Vegetarisk pop

Inget svider i folks ögon så mycket som att offentligt skandera sin tro eller politiska övertygelse. Svenskar stöter sig gärna inte med varandra och håller därför detta ofta för sig själv och om någon bryter det mönstret blir det oerhört obekvämt för många.
Självklart generaliserar jag nu men talar av egen erfarenhet då jag alltid bär mina känslor på kavajslaget. Något som attraherar mig hos andra människor.

De senaste dagarna har en - för insatta människor - gammal nyhet blossat upp i utländska och svenska medier, nämligen Morrisseys köttförbud i samband med sina egna spelningar.
Alla med drag av anglofili eller popintresse vet att The Smiths första albumetta från 1985 Meat Is Murder har i titelspåret hans egna manifest och ståndpunkt i sin hjärtefråga; vegetarianism.

I kommentatorsfältet blossar känslorna upp rejält hos svensken, analfabeten thobbie80 skriver:

Vad är det för sjuk väld vi lever i?varför skall alltid veganer och vegitarianer bestämma va en vanlig köttätare skal äta?blir så jvla trött på detta landet,svennson är värld bäst på att slicka röv på resten av världen..fyfan

Och jag har bott under en sten-mannen axel99 skriver:

och vem är den killen??? Aldrig hört talas om honom, är det ett nytt sätt att få sina 15 minuter i rampljuset eller?

Jag själv är snarare mer bekymrad över att fler av dagens popakter inte har något socialt patos. Att t.ex. förbjuda kött och använda sitt kändisskap åt sina övertygelser är ett friskhetstecken om något, till förmån för mycket speltid hos ointelligenta och ofarliga Melodifestivalen, Allsång på Skansen och Idol eller göra som varannan amerikan och kränga en parfym eller sätta sitt namn på en klädlinje.

Det paranoida i köttätares tro om den vegetariska förföljesen kommer jag aldrig förstå mig på och finner det svårt att tro att författarna till dessa kommentarer någonsin tänkte lösa biljett då de verkar närmast besatta om att äta kött i samband med konserter.

Jag skulle aldrig trycka ner mina åsikter i halsen på någon och det gör inte Morrissey heller då man har valet att stanna hemma. Demokratiskt och modernt.

/K (vegetarian med ett rött hjärta)

Melodifestivalen deltävling 2 - Snabbanalys

Jag har tyvärr haft en hel del strul med min internetuppkoppling under helgen och det har i sin tur lett till att jag inte har kunnat rapportera från Melodifestivalen som vanligt. Hur som helst, jag får bjuda på några väldigt komprimerade kommentarer så här i efterhand istället till er som väljer att följa festivalen här över bloggen:

Överlag mikroskopiska kvalitetsförbättringar på låtarna i Skellefteå. Jennifer Brown hade förmodligen den minst sämsta låten men gick inte ens vidare till topp 5. Rikspajasen Markoolio snodde halva refrängen från Elton Johns Can You Feel The Love Tonight men det gick åt skogen ändå. 4-åringarna synade honom den här gången och det är tack och lov. Lasse Lindh är fortfarande andra klassens Håkan Hellström och Lill Och Susies comebacklåt lät oväntat pigg.

Att H.E.A.T. gick ända vägen till final förvånar mig inte ett dugg. Gränsen mellan hårdrock och schlager är hårfin, om ens synlig. Zelmerlöw var på gränsen till proffsigt tråkig i sitt framförande men lika väntad till finalen även han. Amy Diamond (stannat i växten?) och Cookies N Beens (idiotiskt bandnamn) låtar rullade förbi utav bara farten och lämnade inga bestående intryck på mig.

Jag väntar fortfarande på att Petra Mede ska dra ett skämt. Som är roligt. På riktigt.

Nästa vecka hörs vi från Leksand. Jag ska förhoppningsvis kunna rapportera snabbare och mer informativt då. Väl mött.

