Månadens musiktips: PG Tips

Första gången jag drack PG Tips var för flera år sedan hos min frisör, Kent's, och där bredvid teburken står det än i dag en liten skylt med en text skriven av Jan Gradvall. Förstora bilden nedan och läs den charmiga förklaringen om varför han tyckte detta brittiska te var den månadens musiktips. Vilket årtal den publicerades har jag ingen susning om dessvärre.


Köp PG Tips online på >>The English Shop<<, eller besök deras butiker i Stockholm (Söderhallarna), Göteborg (Plantagegatan 3) och Malmö (Gustav Adolfs Torg 8B).

* Följ @jangradvall på Twitter.

/K

"I was crawling through a festival way out west"

Rubriken är skriven av min stora hjälte Joe Strummer och är de inledande raderna i den briljanta singeln Coma Girl från hans sista album Street Core. Med det sagt åker jag nu till Göteborg för Way Out West-festivalen.
Några av de jag tänkt se är bl.a. Band of Horses, Antony & the Johnsons, Glasvegas, Echo & the Bunnymen, [ingenting], Olle Ljungström, Florence Valentin, My Bloody Valentine och Lily Allen. Vi ses där!

/K

Broder Daniel Forever

Tidigare skrev jag om turnéplanen för premiären av dokumentären Broder Daniel Forever där både Göteborg och Stockholm lustigt nog saknades, det visade sig bara vara brist på information från SF.
Pressvisningen har varit och recensioner har trillat in och smygpremiären avklarades i Malmö igår men fr.o.m. i morgon fredag kan du se denna film på Filmstaden Bergakungen i Göteborg klockan 21:15 med 51 platser kvar i skrivande stund, samt på otroligt ocharmiga Filmstaden Sergel i Stockholm klockan 19:50 och 21:30 med 60 respektive 118 platser kvar i skrivande stund.

Givetvis ska det premiärfestas också. Debaser Slussens uteservering bjuder in till en kväll full med Broder Daniel-musik samt relaterat som The Jesus and Mary Chain, My Bloody Valentine och Spacemen 3. Den göteborgska motsvarigheten äger rum på Styrbord Babord där Fibes Oh Fibes! och Kleerup (!?) spelar live.

What is worthwhile in the world
if you can't be with the one you love?
What is worthwhile
we'll be forgotten when we're gone

/K

Air France - GBG Belongs To Us

Sincelery Yours och Air France är tillbaka med sin lokalpatriotiska sommarpop och det låter exakt som du kan tänka dig och hört så många gånger förr. Har man som jag inte tröttnat på det är det en potent poplåt som gästas av ROOS (Christina Roos från Cat5) och bör höras på diverse utomhusdiskotek i sommar. Jag tippar på 100 knop på Rio Rio.

Titta på smakprovet nedan och ladda sedan ner hela låten >>här<<.

För turistiska Göterborgstips signerade Air France så kika in på gbgbelongstous.se

/K

Italiodisco

Jag bara älskade Secret Eyes med duon Cloetta Paris från förra året. En annan duo som är nästan lika bra - jag betonar nästan - är Sally Shapiro. Nya skivan heter My Guilty Pleasure och är satt att släppas senare under året.

Första singeln heter Miracle, release 16 juni, men du kan redan nu ladda ner albumversionen av låten >>här<<

Roger Gunnarsson (Cloetta Paris) har producerat.

/A

Pacific!

Pacific - Reveries. Bra skiva. Spelade den ganska mycket förra våren när den släpptes och den låter fortfarande oväntat bra (drog igenom hela plattan senast idag faktiskt). Pacific arbetar för övrigt med nytt album och det är så klart trevliga nyheter.

Håll till godo så länge med deras remix av franska Poney Poneys låt When Do You Wanna Stop Working >>Lyssna!<<

/A

Ännu mer festivalnytt - My Bloody Valentine till Way Out West!

I will eat my own shit on the stage infront of everyone if My Bloody Valentine got booked!! -David, Way Out West forum

Ja, så hängivna fans finns det tydligen om man läser i forumet till Way Out West. Och, varsågod. De irländska shoegazehjältarna kommer nämligen att uppträda på festivalen i augusti.

Way Out West verkar inte ha gått ut med nyheten officiellt än men på deras kommande annonser headlinar de nu med bla. Basement Jaxx, Florence & the Machine och just My Bloody Valentine.

Hade man inte ett giltigt skäl att åka till Göteborg innan så har man det definitivt nu.

/A

U2 till Sverige

Den här nyheten är ganska väntad, men den är samtidigt väldigt skön att få bekräftad på riktigt. U2 spelar alltså i Sverige, på Ullevi, 31 juli. Och jag tror att ni som ska dit kan räkna med hårt tryck på biljetterna. U2 hoppar nämligen över Norge, Finland och Danmark. Spelningen i Sverige blir deras enda i Norden i sommar.

