Skansros

De nya popstjärnorna i den regntunga Göteborgsskyn är Skansros. De har precis nyligen släppt sin debut-EP Drömmen om Skansros på Luxury som även huserar andra framstående poporkestrar i form av Boat Club och Almedal.
Bandet började sin offentliga musikaliska bana som The Smiths-coverbandet West Ham Boys Club vilket är fullständigt logiskt om man lyssnar på deras hemsnickrade alster. Det är pop på hemspråket som kryddas av utlämnande och romantiska texter med en lätt touch av Smithsrockabilly.

De har redan rosats av creddig media som Nöjesguiden (Carl Reinholdtzon Belfrage, vem annars?) och PSL så ladda ner singeln och gå med i hyllningskören.

Skansros - Drömmen om Amerika

Ett liveklipp från Jazzhuset i Göteborg

/K

It's so silly silly silly

Per Gessle går som väntat in som nummer 1 på svenska hitlistan. Silly Really lär nog också äga reklamradion året ut. Helt välförtjänt. Nya singeln är hitlistepop med extra mycket smör när den är som bäst. Jag undrar när han kommer nå kulmen på sitt fenomenala 2000-tal. Den friska nytändning han fick med Opportunity Nox sitter onekligen fortfarande i och det är bara att applådera. Han vill och vågar fortfarande utforska nya poplandskap med sin orkester. Finns det något element han ännu inte behärskar eller har smakat på? En viktig del i Gessles framgångar har förstås multimusikanten och producentesset Christopher Lundqvist haft. Vem hade vågat tro det i mitten av 90-talet när Lundqvist slog igenom med sitt Brainpool?

Teaser 1

Teaser 2

Jag tror att videon blir skön.

Album 26 november.

/A

Futurecop! Your new favorite band

Vi utropar helg tillsammans med en ny trevlig bekantskap vid namn Futurecop! Det är fluffiga frisyrer, Night Rider och Flash Gordon. 80-tals revival har aldrig varit roligare.

Cred till spananas.wordpress.com

Futurecop! - Transformers (2008)

Ladda ner här:

Futurecop! - Transformer

Futurecop! - N.A.S.A.

Futurecop! - Starworshipper

Futurecop! på MySpace.

/A

Maccan returns

Efter diverse äktenskapsstrul är Paul McCartney nu åter tilbaka på banan. Tillsammans med Martin Glover bildar de duon The Fireman. Ja, vem sjutton är den där Martin Glover frågar ni er nu? Martin Glover eller Youth som är han också kallar sig är en av hjärnorna bakom The Verves monumentala 90-tals klassiker Urban Hymns. Han har även producerat band som Primal Scream, U2 och Texas.

McCartney och Glover har samarbetat tidigare under namnet The Fireman. 1993 släppte de skivan Strawberries Ships Forest och 1998 uppföljaren Rushes. Tidigare har ljudbilden tillmestadels handlat om experimentella och elektroniska ljudcollage. Nu verkar Maccan vilja rocka igen. Vänta er ingen Ebony And Ivory eller Yesterday här. Nya låten Nothing To Much kan närmast beskrivas som hård med bluesiga lager-på-lager-gitarrer och en vrålande McCartney på sång.

Jag kan förstå och respekterar att Paul McCartney hela tiden måste hitta nya vägar att utmana sig själv på. Han är en löjligt begåvad musiker. Och vad gör man efter The Beatles liksom? Senaste soloskivan skrev han t.ex. helt på ukulele. Samtidigt har jag svårt att tro att jag kommer spela nya låten särskilt mycket. Det är inget som faller mig i fatet. Kanske bjuder albumet på trevligare överraskningar. Men som det ser ut nu är The Fireman fortfarande ett hobbyprojekt som stannar vid två snubbar som verkade ha jävligt kul i en svindyr studio. Kanske lite för kul emellanåt.

