Paul McCartney
Paul McCartney II
Den 6e oktober släpper den otroligt begåvade och utomjordiskt fascinerande Daniel Johnston sitt första album på sex år. Ryktena säger att Is And Always Was ska vara det bästa han har gjort och av låten nedan att döma har han återigen lämnat lo-fi för välproducerad pop som på storbolagsdebuten Fun från '94.
Har du missat den prisbelönade dokumentären The Devil and Daniel Johnston från '05 bör du genast göra något åt det. Du behöver inte vara särskilt förtjust i hans musik, det räcker med att ha god filmsmak.
Jag vet inte exakt varifrån deras omotiverade rädsla för ny teknik härstammar egentligen, men tror problemet stavas P-E-N-G-A-R. Det är för många klåfingriga personer inblandade i hela Beatles-apparaten.
Tysk pojkbandsemo, bäst någonsin?
Efter diverse äktenskapsstrul är Paul McCartney nu åter tilbaka på banan. Tillsammans med Martin Glover bildar de duon The Fireman. Ja, vem sjutton är den där Martin Glover frågar ni er nu? Martin Glover eller Youth som är han också kallar sig är en av hjärnorna bakom The Verves monumentala 90-tals klassiker Urban Hymns. Han har även producerat band som Primal Scream, U2 och Texas. 
Jack White och Alicia Keys fick den ärofyllda uppgiften att skriva och framföra den nya James Bond-låten Another Way To Die till kommande filmen The Quantum of Solace, två stora namn i sina respektive genrer. Detta tillsammans med att inom ramen för hur en typisk Bond-låt ska låta har de skapat en alldeles unik ljudbild, och inte en positiv sådan. Hade Goldfinger valt att spela den öronbedövande gröten - som närmast kan beskrivas som ljud - för Bond istället för att försöka klyva honom med en guldstråle hade det endast blivit 3 filmer med vår favoritagent. Istället får vi nu när 22a filmen har premiär genomlida detta musikstycke med totalt avsaknad för den röda tråden som funnits i övriga 21 bidrag.
Vissa skivor har en sån där lätt och oförskämt avslappnad touch över sig. Ram med Paul McCartney är definitivt en sådan. Det är nog en av de skivor som jag har burit med mig längst genom åren. Jag tror att det har att göra med McCartneys sätt att hela tiden våga utmana sig själv och sina medmusiker på det popkulturella planet. Många håller Band On The Run som Paul McCartneys största stund som soloartist men den saknar den där pojkaktiga nyfikenheten och lekfullheten som gör Maccan till den han är. På Ram hoppar han obehindrat mellan att spela ukulele, vissla eller låta frugan Linda sjunga stämsång. Resultatet borde egentligen ha blivit splittrat men Paul McCartneys exceptionella melodikänsla sammanbider hela skivan från start till mål.