/A

Melodifestivalen deltävling 1 - Snabbanalys

Snabbanalys från Melodifestivalen deltävling 1:

Melodi #1 Eld, läder och övertändning
Nina Söderqvist tog i så att läderdräkten nästan sprack. Sicken tacky dräkt sen! Inte mycket till låt, tyvärr. Tick tack och god natt.

Melodi #2 Stel svärmorspop
T.o.m Hassse Aro vågade röra mer på höfterna i Let's Dance. Låten passade annars artisten Jonathan Fagerlund bra. Den hade samma identitetslösa approach som honom själv.

Melodi #3 Livlös ballad
Inte ens Shirleys pipa kunde rädda den här sega låten. Hon har tydligen varit sjuk senaste veckan. Det märktes. Lyfte aldrig en milimeter.

Melodi #4 Sångaren i Scotts var provocerande tvålfager

Ja, vad hade jag väntat mig egentligen? Caroline af Ugglas totala motpol. Både musikaliskt och till utseendet.

Melodi #5 Myspys och gullgull
Vilken monsterhit hon hade med Big Big World i slutet av 90-talet! Det är det enda jag tänker på när jag ser henne. Den spelades praktiskt taget överallt. Låten ikväll då? Lagom snällt och trevligt. Inget som direkt stack ut, ändå till final dock. Måste ses som kvällens skräll.

Melodi #6 Jag blev helt såld - på en rosa slips
Mycket väntat gick de vidare till final i Globen. Låten var dock bland deras svagare. De har haft betydligt starkare låtar i tidigare förlagor av tävlingen. Och börjar inte hon blondinen att se lite dassig ut? Men Andreas Lundstedts rosa slips var fin.

Melodi #7 Caroline af Ugglas ser ständigt oduschad ut
Skämskudde på. Fick hon dolda elstötar under sitt nummer eller vad var det frågan om? Gick helt oförtjänt till andra chansen. Snälla, gör TV-tittarna, publiken eller åtminstone dig själv en tjänst till nästa gång och tvätta håret. En pinsam posör.

Melodi #8 Marie Serneholt kan inte sjunga
Lika väntat som Alcazars vinst. Måns Zelmerlöv ligger alla fall inte med Serneholt p.g.a. hennes sångröst. Den blir förmodligen ändå en hit i reklamradion under våren. Dussin-Britney.

Deltävlingen i övrigt:

Petra Mede var oväntat slätstruken. Saknade faktiskt Luuk
Stel, platt, nervös och med en flackig blick ständigt tittandes ner på stödlapparna. Jag hade faktiskt väntat mig mer av Mede. Knappt godkänd debut. Luuk känns som rena proffset i jämförelse.

"Hello Globen, Göteborg"
Kvällens stora (enda?) behållning. Internationella juryn - vad fan det nu handlade om - hade skickat en stackars fransos som hade förväxlat Scandinavium med Globen. Göteborgspubliken visste inte om den skulle jubla, bua eller skratta.

Vi hörs nästa lördag igen. Då tävlas det i Skellefteå av alla ställen.

/A

Schlager-Kleerup

Kleerup verkar ha många strängar på sin lyra. Visste ni att han hade med en låt i Melodifestivalen 2006? Alltså inte som uppträdande artist utan som låtskrivare. Han var en av medkompositörerna till Simone Morenos Aiayeh (The Music of the Samba).

Låten - som ingen människa minns - slutade sist i sin deltävling.

Simone Moreno - Aiayeh (The Music of the Samba) (2006)

Kleerup, twelve points!

/A

Totalt jävla mörker

Hur mår det svenska populärkulturella klimatet idag egentligen? Det går visst parallellt med miljön i övrigt. Damer och herrar, vi närmar oss en ny istid, eller armageddon och ragnarök om ni så vill. Kärt barn har många namn. Och det är mer stor lättnad jag ska lämna jordlivet om sisådär 50 år när planeten imploderar av dålig smak.