The Fireman - Nothing To Much (2008)

Det går också att ladda ner låten via aftonbladet.se

/A

Saker jag saknade på Kentboxen

Överlag positiva recensioner av Kentboxen och t.o.m satan själv kröp till korset och hyllade Sveriges största rockband. Trogna läsare av den här bloggen vet att jag var ganska ljummet inställd till extramaterialet. Visst fanns det ett par guldkorn bland alla halvtrista demos men det var ändå massor som saknades. Här är mina önskelista som tyvärr aldrig inföll sig:

Håll Ditt Huvud Högt (Studioversion)
Bästa bonuslåten hade förtjänat en ordentlig bearbetning i studion. Liveversionen är bra men man saknar det där riktigt mäktiga anslaget som Kent behärskar så bra. Den hade kunnat blivit en smash.

Sverige (Demo)
Hade kunnat döda för Jockes egna version av Sverige, ensam med en gnisslig gitarr.

Mannen I Den Vita Hatten (Med extraverserna)
Tjänstefel av Kent att den här aldrig kom med på boxen. Det är en modern klassiker. Jocke Berg har aldrig låtit så bitter som han gör i de nya textraderna i den monumentala liveversionen av Mannen I Den Vita Hatten. Kanske deras bästa låt.

Om Du Var Här/Dom Andra (Med discobeatet)
Vi som var där minns den med eftertryck från sommarturnén. Här fullkomligt krossade Kent allt motstånd. Borde varit given.

Stripped (Depeche-covern)
Den snygga hyllningen till idolerna i Depeche Mode.

747 (Singelmixen)
Som med Mannen I Den Vita Hatten. Fenomenala extrarader och med en tyngre livebeat från Markus Mustonen.

FF (Singelmixen)
Kanske överflödig men betydligt nödvändigare än Jockes trista demo av Duett.

/A

Ta det piano

Jag har alltid velat behärska klaviatur bättre än den lekman jag är idag. Därför är en av mina böjelser pianodriven pop, eller det räcker egentligen med en pianohook för att mina ögon ska bli blanka. Jag bjuder därför nu er på exempel av poplåtar jag avgudar där vissa bygger på piano eller där andra har bara en kort slinga som lyfter låten till högre dimensioner. Alla låtar är givetvis strålande poplåtar i sin egen rena form men dessa exempel har jag närmast perverst fastnat för på grund av den blotta närvaron av ebenholts och elfenben.

Ta det piano - download
Jarvis Cocker - Cunts Are Running The World
Broder Daniel - Upside Down And Inside Out
ABBA - Chiquitita
The Boomtown Rats - I Don't Like Mondays
David Bowie - Life On Mars
The Beatles - In My Life
Bad Cash Quartet - I Care About You All
The Soundtrack of our Lives - Nevermore
Coldplay - Trouble
Doris - Flowers In The Morning
John Lennon & the Plastic Ono Band - God


Vilka är era favoriter bland pianobaserad pop?

/K

Pictures of Lily

Lily Allen har lagt upp en sprillans ny låt som heter Everyone's At It på hennes MySpace, lyssna på den lilla poppärlan här!

För övriga nya demos från Lily se mitt tidigare inlägg från September här.

/K

Skåpmat från kent

Har med blandad förtjusning lyssnat igenom de "nya" låtarna som följde med i Kentboxen som släpptes idag. En box som för övrigt sålde guld direkt. Över 20 000 sålda ex. närmare bestämt. Kent är med andra ord fortfarnade i en klass för sig när det kommer till skivförsäljning i Sverige. Nu åter till musiken. 15 tidigare outgivna låtar var det, och det brukar alltid finnas skäl till att låtar blir just outgivna. Nedan följer en kort genomgång av låtarna.

Döda Dagar
Pigg melodi men låter samtidigt som en blek kopia av Kallt Kaffe fast utan svärtan. Jumper-varning.

Håll I Mig (Jones Och Giftet)
Snyggt intro. Ja, det var allt.

Ögon (Jones Och Giftet)
Nej, Jones & Giftet blir aldrig mitt favoritband. Löjlig text.

Klocka (Havsänglar)
Indie saltat med hårdrocksriff. Pass.

Cirkel (Havsänglar)
Hävsänglar är ungefär en promille bättre än Jones & Giftet. Men det hjälper föga när musiken är så här hopplöst daterad.

