Hultsfredsfestivalen

Som världsmästare i nostalgi kan jag inte låta bli att känna sorg över Hultsfredsfestivalens besked i kväll.

Hultsfredsfestivalen AB försätts i konkurs pga dålig biljettförsäljning och festivalen som skulle gått av stapeln om en vecka är därmed inställd och framtiden oviss.

Jag vet att tider förändras och att man inte kan leva på nostalgi hur mycket jag än försöker. Faktum är att deras bandbokare förlorade fingertoppskänslan för många år sedan - som jag diskuterade senast i går - och det är suveränt med konkurrens från alla de andra festivalerna som ploppat upp genom åren, men, det var ju en institution som bör hyllas.

En av de absolut bästa konserter jag har upplevt är Primal Scream på Hawaiiscenen år 2000. De hade då släppt käftsmällen XTRMNTR och bjöd upp till ordentlig fest. Det var en sån där kväll då man märker att bandet har precis lika kul som oss i publiken. Hela tre omgångar extranummer serverades där de tog emot önskemål och spelade covers. Till sist fick ljudtornet dra ur proppen för att undslippa en småländsk mobb och jag kunde för första gången glädjas åt tjutet i öronen när det var dags att sova.

Det året direktsände ZTV (som nyligen också la ned) hela festivalen, jag har därför denna konsert på en VHS-kasett på vinden.

Leve nittiotalet och på återseende kära festival!

* Läs Markus Larssons recension av Primal Scream-konserten >>här<<.

/K

Way Out West - en summering

Nyligen hemkommen från Göteborg - jag hade anledning att stanna längre - tänker jag nu summera mina intryck från Way Out West-festivalen. Det ska även nämnas att jag ofta lägger stor vikt på fest i festival och avskyr att stressa från spelning till spelning. Kvalitet över kvantitet är min melodi men med hänsyn till min festivalpartner har jag sett fler band jag vanligtvis skulle undvikit.

Beirut levererade sin Emir Kusturica-muzak på fredagseftermiddagen i ett par alldeles för stora skor och var olidligt tråkigt. De hade passat bättre i en hiss på ett närliggande hotell.

Countryrockarna i Band of Horses förlorade på tidpunkten och den låga ljudvolymen men bjöd ändå på en bra och uppsluppen konsert. Ben Bridwell sjunger alltid lika gudomligt även om det var mer intensivt och känslomässigt på förra årets Accelerator.

Detta var årets hittills största konsertbesvikelse och då syftar jag även till vårens spelning på Cirkus. Här i Slottsskogen kändes Glasvegas oengagerade, slöa och det tände tyvärr inte till förrän i avslutande Daddy's Gone. Med fler skivor och låtar i bagaget och ett mindre hajpat år bakom sig kan de säkert komma att bli lysande.

Den som riffar mest och gör flest taktbyten innan han dör vinner! Så tänkte Arctic Monkeys och jag väntar fortfarande på att de ska skriva sin första låt. Det mest överskattade från en brittisk ö sedan, Tony Blair?

Christopher Sanders soloalbum fick mig att äntligen förstå [ingenting] (obs: ej ordvits) som tidigare gått mig lite förbi. Nu hoppar jag också på hyllningståget när de i höst kommer att slå igenom på allvar.
Denna spelning var finstämd förstärkt av Sibille Attars stämma, rå och dansant då användandet av en rytmsektion är oerhört effektivt. De har även en riktig fin singel i Hallelujah och producenten Jari Haapalainen gästade även han scenen, något onödigt men gulligt.

"Det känns fint att vara tillbaka i Stockholm" sa Olle Ljungström tidigt i konserten och fortsatte sedan att leverera det bästa av mellansnack. Musiken då? På sina ställen lite spretigt men ändock väldigt underhållande och han har trots allt skrivit några svenska klassiker.

Det har blivit några spelningar med Florence Valentin för mig under året och denna var den absolut bästa. Bandet har verkligen vuxit till sig för större scener och gester och Love Antell är stundom en inspirerande och underhållande predikare men som även kostar på sig lite publikfrieri.
Den göteborgska pressen som avfärdade detta som Håkan Hellström-pastischer har blivit skrattretande hemmablinda då den enda gemensamma nämnare de har är hemspråket. För Håkan Hellström är Florence Valentin en liten prick i horisonten.

Jag har avfärdat den mesta av shoegaze tidigare på bloggen och jag avskyr hårdrock. Detta min vän är precis detta i en outhärdlig symbios. Mina tankar gick till kultfilmen Spinal Tap och diskussionen runt volymknappen på deras gitarrförstärkare som går ända upp till 11 i stället för 10.
Käre bandmedlemmar i My Bloody Valentine, det blir inte bättre för att man spelar så högt att varken en enda textrad, ackordbyte eller slinga hörs igenom.
Kommer du ihåg hur det var som trött och grinig tonåring när du låg och sov i pojk- och flickrummet när mamma plötsligt kom in med dammsugaren?

