2009-08-21

Way Out West - en summering

Nyligen hemkommen från Göteborg - jag hade anledning att stanna längre - tänker jag nu summera mina intryck från Way Out West-festivalen. Det ska även nämnas att jag ofta lägger stor vikt på fest i festival och avskyr att stressa från spelning till spelning. Kvalitet över kvantitet är min melodi men med hänsyn till min festivalpartner har jag sett fler band jag vanligtvis skulle undvikit.

Beirut levererade sin Emir Kusturica-muzak på fredagseftermiddagen i ett par alldeles för stora skor och var olidligt tråkigt. De hade passat bättre i en hiss på ett närliggande hotell.

Countryrockarna i Band of Horses förlorade på tidpunkten och den låga ljudvolymen men bjöd ändå på en bra och uppsluppen konsert. Ben Bridwell sjunger alltid lika gudomligt även om det var mer intensivt och känslomässigt på förra årets Accelerator.

Detta var årets hittills största konsertbesvikelse och då syftar jag även till vårens spelning på Cirkus. Här i Slottsskogen kändes Glasvegas oengagerade, slöa och det tände tyvärr inte till förrän i avslutande Daddy's Gone. Med fler skivor och låtar i bagaget och ett mindre hajpat år bakom sig kan de säkert komma att bli lysande.

Den som riffar mest och gör flest taktbyten innan han dör vinner! Så tänkte Arctic Monkeys och jag väntar fortfarande på att de ska skriva sin första låt. Det mest överskattade från en brittisk ö sedan, Tony Blair?

Christopher Sanders soloalbum fick mig att äntligen förstå [ingenting] (obs: ej ordvits) som tidigare gått mig lite förbi. Nu hoppar jag också på hyllningståget när de i höst kommer att slå igenom på allvar.
Denna spelning var finstämd förstärkt av Sibille Attars stämma, rå och dansant då användandet av en rytmsektion är oerhört effektivt. De har även en riktig fin singel i Hallelujah och producenten Jari Haapalainen gästade även han scenen, något onödigt men gulligt.

"Det känns fint att vara tillbaka i Stockholm" sa Olle Ljungström tidigt i konserten och fortsatte sedan att leverera det bästa av mellansnack. Musiken då? På sina ställen lite spretigt men ändock väldigt underhållande och han har trots allt skrivit några svenska klassiker.

Det har blivit några spelningar med Florence Valentin för mig under året och denna var den absolut bästa. Bandet har verkligen vuxit till sig för större scener och gester och Love Antell är stundom en inspirerande och underhållande predikare men som även kostar på sig lite publikfrieri.
Den göteborgska pressen som avfärdade detta som Håkan Hellström-pastischer har blivit skrattretande hemmablinda då den enda gemensamma nämnare de har är hemspråket. För Håkan Hellström är Florence Valentin en liten prick i horisonten.

Jag har avfärdat den mesta av shoegaze tidigare på bloggen och jag avskyr hårdrock. Detta min vän är precis detta i en outhärdlig symbios. Mina tankar gick till kultfilmen Spinal Tap och diskussionen runt volymknappen på deras gitarrförstärkare som går ända upp till 11 i stället för 10.
Käre bandmedlemmar i My Bloody Valentine, det blir inte bättre för att man spelar så högt att varken en enda textrad, ackordbyte eller slinga hörs igenom.
Kommer du ihåg hur det var som trött och grinig tonåring när du låg och sov i pojk- och flickrummet när mamma plötsligt kom in med dammsugaren?

När jag såg Lily AllenBerns för några år sedan var hon oförskämt fräsch och smått unik i sin blandning av stilar, nu är jag rädd att hon förlorat mycket av det. Denna konsert som drog den största publiken gick tyvärr på autopilot och om man blundade kändes det ibland som att valfri MTV-tjej kunde stått på scenen. Lily har dock fortfarande en förtjusande röst men som får alldeles för lite spelrum.

I övrigt känner jag att Way Out Wests problem är att de fortfarande vill vara en liten indiefestival men lider samtidigt av växtvärk och Hultsfred-komplex att banden sällan är i sina rätta element. Och samspelet med klubbarna hade i år förbättrats något men är fortfarande alldeles för utanför festivalen och bör bakas in i Slottsskogen där utrymmet inte tordes vara något problem. Festivalen är dock ännu ung och kommer förhoppningsvis utvecklas innan den avvecklas.

/K

3 kommentarer:

johann selles sa...

Echo and the bunnymen då???? Säg inte du missade dem... Det enda jag ville VERKLIGEN se!

la vie sportive sa...

Det hade betytt att jag vore tvungen att campa utanför den lilla klubben de skulle spela på och något sådant gör jag inte.
En besvikelse att de inte spelade på den största scenen.

/K

ida matilda. sa...

när kommer Popaganda- en summering?