Saker Man Ser (Demo)
Produktionen påminner mycket om En Helt Ny Karriär och Gummiband. Gillar verkligen det skitiga soundet. Ger låten en helt ny dimension.

Alpha (Demo)
Bra vers men refrängen griper aldrig riktigt tag. Hörs verkligen att det den härstammar från Verkligen.

Din Skugga (Demo)
Här snackar vi the diamond in the dirt. Riktigt snygga gitarrer och stråkar. Kent som vi känner dom.

OWC (Live)
Inspelad live i Holland. På engelska. Gäsp.

Celsius (Live)
Inspelad live i... Zzzz gäsp och åter gäsp.

Inhale/Exhale (Demo)
Hade stora förväntningar på den här låten men det blir bara till kuriosakul lyssning. Ett tidigt embryo till Kungen Är Död.

Socker (Demo)
Helt akustisk. Ganska blek men melodin är fortfarande bland det bästa Jocke Berg har gjort. Behållningen är demotexten som ger svar på varför låten heter just som den gör.

Love Undone (Demo)
Duett i engelsk version. Utan Titiyo. En axelryckning.

Ingenting (Demo)
Tunn och platt. Fyller inget syfte.

Håll Ditt Huvud Högt (Live)
Bästa bonuslåten. Regelrätt rock enligt Kents recept när den är som bäst.

/A

Twig

Sveriges nya intellektuella pophopp stavas Twig. Trion från Stockholm har nyligen släppt sitt debutalbum Life After Ridge på den peruanska indiebolaget Plastilina Records. Bland sina influenser nämner de bl.a. Orange Juice, The Smiths/Morrissey, The Divine Comedy, Kate Bush och mer elektroniska artister som Erasure, New Order och Pet Shop Boys. Likt Morrisseys musik kan man höra många litterära referenser i Twigs texter, detta kan förklaras med att sångaren jobbar som bibliotekarie.

Se Twig framföra sin Ciao Ciao Bomb på Stockholms stadsbibliotek från PSL här!

Ladda ner och lyssna på två albumspår här:
Constance and Her Cousins
Helen of Troy

Lyssna mer på deras MySpace eller besök deras webbsida för mer information här.

/K

Nytt från Oasis eller Noel?

De alltid likna trogna Oasisfansen måste vara i himlen just nu. Noel Gallagher berättar nämligen för tidningen Billboard att alla låtar för ett kommande album är klara och inspelade som demos, de sägs också vara influerade av The Kinks. Låt oss då snälla slippa grötrocken från det knappt en månad gamla albumet Dig Out Your Soul och ge oss lite melodier som bröderna Davies så väl behärskade.

Noel berättar samtidigt att han kommit långt i sina planer på ett soloalbum och berättar skämtsamt om sin förhoppning att Liam snart ska bli gripen så han hinner slutföra det.

Rann det till nu alla Oasisfans i stugorna?

/K

Stilla natt

Det står nu klart att Glasvegas kommande julskiva A Snowflake Fell (And It Felt Like A Kiss) släpps den 1 december. Två av spåren ackompanjeras av en lokal kör från Transylvanien däribland Silent Night. Övriga titlar som Cruel Moon och Careful What You Wish For vittnar om en mörk historia långt ifrån tomtegröt och tindrande ögon på förväntansfulla barn.

Någon mer än jag som tillverkar en chokladkalender för novembermånad?

/K

St Bono still going strong

Vad gör man efter att ha lånat bästa polarens lyxyacht i södra Frankrike? Raggar upp två bikinitonåringar så klart!


Jag skulle ge mycket för att få se när Bono konfronteras av sin fru hemma på Irland, tillbaka efter den till synes glada semestern.

/A

Långa farväl

Som min gode kollega skrev, annonserade Ulf Lundell sitt adjö till turnélivet vid en konsert i Gävle. Tydligen har Lundell sitt eget synsätt på detta och är nu klar för en vårturné samt har han framskridande planer på en julshow 2009. Kan inte Lundell göra oss och klimatet en tjänst och parkera turnébussen i garaget för gott?

