skip to main |
skip to sidebar
Vecka 33 är här och innebär sedvanligt fransk filmvecka i SVT. I år är temat för veckan den franska nya vågen.
Jag är tillfälligt hemma i Stockholm för att packa om innan jag ska bege mig till Norrbotten och Lappland, tänkte därför bjuda på lite godis.Rockarna i The Fabulous Echoes spenderade sextiotalet med att vara en succé på platser som Malaysia, Indonesien och Sri Lanka. Själva var de baserade i Hong Kong trots att majoriteten av medlemmarna kom från Filippinerna, plus en från Indien och en från Skottland. Detta recept blir så explosivt att t.o.m. tidiga James Brown framstår som en tråkmåns.Njut av The Beatles-covern It Won't Be Long.
Adjö för en stund. Just nu sitter två tredjedelar (K + P) av la vie sportive med lite vänner på ett plan till Mallorca där vi har hyrt en villa i två veckor. Den enda popkulturella anknytningen är väl att ön tillhör Balearerna, du vet, hipstermusik...Sedan när On Off-bratsen har lämnat Gotland tänker vi bege oss dit.Det kan hända att vi dyker upp här när du minst anar det, annars hörs vi i augusti. Ta del av vår sommarspellista nedan och ha det underbart!
Download:>>Sommar 2010<< (via Spotify)/K + P
Världens bästa låtskrivare och producentlag heter Holland-Dozier-Holland eller närmare bestämt; Brian Holland, Lamont Dozier och Edward Holland Jr. Trion var ryggraden på Detroit-bolaget Motown (världens bästa det med?) från 1962 till 1967 och fick då åtskilliga listettor, och jag kan garantera att det finns få i världen som inte har hört något de skrivit, varken från den tiden eller senare.Det finns mängder av lysande covers att lyssna på med artister som Dusty Springfield, The Who, Stevie Wonder, Fleetwood Mac, Michael Jackson etc, men nedan har jag sammanställt några av mina favoriter framförda av originalartisten.
Download:>>Holland-Dozier-Holland by /K<< (via Spotify)/K
På frågan om vilken som är den bästa poplåten genom tiderna svarar de allra flesta The Ronettes Be My Baby, men ack så fel de har. Svaret är givetvis Martha & the Vandellas 1963-hit Heat Wave.De stora låtarna får alltid covers, de flesta ett hån mot originalet, men i vissa fall som en homage. Här nedan kan du lyssna till mina favoriter.
Kalifornien-bandet The Byrds är ytterligare ett band som förtjänar större rampljus än det de erbjuder under tv-shops sändningar.Jag kan sitta i timtal och rabbla fantastiska album från 1965, deras debut Mr. Tambourine Man är ett av dem. Med exemplariska sångharmonier och gitarrklang från Roger McGuinns (fyra från vänster här nedan) tolvsträngade Rickenbacker kan jag med enkelhet jämföra dem med The Beatles, The Beach Boys och The Zombies finaste stunder.Att de, likt många av sina konkurrenter mot slutet av 60-talet, lämnade popen bakom sig för att i stället grotta ned sig i alldeles för mycket folkrock, countryrock och psykedelia ignorerar jag. Det är deras första stunder jag vill lovorda.Som bilden visar hade de även extrema popluggar långt innan The Ramones och Titiyo fick samma idé, bara en sån sak!
Download:>>The Byrds - Mr. Tambourine Man<< (via Spotify)/K
I sommar väntas The Libertines återförenas på Reading and Leeds festivals. Det har spekulerats ivrigt kring diverse återföreningar sedan uppbrottet 2004 men först nu, efter £1.5m, blir det verklighet av ryktena. Pete och Carl har till och med hintat att de kanske spelar in nytt material efter sommaren. Jag vet inte om jag vågar tro att herrarna Doherty och Barât någonsin kommer lyckas uppnå de där magiska stunderna som finns att lyssna till på Up the bracket och The Libertines; varken Carls Dirty Pretty Things eller Petes Babyshambles har varit ens i närheten. De får mer än gärna försöka, då jag är övertygad om att de är bättre tillsammans än åtskilda. För stunden är jag dock föga intresserad av The Libertines anno 2010, så jag nöjer mig med att lyssna till det de faktiskt lyckades åstadkomma under 00-talets första hälft.
You're my Waterloo släpptes aldrig officiellt, men för mig är den en av Libertines allra finaste stunder.
Download:
>>The Libertines - You're my Waterloo<< /P
David Hemmings från Michelangelo Antonionis sextiotalsklassiker; Blow-Up.
Uppföljaren till debuten My Aim Is True ('77) av Elvis Costello & The Attractions var This Year's Model ('78). Den, liksom debuten, samt de efterföljande Armed Forces ('79) och Get Happy! ('80) var alla producerade av Nick Lowe.
Uppdatering: Även übercoole Jarvis Cocker hyllade Costello under nittiotalet.
Theophilus London avhandlades av la vie sportive för över 1,5 år sedan, läs >>här<<. Där kan du även ladda ned ovanstående album alldeles gratis.
Den store Costello-beundraren Per Gessle ville också dra sitt strå till stacken.