Tänk er bilden av framtidens arkeologer som gräver i våra rester och hittar ett urklipp av en känd svensk kvällstidning som 2008 rapporterar med glädje och hela folket i ryggen att nu minsann ska Lili & Susie ställa upp i Melodifestivalen. Dessa utgrävare kommer tro att i deras hand vilar den klassiska tidningen "En ding, ding, värld" man redan genomskådade som femåring.

De kommer kunna läsa att Svenska Filminstitutet nu pumpar ännu mera pengar in i Colin Nutley så att han får göra Änglagård 3 så Helena Bergström kan bjuda barnen på tacos till helgen. Och lagom till sommaren kommer Beach Boys (i form av Mike Love, saxofonist och sångare) till Sverige iklädd Hawaiiskjorta för att förgylla vår annars så gråa vardag med lite pop.

Samtidigt på Lunarstorms fejkval röstas Sverigedemokraterna in i riksdagen och i dessa svenska tonåringars rum händer detta.

"Visst känns det fint att va vid liv, en dag till, visst känns det fint nu, Hurricane?"

/K

Melodifestivalen - ett showcase för skitmusik och stagnerad kreativitet

Idag presenterade Christer Björkman de första artisterna för Melodifestivalen 2009. Måns Zelmerlöv, gäsp, BWO, gäsp, Alcazar... ojdfghusdh%63....... Oj, förlåt. Jag somnade visst över tangenterna när jag fortsatte med listan över startklara artister. Orkar verkligen svenska folket med att svälja ännu mer identitetslös plastschlager. Är inte buken översväld vid det här laget? Det är samma skara sorgliga artister som abonnerar på finalplatserna år efter år. Borde man inte överväga att införa en regel som bara tillåter att man som artist bara får ställa upp högst två gånger eller i varje fall vart fjärde år?

Jag tyckte att omarbetningen av hela festivalen 2002 var ett stort steg i rätt riktning samtidigt som tävlingen även fick en helt ny fräschör. Nu har den spelat ut sin roll. Det stora problemet är likt Idol att skivbolagen har för mycket att säga till om. Skivbolagen styr både vilka låtar och vilka artister som ska få vara med. Det handlar endast i slutändan om vem som lyckas kränga mest skivor på Statoil när tävlingen väl är över.

Melodifestivalen 2009 känns redan på förhand urvattnad, poänglös och förutsägbar.

Må bästa skitlåt vinna.

/A

Schlager

Att skriva ner dagens musikklimat i Sverige och övriga världen är att sparka in öppna dörrar, jag vet, men jag måste bara få lufta mitt missnöje nu.


Miljöhot och kärnvapenkrig oroar mig inte det minsta. Det största hotet mot vår planets överlevnad är dokusåporna Melodifestivalen och Idol. De spottar ur sig produkter på löpande band som etsar sig fast i folks medvetande och ligger på topplistor 12 månader om året.
Jag kan tyckas bakåtsträvande och konservativ nu men det fanns en tid då svenskar hade god smak.

Vi var bland de första att upptäcka The Beatles tidigt 60-tal och vi var bland de första att omfamna den ännu unga och potenta britpopscenen i början/mitten av 90-talet. Och då pratar jag om den breda massan svenskar, inte det alternativa folket som alltid kommer ha ögonen på våra inhemska kvalitetsartister. Så nu när kalendern snart visar på 2009 ställer sig alltså bl.a. Lili & Susie på scen i Melodifestivalen och det känns lika fräscht som toaletterna på centralstationen, men kommer givetvis hyllas i spaltmeter av svensk urusel nöjesjournalistik.

Tacka vet jag kvalitetsschlager när det var stil, klass och folk sjöng med känsla och till livemusik.

Claes-Göran Hederström - Det börjar verka kärlek, banne mej

France Gall – Poupée de cire, poupée de son

Tommy Körberg – Judy min vän

/K