The Hellacopters hade tack och lov den goda smaken att bespara oss från framtida utflykter i onanigitarristrockens förlovade land. Det enda bra beslut dessa herrar gjort enligt mig och fler borde följa deras goda exempel.

Vilka har passerat bäst före datumet för längesedan tycker ni?

/K 

Ticket to ride

Biljetterna till Arvikafestivalen går tydligen åt som smör i solsken. En talesman för festivalen berättar att de redan sålt en mängd som normalt motsvarar vad de skulle sålt i april 2009, så är du sugen på att festa till klangerna från Depeche Mode och andra popakter bör du lösa biljett snarast.

Talesmannen passar även på att säga sitt i debatten om svartabörsenbiljetter och framtidens eventuella lösning på det växande problemet och sitt brytning med Ticnet. I mitt tycke en fight värd att ta för att hålla priserna nere och chansen för de riktiga fansen att få se sina idoler.

/K

Bitterhetens ansikte

Den bittraste figuren i pophistorien är utan tvekan Pete Best (3e från vänster). Det är mannen som var trummis i The Beatles de hårda åren i Hamburg tidigt 60-tal men blev sparkad i förmån för Ringo Starr precis innan de slog igenom. Han släpper nu ett album inspelat på kända Cavern Club i Liverpool där de skapade sig ett namn på hemmaplan.

För att promota sin nya skiva gör han nu intervjuer där han ständigt gnäller om att Ringo kopierat hans stil som trummis, att han fick mest tjejer och att de var en bidragande orsak till hans öde. 

Där har ni honom, världens mest bittra människa, i klass med Michael Collins från Apollo 11 som inte fick gå på månen.

/K

Eli

Jag har ikväll äntligen fått sett Låt den rätte komma in och jag blev inte besviken, snarare tvärtom. Det var en otroligt vacker film, inte bara för den träffsäkra scenografin och fotot utan främst för Lina Leandersson som spelar vampyren Eli. Ett porträtt av en vampyr med en kärlekstörst snarare än blodtörst, som dessvärre måste dricka mänskligt blod för att överleva, en handling hon tydligt lider av. Relation mellan henne och karaktären Oskar - väl spelat även av Kåre Hedebrandt - är till en början försiktigt nyfiken men växer snabbt till en kärleksrelation mer romantisk än de flesta filmer med kärlek som huvudtema. Jag blev lämnad med en ljus och hoppfull känsla i ett annars mörkt drama vilket är härligt kluvet och med den primitiva tanken, att döda för sin kärleks skull är kanske den mest romantiska handlingen?

/K

The Smiths återförenas?

Den brittiska skvallertidningen The Sun rapporterar i dagarna att en återförening av The Smiths kan komma att bli verklighet. Det påstås att bandet möjligtvis ska spela på Coachella festival i USA, detta tack vare att Morrisseys nye manager, tillika den gamla MCA bossen Irving Azoff ska vara duktig på att dra i trådar och få sin vilja igenom.

Jag hoppas innerligt att ryktena är överdrivna och har svårt att se det hända. The Sun är knappast en pålitlig källa för nyheter så vi kan nog ta detta med en stor nypa salt och slipper nog se The Smiths bli en i raden av sorgliga och desperata band som återförenas och drar sina egna tidigare respektfulla karriärer i smutsen.

Bandet har tidigare erbjudits mångmiljonbelopp för en enda spelning men har strängt tackat nej. Morrissey bär ju även ett välkänt och passionerat hat mot sina tidigare bandmedlemmar efter år av rättegångar om royalties. Detta visas tydligt i låtarna Sorrow Will Come In The End från 1997 "A man who slits throats has time on his hands and I'm gonna get you" och You Know I Couldn't Last från 2004 "The teenagers who love, they will wake up, yawn and kill you". Han har dessutom visat en oerhörd spelglädje på senare år med en strålande solokarriär och med ett kommande album 2a februari så det finns knappast en kreativ törst eller pengatörst. Vad tror ni?

EDIT: Johnny Marr dementerar i tidningen Uncut.

