Ian Brown-konserten och nyfunnen kärlek

I torsdags såg jag Ian Brown när han gästade den strandsatta finlandsfärjan M/S Göta Källare vid Medborgarplatsen i Stockholm. Trots att det var Ian-premiär för mig visste jag att tre saker skulle hända; 1. Han skulle sjunga falskt, 2. Det skulle bli slagsmål i lokalen, 3. Han skulle snåla med Stone Roses-alster och visst sjutton satte jag trippeln.

Att han inte är särskilt tonsäker är ingen hemlighet, problemet ligger däremot i hans val att på skiva alltid sjunga i en låg oktav i tonarten. Det funkar på skiva då sången läggs högt upp i mixen men live drunknar basstämman bland de övriga instrumenten och publikens oväsen. När han då kompenserar med att från tårna försöka att sjunga ut missar han totalt tonen trots att han håller melodin. Detta blir mest uppenbart i outhärdliga Keep What You Got där han märkbart irriterad även pekar på öronsnäckan, monitorn och ljudkillen.

Trots tekniska missar är han i övrigt ändå i toppform och apmannen dansar sig igenom hela konserten. Dessvärre är den stela stockholmspubliken upptagna med att hålla armarna i kors eller vara bokstavligt för gamla och feta. Ian märker tydligt publikens tråkiga inställning till hans musik som faktiskt bygger på beats och skickar lite pikar men håller ändå humöret uppe.

Det är i extranumret som publiken tänder till med Roses-klassikern Fool's Gold följd av singelspåren på senaste skivan men för mig är det för sent av att dras med i stämningen efter att ha skämts kollektiv å mina grannars vägnar under större delen av konserten.

Bäst: Introt, Crowning Of The Poor och Longsight M13.
Sämst: Publiken.
Fråga: Hur många gånger var Ian otrogen mot sin fru under efterfesten med tanke på antalet lappar som delades ut till exalterade tjejer?

Jag har alltid haft ett gott öga till jamaicansk musik och hade en kort och otroligt underlig Bob Marley-period som barn (mammas granne sydde in rastafarifärgerna grön, gul, röd på sidorna i mina jeans och jag sydde en matchande hatt...). Numera lyssnar jag då och då på någon ska-låt på någon av mina Trojan-boxar och är allmänt trött på reggaens monotona gung.
I torsdags fick jag en nytändning för musiken, eller snarare en låt. Ians introlåt under denna turné är den sagolikt vackra Vice Versa Love av Barrington Levy och som både musik- och textmässigt passar honom som handen i handsken. Det var sannerligen en mäktig entré.

Lyssna.

Please give a helping hand oh Jah
to guide all of us together
People are straying and straying
dividing themself's from each other
There's too many hopeless souls and ragamuffin souljahs
What we need is love

*Ursäkta bildkvaliteten. Jag hade ett ISO-tal lika lågt som Göran Hägglunds IQ.

/K