Världens vackraste låt just nu är Michel Polnareffs Love Me, Please Love Me, det blir inte mycket självklarare än så. Bli förälskad du med och lyssna via Spotify >>här<<./K
Världens vackraste låt just nu är Michel Polnareffs Love Me, Please Love Me, det blir inte mycket självklarare än så. Bli förälskad du med och lyssna via Spotify >>här<<.
Mitt älskade Mad For It inc. presenterar nu del tre i trilogin från Xplo-Sean som fått namnet Midnight. Låten laddar du ner >>här<<, videon regisserad Sebastian Rozenberg tittar du på nedan.
Sofia Coppolas Lost In Translation är en av 2000-talets bästa filmer och jag kan med bestämdhet hävda att Scarlett Johanssons Anywhere I Lay My Head är en av 2000-talets bästa album.
Eminem - Relapse
”Jag tänker bli en legend, en David Bowie. Jag vill inte bara ha radiohits utan även låtar som blir klassiker” - Johan Palm.
Jag bara älskade Secret Eyes med duon Cloetta Paris från förra året. En annan duo som är nästan lika bra - jag betonar nästan - är Sally Shapiro. Nya skivan heter My Guilty Pleasure och är satt att släppas senare under året.
Medan den ena av oss är på - vad jag har förstått - Morrissey-karneval i Manchester har jag som ensam skrivare fått fria händer här på bloggen. Känns ganska bra faktiskt. Nu kan vi gemensamt sparka ut all nyindie som endast har som unisont mål att göra bästa covern på The Smiths eller ovan nämnda Morrissey. Skämt åsido. Det jag ville ha sagt är att det kommer att dyka upp lite nya och annorlunda saker här på bloggen än vad ni har varit vana med under de senaste veckorna. Vi börjar redan idag.
Idag inleder jag min euforiska Morrisseysemester med att bjuda hem mina närmaste sörjande på middag och förfest innan det vankas det årliga födelsedagskalaset på Södra Bar. Årets roligaste klubbkväll för en insnöad som undertecknad.
En av Sveriges bästa journalister Lennart Persson har gått bort och måste ägnas en tanke. De allra bästa tas och Per Bjurman består, det är en orättvis värld mina damer och herrar.
Lyxtrubaduren Montt Mardié ger sig in i debatten om fildelning med sin utopiska, lite naiva och smått onyanserade låt We're All The Pirate Bay. För att förtydliga sitt budskap har han skrivit ett litet statement du kan läsa >>här<<, låten laddar du ner >>här<<.
Det bästa jag vet med att kika runt på otaliga mp3-bloggar är att man alltid springer på något briljant och obskyrt man aldrig skulle finna annars, eller ens leta efter.
Det fanns en tid då Weezer gjorde intelligent, sarkastisk, akademisk, nästan snudd på studentikos popmusik. De två första albumen Weezer och Pinkerton innehåller för mig några av nittiotalets bästa låtar men dessa är nu ett minne blott.
Nu har Avners album Lyssna äntligen kommit via Sincerely Yours och vilken debut sedan. Albumtiteln säger egentligen allt, det är till för att lyssnas på.
En av årets bästa skivor är utan tvekan Röyksopps Junior. Det kanske kan tyckas Kleerup-hipster-muggigt att använda sig av våra kreddigaste sångerskor som Robyn, Fever Ray och Lykke Li men skillnaden här är att Kleerup gjorde en tråkig reklambyråskiva, det har inte Röyskopp gjort.
They Live By Nights album från i höstas eller framförallt singeln Endless Summer har spelats flitigt hemma, även singel nummer två; Catching Up och den tredje Ctrl+Alt+Del My Heart är värd uppmärksamhet. Den sistnämnda har precis blivit remixad av Fredrick Carlsson och som du lyssnar på från deras MySpace.
Som jag skrev för sex veckor sedan har Labradors finest The Mary Onettes spelat in en ny EP som nu finns att tillgå. Den är tre spår lång och givetvis perfekt pop i form av; Dare, Kicks och God Knows I Had Plans som du laddar ner >>här<<.
Xplo-Sean bjuder återigen upp till dans med del två i sin vårtrilogi från etiketten Mad For It inc. Precis som den förra innehåller också denna två spår att inte missa.
Kombinationen popstjärnor och barn kan ha förödande konsekvenser som i fallet ovan men kan vara otroligt roande som i fallen nedan.