/K

Mysteriet med Annie

Vad hände med Don't Stop egentligen? Uppföljaren till Anniemal. Ett förhandsexemplar har sedan länge funnits ute på nätet men skivan har fortfarande inte dykt upp i butik. Senaste nytt är att den ska släppas så sent som våren 2009. Närmare bestämt i april. Annie-teamet var tydligen inte nöjda med slutresultatet och mer jobb måste göras med att förbättra det redan befintliga albumet. Jag undrar hur hennes skivbolag resonerar i en sån här situation. När skivan släpps kommer den redan vara yesterday's news.

Det är annars en väldigt trevlig skiva. Rena popfyrverkeriet från start till slut. I princip varje låt hade platsat som A-sida på vilken popsingel som helst från 2008. Jag ska dock tillägga att alla ni som går och väntar sig en uppföljare som går i samma stil som Anniemal kommer bli besvikna. Danselementen som var så dominerande på debuten är här till fördel ersatta av enklare och rakare arrangemang.

Jag ska samtidigt erkänna att jag var lite tveksam till låtarna i början och avfärdade först skivan som ett hastverk och fick nästan intrycket av att den kändes lite oinspirerad. Men ju mer jag har lyssnat desto mer har låtarna borrat sig in i huvudet på mig och nu vägrar de släppa taget. Jag kan inte sluta lyssna.

/A

Konstnären Jocke Berg

Expressens Anders Nunstedt har dissekerat Kent-boxen och samtidigt varit så fiffig med mobilkameran att han har lagt upp ett litet bildpotpurri på de nya albumbilderna gjorda av Jocke him self.

Goth-konst alá Jocke Berg

/A

Silly Really

Du kan nu tjuvlyssna på nya Gesslelåten via hans hemsida. En kort snutt på 45 sekunder visserligen, men alla fall en liten försmak inför singelsläppet nästa vecka.

Den låter väl ganska catchy, det lilla man får höra. Men jag får samtidigt lite osköna Roxettevibbar. Produktionen påminner om hur Roxette lät på Room Service från 2001, deras sämsta skiva. Nu är det förstås svårt att avgöra hur låten tar sig när man bara får höra en knapp minut men jag hoppas att av resten av materialet vågar utmana mer.

Silly Really premiärspelas på svensk radio i morgon på följande tider:

08:10-08:55 RIX FM Morronzoo
12:00–13:00 P3 Populär Fredagsgäst.
13:30-14:15 P4 Lantz i P4

/A

Shoegaze

Det man bär på fötterna kan antingen rädda eller stjälpa någons uppenbarelse. Så nu när temperaturen faller och vi närmar oss vintern med stormsteg tillhör jag de som vill ta dessa steg med stil, därför rekommenderar jag lite skodon att spendera hösten och vintern i.

Brogues Buckingham från Loake från ca 2300:-

Kängor från Whyred för 2800:-

Wallabees från Nicholas Deakins från ca 1000:- 

8-håls kängor utan stålhätta från Dr. Martens för ca 1200:-

Desert Boot i läder från Clarks Originals, från ca 1200:-

Jodhpurs från Alfred Sargent för ca 2200:-

Musik på temat, ett soundtrack för skoshopping:

Elvis Costello - (The Angels Wanna Wear My) Red Shoes

Johnny Boy - You Are The Generation That Bought More Shoes

Nancy Sinatra - These Boots Are Made For Walking

Depeche Mode - Walking In My Shoes

The Beatles - Old Brown Shoe

Slaughter and the Dogs - Where Have All The Boot Boys Gone?

/K

Popkulturell motvind för McCain

Det är nästan så att man börjar tycka lite synd om republikanernas presidentkandidat John McCain. Först utskrattad för det märkliga valet av hockeymorsan Sarah Palin som vicepresidentkandidat sen oväntat huggen i ryggen av gamle kompisen Colin Powell som säger att han hellre ser Obama som president än McCain. Och som om inte det vore nog. Varje gång McCain eller Palin sätter på stereon replikerar musikartisterna med att högljutt visa sitt missnöje mot den okreddige presidentkandidaten.