När jag såg Lily Allen på Berns för några år sedan var hon oförskämt fräsch och smått unik i sin blandning av stilar, nu är jag rädd att hon förlorat mycket av det. Denna konsert som drog den största publiken gick tyvärr på autopilot och om man blundade kändes det ibland som att valfri MTV-tjej kunde stått på scenen. Lily har dock fortfarande en förtjusande röst men som får alldeles för lite spelrum.

I övrigt känner jag att Way Out Wests problem är att de fortfarande vill vara en liten indiefestival men lider samtidigt av växtvärk och Hultsfred-komplex att banden sällan är i sina rätta element. Och samspelet med klubbarna hade i år förbättrats något men är fortfarande alldeles för utanför festivalen och bör bakas in i Slottsskogen där utrymmet inte tordes vara något problem. Festivalen är dock ännu ung och kommer förhoppningsvis utvecklas innan den avvecklas.

/K

Kanye West ansluter till Roskilde

Jag vill inte, vill inte, vill inte. Men så frestad jag ändå är att packa min trunk och dra till Danmark i sommar. Det var länge sedan en festival i norden hade ett så tilltalande program. I alla fall according to me.

Danskarna ser onekligen ut att få ihop en sällsynt fräsch festival i sommar. Kanye West är senaste namnet ut. Sedan tidigare har de bokade favoriter som Lily Allen, Coldplay, Fever Ray, Håkan Hellström, Lil Wayne, Röyksopp och Pet Shop Boys.

Samtidigt släpper Rockparty och Hultsfred namn som Cyndi Lauper (gäsp), Madcon (dubbel-gäsp), Sahara Hotnights (kan du se på vilken festival som helst) och Mando Diao (samma sak även där). Seriöst, Rockparty. Ryck upp er!

/A

Festivalnytt

Nu är det klart att Way Out West ska äras av ett besök från min sida. Jag har nämligen försökt se Antony & the Johnsons vid åtskilliga tillfällen men inte lyckats få biljetter då han spelat på så små ställen som Chinateatern och spelningen i Dalhalla krockade med något annat. Nu kommer ängeln i alla fall till Slottskogen och har med sig Göteborgs Symfoniker. Storslaget!

Även amerikanska Beirut kommer, likaså Fela Kutis son Seun Kuti så räkna med politiskt sväng.

Även Hultsfred presenterar nya idag i form av Thåström och Kings of Leon. Den förre är ett säkert festivalkort som jag sett närmare tio gånger och de senare har jag aldrig fallit för alls faktiskt.

/K

Festivalkoll

Nu börjar sommarens rockfestivaler spänna sina muskler. Idag står det klart att Roskildefestivalen kommer att ha anglofiltema då Oasis är klara och får samsas om stjärnglansen tillsammans med Coldplay och Madness. Vår svenska stolthet Dungen får blygsamt flumma på en mindre scen.

Arvikafestivalen som redan sitter på triumfkortet i Depeche Mode presenterade idag popjournalisters stora våta dröm, nämligen Fleet Foxes. Favoriter hos mig som Parken och Thåström kommer att sällskapa.

Vid sjön Hulingen i Hultsfred kan man i sommar beskåda arenapopparna The Killers, skapopparna Madness men även fina svenska akter som Hello Saferide, Peter, Björn & John och Frida Hyvönen.

Peace & Love i Borlänge har som traditionen råder en heldel rock på schemat som t.ex. Mötley Crüe men även namnkunniga popakter som Håkan Hellström, Lykke Li, Jonathan Johansson, Parken och Pete Doherty kommer att dyka upp.

Från Göteborg och Way Out West hörs det fortfarande ingenting men det är säkert bara en tidsfråga innan de serverar oss med godsaker.

Jag själv har gjort mitt på tältande festivaler med åtskilliga år i småländska skogar och på Roskilde. Om jag inte gör ett gästinhopp på Arvika blir det nog av att jag blickar västerut eller stannar i huvudstaden för Accelerator. Vi får se.

/K

Coldplay - Roskildes första!

Danskarna rivstartar 2009 med att annonsera Coldplay som första klara band till festivalen i sommar. Det blir första gången på sex år som Coldplay spelar på Orangea scenen. Senast var, om du gör din matematik rätt, 2003. Coldplay kommer endast att besöka tre festivaler i sommar, förutom ovan nämnda blir det även två gig i Werchter och Arras. Jag är knappast någon festivalmänniska, svettas i fallfärdiga tält och äta lera till frukost är synnerligen inte min grej, men det är alltid roande att följa arrangörernas nervösa kapprustningar inför sommaren. Sedan tidigare har som bekant Arvika drömbokningen Depeche Mode och Hultsfred fjortisrockarna The Killers.