Grafik på det galna scenbygget finns på http://360.u2.com/

Biljetter släpps 13 mars genom Ticnet.

/A

Melodifestivalen deltävling 1 - Snabbanalys

Snabbanalys från Melodifestivalen deltävling 1:

Melodi #1 Eld, läder och övertändning
Nina Söderqvist tog i så att läderdräkten nästan sprack. Sicken tacky dräkt sen! Inte mycket till låt, tyvärr. Tick tack och god natt.

Melodi #2 Stel svärmorspop
T.o.m Hassse Aro vågade röra mer på höfterna i Let's Dance. Låten passade annars artisten Jonathan Fagerlund bra. Den hade samma identitetslösa approach som honom själv.

Melodi #3 Livlös ballad
Inte ens Shirleys pipa kunde rädda den här sega låten. Hon har tydligen varit sjuk senaste veckan. Det märktes. Lyfte aldrig en milimeter.

Melodi #4 Sångaren i Scotts var provocerande tvålfager

Ja, vad hade jag väntat mig egentligen? Caroline af Ugglas totala motpol. Både musikaliskt och till utseendet.

Melodi #5 Myspys och gullgull
Vilken monsterhit hon hade med Big Big World i slutet av 90-talet! Det är det enda jag tänker på när jag ser henne. Den spelades praktiskt taget överallt. Låten ikväll då? Lagom snällt och trevligt. Inget som direkt stack ut, ändå till final dock. Måste ses som kvällens skräll.

Melodi #6 Jag blev helt såld - på en rosa slips
Mycket väntat gick de vidare till final i Globen. Låten var dock bland deras svagare. De har haft betydligt starkare låtar i tidigare förlagor av tävlingen. Och börjar inte hon blondinen att se lite dassig ut? Men Andreas Lundstedts rosa slips var fin.

Melodi #7 Caroline af Ugglas ser ständigt oduschad ut
Skämskudde på. Fick hon dolda elstötar under sitt nummer eller vad var det frågan om? Gick helt oförtjänt till andra chansen. Snälla, gör TV-tittarna, publiken eller åtminstone dig själv en tjänst till nästa gång och tvätta håret. En pinsam posör.

Melodi #8 Marie Serneholt kan inte sjunga
Lika väntat som Alcazars vinst. Måns Zelmerlöv ligger alla fall inte med Serneholt p.g.a. hennes sångröst. Den blir förmodligen ändå en hit i reklamradion under våren. Dussin-Britney.

Deltävlingen i övrigt:

Petra Mede var oväntat slätstruken. Saknade faktiskt Luuk
Stel, platt, nervös och med en flackig blick ständigt tittandes ner på stödlapparna. Jag hade faktiskt väntat mig mer av Mede. Knappt godkänd debut. Luuk känns som rena proffset i jämförelse.

"Hello Globen, Göteborg"
Kvällens stora (enda?) behållning. Internationella juryn - vad fan det nu handlade om - hade skickat en stackars fransos som hade förväxlat Scandinavium med Globen. Göteborgspubliken visste inte om den skulle jubla, bua eller skratta.

Vi hörs nästa lördag igen. Då tävlas det i Skellefteå av alla ställen.

/A

The Soundtrack Of Our Lives - Communion

Communion, The Soundtrack Of Our Lives senaste skiva innehåller tjugofyra låtar fördelade på två skivor. Det är nästan tre Technique eller tre Ett Kolikbarns Bekännelser. Bara det är provocerande i sig. Och visst, jag gillar saker som provocerar och tänjer på satta gränser. Men att 2008 proppa ett helt dubbelalbum fullt med stomprock bara för att envist visa att man vågar gå motströms känns bara mer dumdristigt än rock n roll. Albumformatet har dessutom sedan länge spelat ut sin roll.

Rent musikaliskt låter Ebbot & Co som de alltid har gjort de senaste sju åren. Det är tungrott, tråkigt och onyanserat. Jag saknar det Soundtrack Of Our Lives som 1996 på debuten, Welcome To The Infant Freebase, förförde oss med glittrande melodier och majestetiska refränger. Firmanent Vacation, Instant Repeater och Grand Canaria var låtar så starka att de kändes som klassiker redan vid första lyssningen. Nu återstår bara ett gråtrist band utan sväng som bara står och trampar i studion. Ebbot Lundberg, en gång i tiden firad rockstjärna i Union Carbide Productions, har numera förminskat sig själv till en pajasfigur, en skojfrisk rockfarfar från Götet. Typ.