Obama-kramaren Bon Jovi blev vansinnig över att Sarah Palin spelat Who Says You Can't Come Home på ett valmöte. Samtidigt höll John McCain träff på annat håll och spelade låten Start Me Up av Rolling Stones. Inte heller det gick helt friktionsfritt. En talesman för Rolling Stones var snabbt ute med att påpeka att McCain inte hade givits rätt till att använda deras låt.

Foo Fighters tog så illa vid över att McCain-staben använde deras låt My Hero att de skickade ut ett pressmeddelande där de beskyllde McCain för att förvränga låtens budskap och lorta ner deras musik.

Vikande opinionssiffror och allmänt popkulturellt missnöje. Det råder minst sagt tuffa tider för McCain & Co just nu. Och visst ser han för varje gång mer och mer skamsen ut efter varje tv-framträdande tillsammans med rivalen Obama.

/A

Glasvegas till Sverige?

I en intervju med basisten Paul Donoghue hintar han att Glasvegas är aktuella för en spelning i Sverige i sommar. Jag tror inte jag orkar vänta så länge men blir givetvis glad för vilket besök som helst även om det känns avlägset. Smid medans järnet är varmt pojkar och flicka! 

Nu håller jag tummarna för att det blir en intim och rökig klubbspelning istället för t.ex Hultsfredsfestivalen eller liknande. Det hade sannerligen varit en besvikelse.

/K

Låt den rätte komma in

Som jag längtat. Nu på fredag 24/10 har äntligen Tomas Alfredssons Låt den rätte komma in sverigepremiär. Den skulle gått upp på biografer redan i våras men blev uppskjuten efter något oklara anledningar, men nu är det alltså dags.

Filmen har prisats på inte mindre än tolv filmfestivaler runt om i världen, däribland det största priset på Robert de Niros, Tribeca Film Festival i New York så förväntningarna är höga från publiken.

Filmen baseras på John Ajvide Lindqvist roman med samma namn och är i mitt tycke en av de mest gripande svenska böckerna jag läst. En romantisk vampyrhistoria om utanförskap med fokus på relationen mellan de två huvudkaraktärerna, som dessutom utspelar sig i stockholmsförorten Blackeberg under 80-talet.

Den oerhört fåniga och ytliga anledningen att jag ens blev intresserad av boken är att titeln är hämtad från en Morrissey-låt ("Let the right one in, let the old dreams die") och det brukar ju tyda på god smak. Så rätt jag hade då.

Vill man inte vänta på filmen tills på fredag kan jag tipsa om förhandsvisningen på Cinemateket på Filmhuset nu på onsdag 22/10 där Tomas Alfredsson är med och inleder.

Låt den rätte komma in - Trailer

/K

Exklusiv intervju med Coldplay

Missade ni P3 Pops intervju med Coldplay? Lugn. Den finns här.

Coldplay berättar om inspelningen av nya skivan (deras bästa?) och det nära sammarbetet med demonproducenten Brian Eno.

Förutom Coldplay gess det även en närmare titt på just Brian Eno och hans tidigare sammarbeten. Den forne Roxy Music-keyboardisten har tidigare jobbat med artister som U2, Depeche Mode och David Bowie för att nämna några. Hur sträcker sig den väg som har tagit honom från 70-talets Roxy Music till dagens Coldplay?

Det här är den enda svenska radiointervjun Coldplay har gett i år. P3 Pop med superambitiösa Sara Martinsson i spetsen är dessutom ett utmärkt program.

/A

Sébastien Tellier åter till Sverige

Viva La France! Schlagerkungen och estradören Sébastien Tellier kommer åter till Sverige i februari.

Vi ses på Debaser.

Datum:
3/2 Blå – Oslo
4/2 Debaser Medis – Stockholm
5/2 Tavastia – Helsinki
6/2 Trädgårn - Göteborg
7/2 KB - Malmö

Sébastien Telliers franska schlagerbidrag, Divine, är förresten fortfarande en av årets bästa popsinglar.

