister stränga order om att lämna in alla medhavda pinaler på plats. Mobiltelefoner, MP3-spelare, datorer, mikrofoner, bandspelare - d.v.s. allt som på något sätt kunde spela in eller spela upp ljud. Och som inte det vore nog var de även tvungna att snällt och lydigt - för de ville ju inte missa att höra nya U2 - att ta av sig sina jackor och rockar. Allt placerades sedan fängelselikt i en liten, var för sig, personlig kartong. Sedan fick de sitta tysta i ett stort vitt upplyst rum och lyssna på den nya U2-plattan. Under själva uppspelningen var ljudet på skivan så undermåligt att det knappt gick att urskilja någon musik överhuvudtaget. Allt för ingen listig sketen liten journalist mot all förmodan ändå skulle ha lyckats smuggla med sig något form av inspelningsverktyg in i lokalen.

Det andra exemplet härstammar från i julas när recensenterna fick ett mycket långt och tillika finstilt textat dokument utskickade till sig a.n.g förhandslyssningen av Lily Allens kommande andra album. Recensenten skulle, om denna var intresserad av att lyssna, skriva under dokumentet för att vidare faxa det tillbaka till EMI's advokater i England. I det strikta dokumentet förband man sig sedan att inte avslöja minsta lilla detalj utav innehållet på skivan. Det var nästan ett avtalsbrott bara att ens nämna för någon om att man hade skrivit under det förbannade pappret. Och om man väl gjorde det så fick man varken en fysiskt skiva eller en nedladdningsbar dito. Nej, du fick lyssna på skivan genom EMI's webbplats. Streamad.

/A

2009-01-27

Nytt från Jamie T

Det mest intressanta från Wimbledon är inte tennis utan Jamie T, gammalt djungelordspråk. Jamie kom ju från nästan ingenstans 2007 med sitt debtualbum Panic Prevention och skakade om popvärlden, inklusive mig. Med sin perfekta hybrid av Mike Skinner, Billy Bragg och Joe Strummer var han en frisk fläkt från ett England som annars gång på gång levererar The Libertines-kopior. I väntan på skiva nummer två kan ni lyssna på ickealbumspåren The King And His Trobadour, Rawhide (feat. Lily Allen) och Back To Mine For A Moonshine på hans MySpace. Eller så laddar ni ner nya punkiga Fire Fire och ser videon nedan. Jag blev något förvånad över soundet men efter några lyssningar gillar jag det skarpt. Unge Herr T har dessutom blivit en mer skicklig MC.

Jamie T - Fire Fire

Download:

/K

2008-12-11

Lily Allen - It's Not Me, It's You

Såhär ser alltså det kommande albumet It's Not Me, It's You ut. Ett väldigt smakfullt omslag i mitt tycke. Hoppas innehållet är lika godartat. Här nedan kan ni passa på att se videon till första singeln The Fear där Lily Allen går all-in med kitsch.

Lily Allen - The Fear (2008)


/K

2008-12-03

Lily Allen - The Fear

Det här är ett spår från kommande albumet av Lily Allen som ska heta lite typiskt Allenskt, It's Not Me, It's You. Albumet släpps 9e februari. 

Jag har tidigare postat demoversionen av låten här på bloggen där den heter I Don't Know.

Lily Allen - The Fear

För 20 saker du måste veta om hennes album besök Popjustice här.

/K

2008-10-29

Pictures of Lily

Lily Allen har lagt upp en sprillans ny låt som heter Everyone's At It på hennes MySpace, lyssna på den lilla poppärlan här!

För övriga nya demos från Lily se mitt tidigare inlägg från September här.

/K

2008-09-28

Lily Allen

Förutom diverse nakenchocker och offentliga drängfyllor har det varit tyst om Lily Allen. Nu står det dock klart att ett nytt album ska släppas den 9e februari. I väntan på det har hon lagt upp demos till fyra nya låtar på sin välbesökta MySpace sida. I mina öron, fyra väldigt potenta låtar. Ladda ner dom och avgör själva. Ursäkta ljudkvaliteten då dom är rippade från just MySpace.

I Could Say
Guess Who Batman
I Don't Know
Who'd of Known?

/K