/A

Dagens popkulturella tankar

Bruce Springsteen kommer till Sverige. Igen. Och jag frågar mig om det han och inte Bob Dylan som borde kalla sin turné för The Never Ending Tour istället. Springsteen spelar mer i Sverige än vad vissa av våra inhemska artister gör. Det börjar onekligen att kännas väl tjatigt nu. Det finns ingen exklusivitet kvar i hans artistskap längre. Trots det kommer biljetterna med all säkerhet att säljas slut på mindre än ett par minuter ändå. Vi svenskar hamnar alltid, konstigt nog, i något sorts delirium varje gång "Bossen" kommer till stan. Och trots att konserterna innan i våra grannländer - som säkert är minst lika bra - ges svala recensioner så heter det att Springsteen "alltid höjer sig flera snäpp" så fort att han äntrar scen på svensk mark. Det finns en kodex inom svensk rockjournalistik när det gäller Bruce Springsteen som man inte ska bryta. Bryter man den riskerar man att bli utfryst från de innersta kretsarna för all framtid.

Han spottar även ur sig nya skivor i ett allt mer rasande tempo numera. Skivor som jag inte ens bemödar att spela längre. Har han släppt någon klok låt sen Streets Of Philadelphia förresten? Nej, jag tror inte det. Jag minns när The Rising kom ut 2002 och Expressen helt utan att blinka dundrade in fem utav fem humlor till plattan. Högsta betyg till en skiva som knappast har lämnat några avtryck på 2000-talet. Och så har det fortsatt under snart hela decenniet. Kort sagt: Bruce Springsteen är vår tids mest överskattade och sönderkramade artist.

Medan andra gör fel gör andra helt rätt. Hultsfred har bokat The Killers till festivalen i sommar och det var väl länge sedan Rockparty lyckades stoltsera med en sådan fräsch bokning. De senaste åren har Hultsfred mest handlat om allehanda bröl- och metallshower på Hawaiiscenen istället för popmusik. Den här bokningen behövdes verkligen och jag tror att den på sikt kan rädda festivalens trovärdighet och status.

U2:s nya singel tvärsågas i tidningarna idag. Helt rätt. Den är bedrövlig.

Radiostationer i USA hotar med att inte spela Britney Spears nya singeln p.g.a textraden ”All of the boys and all of the girls are beggin’ to, if you seek Amy” Den amerikanska radion anser att de fyra sista orden är en ordlek och låter som frasen ”Fuck me". Löjligt.

Markus Krunegård vann ingen Grammis trots flera nomineringar. På P3 Guld fick han dock ta emot pris för årets låt, Jag Är En vampyr. Helt klart välförtjänt.

Glasvegas kommande konsert på Debaser Medis sålde slut på tre röda och Lugers bokningssystem havererade. Orutinerat. Biljetter fanns t.o.m tillgängliga på Blocket innan det officiella släppet. Pinsamt!

Januari som annars är den sämsta månaden för ny musik har öppnat det nya året ovanligt starkt. Jag har lyssnat på nya skivor med Animal Collective, Fever Ray, Franke, Franz Ferdinand och Lily Allen. Recensioner kommer.

Gomorra är en fruktansvärt överhajpad film.

Slutligen. Varför tas inte musik på samma allvar som t.e.x litteratur görs i Sverige? Varför väljer vi att förminska den svenska popkonsten med diverse galor där svenska folket får prisa den ena dyngartisten efter den andra? Jag har fortfarande inte släppt att E.M.D vann pris för årets bästa låt på Grammis häromsistens.

/A

Avdelning humor

"Karlsson, Karlsson, världens bästa Karlsson"

I måndags kunde man på Hultsfredfestivalens sajt öppna första luckan i deras adventskalender. Bakom dolde sig ett försenat aprilskämt. Lars Winnerbäck ska nämligen spela på festivalens alla fyra dagar (!). Första dagen blir det spelning med sitt gamla punkband och de övriga tre kör han solo med olika uppsättningar och på olika scener.

Vill festivalen skrämma bort fler av sina besökare? Har Linkin Park ställt in för tredje gången? Vem har mest hybris, Rockparty eller Winnerbäck? Jag är oförstående.

Jag vet inte om jag ogillar honom så starkt för sin usla musik eller helt enkelt för att han envisas med att bära luvtröjor under kavajer. Vad jag vet är att min morbror brukar lite göteborgskt sammanfatta sitt tycke för Winnerbäck med två ord: Lasse Vinterdäck. Jag är benägen att hålla med.

/K

Festivalnytt

Nu börjar sommarfestivalerna göra väsen av sig. Efter fjolårets succé står det klart att Way Out West ställer upp  för tredje gången den 14 -15 augusti. I dagsläget är inga artister bokade men jag gissar på ytterligare en god festival då ledningen besitter en hyfsad fingertoppskänsla med sina bokningar. Och jag spår en lång framtid för festivalen som huserar i Slottsskogen i centrala Göteborg.

Även Peace & Love har kommit med nyheter i form av 18 klara akter med namn som Thåström, Moneybrother, The Stranglers, Henry Rollins och Frida Hyvönen.

Men från Hultsfred hörs det inget...

/K