Det händer som bekant inte så hemskt mycket under januari månad i den popkulturella sfären med undantag för några prisgalor hit och dit. Antingen söker man igenom varenda tidning och blogg med lupp för att lyckas få en liten skymt att något nytt och spännande eller så tar man tillfället i akt och upptäcker eller återupptäcker allt som man inte hann med under föregående år. Jag har gjort båda delarna.
Animal Collective - Merriweather Post Pavilion
De har ju varit på gång så länge nu, oljudsmakarna i Animal Collective. För trots att Noah Lennox är en mästare på melodier har bandet alltid gömt sig bakom en stor vägg av diverse exprimentellt oväsen. Ibland har det t.o.m nästan känts som om bandet medvetet har undergrävt sin egen talang bara för att verka arty. Men med nya skivan tar man äntligen steget fullt ut och blir på allvar det digitala svaret på Beach Boys. Kanske har det med Lennox soloframgångar att göra. Hans skiva Person Pitch från 2007 under synonymen Panda Bear visade prov på en mer sammanhållen och solid ljudbild med mer utrymme för melodier än bara rent oljud. Förvänta dig dock inte att skivan sitter direkt. Det tar en ett par varv innan melodierna öpnnar sig för lyssaren, men belöningen är desto större än besväret.
Bästa spår: Bluish
www.myspace.com/animalcollectivetheband
The Pains Of Being Pure At Heart - The Pains Of Being Pure At Heart
The Pains Of Being Pure At Heart spelar småtrevlig och anspråkslös pop med ett litet stänk av shoegaze. Annars märks tydliga influenser av The Cure och ibland även The Smiths fast med mer riv i gitarrerna. Inledande låten Contender är med all säkerhet redan sönderspelad bland indiekidsen vid det här laget. Överlag bra även om det kanske inte räcker hela vägen fram, samtidigt en skiva väl värd att välkommna popvåren med. Charmigast i klassen.
Bästa spår: Contender
www.myspace.com/thepainsofbeingpureatheart
My Bloody Valentine - Loveless
Fjolårets mest emotsedda återutgivning som aldrig kom ut? Förmodligen. Nu är den alla fall här och det är en fröjd att äntligen kunna spela Loveless med en ordentlig ljudmix. Kevin Shields skeva och svepande arrangemang har nog aldrig låtit bättre. Loveless har samma status för shoegazen som Sgt. Pepper har för rockmusiken. En milstolpe av ett band som aldrig slutar att fascinera. Och som den sanna ljudbög han är har Shields även inkluderat hela albumet en gång till som bonuskiva i remastrad version från de analoga orginalinspelningarna. Allt för för att lyssnaren ska komma så nära kärnan i ljudbilden som möjligt.
Bästa spår: Soon
www.myspace.com/mybloodyvalentine
Nordpolen - På Nordpolen
Det är en rådande bristvara på svensk popmusik som faktiskt handlar om att leva och bo i Sverige. Om Florence Valentin lyckades tonsätta 2007 så har Pelle Hellström med enmanabandet Nordpolen lyckats med samma bedrift 2008/09. Jag gillade skivan redan i höstas när den släpptes på eminenta bolaget Sincerely Yours men efter ett par intensiva lyssningar blev den bara liggandes. Tills nu. Så fort jag tog upp den igen så har jag inte kunnat sluta lyssna. Låtarna biter sig fast stenhårt. Musiken är en blandning av allt det bästa från svensk popmusik under 00-talet. The Embassy, Tough Alliance och Radio Dept. Men det som lämnar störst avtryck är texterna. För varje lyssning etsar sig en ny oneliner kvar i skallen. En klassisk svensk debut. Fan tro't.Bästa spår: Skimret och På Nordpolenwww.myspace.com/nordpolen/A
POP. Det börjar väl nästan bli lite slentrian att påpeka det år efter år men formatet "album" har synnerligen spelat ut sin roll. Detta märktes mer än tydligt 2010 då fokus mer låg på EP-skivor och dubbla A-sidor än givna fullängdare som höll från början till slut. Visserligen fanns det lysande undantag. Artisterna vars skivor jag hela tiden har burit med mig innanför jackfickan, alltid nära till lurarna och till hjärtat är i år helt utan konkurrens: Kent, Håkan Hellström, Kylie, ceo, Tove Styrke, Uffie, Teenage Fanclub, Robyn, Hurts och de alltid lika noga utvalda samlingarna från Kitsuné. Men som sagt: det var popsingeln som gjorde det i år.