Shoegaze är för mig en av världens mest överskattade genrer. Människor blir alldeles till sig av tjocka gitarrmattor men inte jag, allt för ofta finner jag nämligen ingen melodi i allt oväsen. Och vad är pop utan melodier? Ingenting.
Mitt förhållande till Kasabian är väldigt märkligt. På papperet låter de som en våt dröm för en nostalgiker som jag med sina tydligaste influenser i de brittiska flaggskeppen; Happy Mondays, Primal Scream, Stone Roses och Happy Mondays. Och vid de två tidigare skivsläppen så har jag verkligen gillat låtar som; Club Foot, Processed Beats, L.S.F. och The Doberman men ändå glömmer jag ständigt bort dem och spelar dem aldrig, men jag kanske borde börja nu.
I kväll ska la vie sportive på konsert med Per Gessle och det kan gå lite hur som helst. Ena halvan av oss (K) avskyr nämligen honom men kan respektera hans förmåga att skriva melodier och kan ibland hittas nynnandes på Roxettes The Look, samt följer endast med för att det är gratis och för att slippa höra tjatet. Den andra av oss (A) förespråkar Gessles genialitet så ofta han kan och uppskattar det mesta den mannen ligger bakom.
Min älskade Parker Lewis har släppt en ny EP. Huvudspåret är Bash The Cynicals från förra årets debutalbum och de övriga är Libre som inte fick plats på debuten men har nu putsats till, sen Morning Glory som jag bjöd på i februari och till sist en remix Trouble av Alexander Lucas Rebirth.
Bilden föreställer dryga 5 sekunder musikalisk historia. Det är nämligen det kända Amen Break eller egentligen ett kort trumbreak från Amen, Brother, b-sida till soul och funk-gruppen The Winstons Color Him Father från 1969.
Jag har blivit lite småförtjust i den här mannen som heter Per Andersson men kallar sig Per Egland. Hans musik är rätt enkel men ändå lite svårplacerad vilket är ett gott betyg. Bitsk och stundtals humoristisk sanningspop framförd på svenska som är väldigt charmerande är det närmaste jag kommer. Du får helt enkelt lyssna.
Det har börjat röra sig ordentligt hos Sincerely Yours den senaste tiden. För ett tag kunde man höra höra jj's dubbelsingel jj no°1 med låten My Life, My Swag som du kan tjuvlyssna på eller köpa >>här<<. Sedan kom min vårfavorit Avner som du kunnat läsa om här på bloggen och nu kom en ny video med jj.
Vol. 4 är namnet på en ny klubb på Hornstull Strand som drivs av personerna bakom bl.a. Accelerator, Slow Blow, Go Bang! och Trädgården. Som man kan misstänka har klubben inga musikaliska ramar vilket känns härligt opretentiöst i en stad som översvämmas av trendig tech-house.
Skivbolaget Labrador gör som så många andra tidigare; Max Peezay, Timbuktu, Unni Drougge m.fl. De erbjuder sin kultur via The Pirate Bay.
Den 18e maj skulle Fred Perry fyllt 100 år och det tänker hans gamla klädlinje givetvis fira. Det blir i form av limiterade pikétröjor med en förstorad lagerbladkrans i klassiska färgerna vit/grön, ljusblå/marin, svart/champagne och röd/vit.
Kläderna hittar man i utvalda butiker i USA men gissningsvis även online då en jubileumsdel på den officiella sajten öppnar den 18e maj.
Fred Perry är den bästa brittiska tennisspelaren genom tiderna och är fortfarande den senaste britten att vinna Wimbledon på herrsidan. Det gjorde han tre år irad; '34-'36. Rolig kuriosa är att han började väldigt sent med sin tenniskarriär och var först världsmästare i pingis redan '29.
Meeting People Is Easy hävdade Radiohead på nittiotalet, om än smått ironiskt menat är jag beredd att hålla med.
Nu är det inte många timmar kvar innan jag äntligen ska få se Glasvegas på underbara Cirkus. Att Florence Valentin dessutom är förband är en fin bonus. Får se hur det blir med allsång från min sida då gårdagens karaoke tog kål på mig, dock kan jag intyga att Oasis Some Might Say aldrig låtit bättre, likaså The Verves Bittersweet Symphony.
Idag fyller en av världens bästa debutalbum The Stone Roses 20 år och det ska såklart firas. Jag gör det med att grilla med nära vänner för att sedan syssla med den lägsta musikformen; karaoke.