Sébastien Tellier - Divine (ESC 2008)

/A

I'm dreaming of a black christmas

Jag vet redan vilken som kommer bli årets julklapp. Jag pratar såklart om världens bästa och mest spännande band idag, Glasvegas och deras julalbum. Det är inget julalbum i Carolasnitt utan det ska endast släppas lagom till Kalle Anka och co. Det svartklädda bandet är just nu i Transylvanien för att spela in detta och vad kan passa bättre än Draculas gamla kvarter som inspiration?

/K

FF, Sveriges mest felhörda låttext?

Kent - FF (2002)

/A

Stilikon #3 - Paul Weller

Den evigt stiliga Paul Weller föddes i Woking och blev som ung suedehead (post-skinhead) gravt klädintresserad med modsen som sina förebilder. Han blev senare frontfigur för The Jam som med sin briljanta blandning av Sex Pistols och Motown ledde en ny våg av modskulturen. Under 80-talet gjorde han sedan dansinspirerad musik i The Style Council och har sedan dess en framgångsrik solokarriär i sitt hemland.

Weller har i intervjuer berättat att han fått frågan om att starta en egen klädlinje, något han säger inte är helt omöjligt att det blir av. Den som lever får se helt enkelt. Dock har Weller designat ett limiterad linje med skjortor för Ben Sherman som idag är slutsålda, samt designat för Fred Perry, den tröjan hittar ni här.

50-åringen blir bara stiligare med åren och jag bugar och bockar för hans oklanderliga smak och bidrag till popkulturen.

/K

Ich bin ein Berliner

I den brittiska författaren Thomas Jerome Seabrooks bok Bowie in Berlin: A new career in a new town handlar det om - som titeln avslöjar - Bowies produktiva tid i staden med albumen Low och Heroes som bägge släpptes 1977. Med sig hade han även en produktiv Iggy Pop. Jan Gradvall använde boken som en guidebok när han besökte staden. Läs om hans resa här!

Rugby

Jag har fullständigt förälskat mig i Ralph Lauren Rugby linjen. Den lanserades 2004 och är nu väldigt uppdaterad. Dessvärre är det ett distansförhållande då de endast har butiker i USA samt en butik på nätet. Jag har lite svårt för e-shopping när det kommer till kläder. Jag vill nämligen kunna sensuellt smeka tyget och ha plagget på mig innan jag köper det.

Kan ingen be Ralph öppna en butik här i Stockholm? Det finns verkligen en publik för deras kläder. Vem vill inte se ut som en internatelev från 30-talet liksom? Linjen innehåller mycket av de typiska höstmaterialen som manchester och tweed och är väldigt anglofil.

Stiligt att hålla värmen i duffel.

Fantastisk rundhalsad tröja med klassiska tygförstärkningar på armbågarna.

Sjalkrage är det nya svarta.

Dressat med svenskinspirerad fluga.

/K

Helgens playlist

Några album, både gamla och nya från i år, som kommer att ha hög rotation hos mig under helgen.

Jeremy Warmsley - How We Become

Vampire Weekend möter Ed Harcourt och tar en drink med John Lennon. Där har ni Jeremy Warmsley. Jag trodde att jag var ganska klar med sån här musik men Jeremy Warmsley framför sin pop med så mycket charm och smartness att jag bara måste kapitulera.

Bästa spår: Lose My Cool.

Fujiya & Miyagi - Lightbulbs

Brittiska ljud-designers med geekiga nonsenstexter. Men trots bristen på meningsfull lyrik så flyter skivan på riktigt bra och mellan varven börjar jag tänka på LCD Soundsystem, Hot Chip och Air. Och det är inga dåliga referenser.

Bästa spår: Knickerbocker.

Metronomy - Nights Out

Häftiga och übersnygga ljudlandskap räddar Joseph Mount från att inte haverera helt i bristen på riktiga melodier. Egentligen tycker jag att producenter skall avstå helt ifrån att ge ut egna album. Det blir aldrig riktigt lyckat. Men Nights Out har tre-fyra spår som jag bara inte kan sluta lyssna på.

Bästa Spår: The End Of You Too.

Midnight Juggernauts - Dystopia

Pop i samma anda som Cut Copy och Ladyhawke. Men sen är de också från Australien. Håller väl inte hela vägen men eftersom jag älskar David Bowie och Daft Punk lika mycket som Midnight Juggernauts verkar göra så gillar jag det här ändå.