Men hur kunde det gå ut helvete så jävla fort? Det finns en enkel förklaring och den stavas Björn Olsson. Olssons atmosfäriska gitarrspel och körande var gruppens geniala tillika hemliga vapen. När han valde att hoppa av bandet 1998 tog han inte bara med sig sitt patenterade gitarrsound, han tog även med sig alla melodier. Kvar stod ett avklätt band utan vare sig finess eller stil. Det förvånar mig inte att Noel Gallagher använde Soundtracks två senaste album som inspirationskälla till deras senaste skiva. För det låter ungefär lika illa.

Bästa spår: Lägereldsrocken i Lifeline.

/A

Skansros

De nya popstjärnorna i den regntunga Göteborgsskyn är Skansros. De har precis nyligen släppt sin debut-EP Drömmen om Skansros på Luxury som även huserar andra framstående poporkestrar i form av Boat Club och Almedal.
Bandet började sin offentliga musikaliska bana som The Smiths-coverbandet West Ham Boys Club vilket är fullständigt logiskt om man lyssnar på deras hemsnickrade alster. Det är pop på hemspråket som kryddas av utlämnande och romantiska texter med en lätt touch av Smithsrockabilly.

De har redan rosats av creddig media som Nöjesguiden (Carl Reinholdtzon Belfrage, vem annars?) och PSL så ladda ner singeln och gå med i hyllningskören.

Skansros - Drömmen om Amerika

Ett liveklipp från Jazzhuset i Göteborg

/K

Västkusten

De senaste åren har Sveriges pophuvudstad varit suveräne Göteborg. Det har funnits få kombattanter om den titeln vågar jag påstå. Jag kan dock inte sätta fingret på vad det beror på och har själv en väldigt distanserad relation till staden med få besök från min sida.
Jag vill gärna tro att det beror på en längtan av flykt med blicken mot kontinenten, sjömansromantiken och närheten av havet i allmänhet, men det köper jag inte riktigt. Jag har t.o.m. knappt ens vid mina få besök där sett skymten av vatten utom från skyn och avfärdar härmed Göteborg som en riktig kuststad.

Är det lillebrorskomplexet och revanschlusta gentemot huvudstaden som driver popmakarna? Eller är det rent av saknaden av den som gör att popklimatet frodas och att människor blir mer avslappnat kreativa och produktiva än någonsin?

När jag då funderade på dessa frågeställningar på tunnelbanan hem ikväll slogs jag av en lustig tanke...


Jag såg ett samband mellan fotboll och popmusik nämligen. Slumpartat förmodligen men en ganska svindlande tanke.

På 90-talet var det Göteborg och främst då IFK Göteborg som gick i bräschen i svensk fotboll med stora framgångar på hemmaplan och internationellt. Samtidigt i Stockholm fanns en vibrerande popscen med Lollipopfestivalen, Hannas krog där bl.a. tidiga Blur, Oasis och Kent spelade. Weeping Willows, Stefan Sundström och Olle Ljungström slog igenom på bred front med sitt berättande.

När sedan kalendern visade 00-tal blev det istället stockholmslagen (DIF) som briljerade på fotbollsplanen och de trendängsliga 08:orna koncentrerar sig numera istället på att finna den senaste bloggtechnon att yppa för sina DJvänner.

Så nu är vi alltså här 2008 där Göteborg totalt dominerar popscenen och har i Way Out West-festivalen en otroligt framgångsrik festival med ljus framtid så att t.o.m. Goliat från Hultsfred darrar om knäna.

Jag anar en konspiration mellan SvFF (Sveriges fotbollsförbund) och svensk skivindustri och media.

Med detta konspiratoriska svammel vill jag ta av mig hatten samt buga och bocka för all pop från västkusten som vi bjuds på. Det blir nu spännande att se vem som bär ledartröjan i nästa årtionde. Vem tror ni?

Balearisk och luftig pop för sommarljumna dansgolv - download
Air France – No Excuses
Boat Club – All The Time
The Embassy – Time’s Tight
The Honeydrips – (Lack of) Love Will Tear Us Apart
Studio – No Comply
The Tough Alliance – Neo Violence

Gitarrbaserad pop för flyktbenägna - download
Almedal – ”A”
Bad Cash Quartet – Searching Is Killing Me
Broder Daniel – Happy People Never Fantasize
Franke – Ställs mot dig
Håkan Hellström – Hurricane Gilbert
Joel Alme – The Queens Corner


(Denna artikel publicerades tidigare men föll bort)

/K

Franke, I miss you

Var tog de vägen? Hård hajp under 2003. En hajp som följdes av en briljant EP plus ett lika briljant album. Skivan Optimismens Hån har blivit lite av en klassiker. Då och då ploppar den upp igen och blir omskriven.

Någon ny skiva verkar inte vara i sikte och Service bolagsdirektör Ola Borgström bara skjuter releasen längre fram i tiden gång på gång. Senast var det sagt att uppföljaren skulle komma under hösten/vintern 2007 och det är som bekant nära ett år sedan.

Franke - Optimismens Hån (2003)

/A