Bästa Spår: Brottarhiten, Shadows.

Ratatat - LP3

Så stilsäkert, vackert, snyggt och spännande. Ratatat är två riktiga ljudbögar and I love it. Inget har lämnats åt slumpen. Alla låtar är finslipade in i minsta lilla detalj. Neptunes är sedan länge stora fans och drömmer fortfarande om att få signa sina favoriter till Star Trak.

Bästa spår: Shiller

Ne-Yo - Year Of The Gentleman

Skivan som gjorde att jag återupptäckte Ne-Yo's fantastiska talang för popmusik. Because Of You var i mina öron förutom titelspåret en enorm besvikelse. Här är det mer fokuserat och hittigt. Låtarna är inbäddade i sockervadd och det bara kryllar av softa blivande billboard hits där refrängerna tävlar om att bli nästa singel.

Bästa spår: Stop This World.

/A

Vertigo

Snart släpps en ny DVD-utgåva av Alfred Hitchcocks fantastiska Vertigo från 1958. En stilbildande thriller om besatthet och passion och en av de absolut bästa filmerna i sin genre. Den är givetvis otroligt snygg och har en väldigt effektfull filmmusik. Helt löjligt vackra Kim Novak gör inte filmen sämre heller, se den snarast!

/K

Musik på minneskort

Det är spännande att följa popmusikens distributionsväg från stenkaka till MP3. Igår presenterades ett helt nytt format som skall ersätta CD-skivan i affärerna. Det kallas slotMusic och är minneskort laddade med MP3-låtar, bilder och videos. Först ut är USA med BestBuy och Wal-Mart som försäljningsställen. Förmodligen når slotMusic Europa nästa år när fler artister har anslutit sig.

Det som gör att jag tror på det här är att musiken som ligger packad på minneskorten är DRM-fri och komprimerad i högsta möjliga kvalite, 320 kbps. Det är också väldigt smidigt för konsumenterna att föra över musiken till mobiltelefonen. Något som många idag tycker är för krångligt och avancerat. Universal, Sony/BMG, Warner Music Group och EMI backar upp hela projektet.

Klara artister i urval: ABBA, Coldplay, Elvis Presley, Jimi Hendrix, Kelly Clarkson, Kiss, Nickelback, Usher och Weezer.

/A

Ständigt denna Madonna

Alltså. Jag gillar artisten Madonna. Och då syftar jag främst på den yngre upplagan. Men jag gillar också albumen som hon har släppt under 2000-talet med undantag för den förvirrade American Life. Sorry från Confessions On A Dance Floor är fortfarande en fantaskiskt liten popbagatell.

Hon är ett unikum. En imponerande hitmaskin med en näsa som alltid lyckas nosa upp de senaste trenderna och paketera om dom in i sitt eget universum av kitsch, sex och pop.

Men trots att jag gillar och många gånger delar hennes syn på pop så har jag samtidigt ett väldigt skevt förhållande till Madonna.

När jag ser bilder som den ovan påminns jag på samma gång om hur mycket jag kan avsky människan och personen Madonna. Hon är 50 år och ingen vill se hennes åldrande röv i nätstrumpor. Såna här bilder går direkt in på minuskontot. Ett minuskonto som på senare år har vuxit sig allt större.

/A

Luke Steele

Spelade igenom hela skivan med Empire Of The Sun när jag gick till och från affären igår. Ganska bra material rakt igenom även om inte alla låtarna kom upp i samma klass som pärlan Walking On A Dream. Fastnade speciellt för tredje låten, Half Mast. Luftig och lätt chill pop när den är som bäst. På tre-fyra spår visar Luke Steele än en gång vem som är chef nere på Oceanen.

En fråga bara. Vad är det för vits att mixa upp ljudet på skivorna till tusen? Det låter knappast bättre. Snarare tvärtom.

Empire Of The Sun - Half Mast (2008)

För er som missade Luke Steeles förra band:

The Sleepy Jackson - Good Dancers (2003)

/A