Stilikon #8 - Anna Karina

Just nu befinner jag mig på en strand vid Medelhavet, precis som Anna Karina gör i Jean-Luc Godards eminenta Pierrot le fou.
Danska Anna Karina är förmodligen bland det snyggaste som någonsin stått på ett par ben. Men hon var inte bara snygg, hon hade talang också; se bara filmer som Une femme est une femme, Vivre sa vie, Alphaville, Bande á part, och redan nämnda Pierrot le fou. Sedan har hon givetvis, som alla andra donnor som betydde något på 60-talet, spelat in musik med Serge Gainsbourg, här på soundtracket till filmen Anna.











Download:
>>Anna Karina - Sous le soleil exactement<<

/P

la vie sportive presenterar: my favorite

Man förstår varför My Favorite inte längre finns när man läser låtskrivaren Michael Grace Jrs ord om saknaden efter avhoppade vokalisten Andrea Vaughn. Jag tror inte ens att man behöver vara särskilt bevandrad i den franska nya vågen för att förstå hur viktig hon var för bandets fortlevnad. "She was the Anna Karina to my Jean-Luc Godard, the poetry in my Alphaville."

Jag har alltid hyst en fäbless för band med förmågan att drapera allvarsamma texter över romantiskt sprudlande popmelodier. My Favorite var inget undantag; de skrev ständigt om utanförskap och ouppfyllda drömmar. Texter som sedan framfördes av Michael Grace Jr och den bedårande, klara stämman tillhörande Andrea Vaugn - "The kind of popstar Jane Austen would have created". Deras röster svävade i någon sorts perfekt harmoni som fick en att stanna till.

Det blev bara två album, Love At Absolute Zero och The Happiest Days Of Our Lives, innan My Favorite hastigt tog farväl en dag i september 2005. Om saknaden känns för stor har resterande My Favorite-medlemmar ur askan av bandet startat The Secret History. Det som till en början var ett imaginärt projekt som tog sin början i marginalerna till en morgontidning och skulle bli "a resurrection of the record, a search for a new Nico, a crime to end all crimes. The last battle."
Om de hittade en ny Nico vet jag inte, men de fann Lisa Ronson (dotter till Mick Ronson, David Bowies gitarrist tillika producent av Morrisseys Your Arsenal) och Erin Dermody, sedan blev The Secret History verklighet. För mig kommer tomrummet aldrig fyllas, då The Secret History faktiskt i mångt och mycket låter som ett sämre, tämligen magilöst My Favorite.

Om du lyckats missa Long Island-bandet eller bara behöver påminnas presenterar jag härmed My Favorite.

Download:
>>la vie sportive presenterar: my favorite<<
1. Let's Stay Alive
2. Cult Hero, Come Home
3. Absolute Beginners Again
4. Badge (Grace Under Pressure)
5. Homeless Club Kids
6. Absolute Zero
7. The Informers
8. 17 Berlin
9. Burning Hearts
10. The Suburbs Are Killing Us
11. The Black Cassette
12. The Happiest Days Of My Life
13. Working Class Jacket

>>The Secret History - It's Not The End of The World, Jonah<<
(Spår från Desolation Town EP '08)

/K2 (gästinlägg)

Brigitte Bardot 75 år

I går blev Brigitte Bardot 75 år vilket bör uppmärksammas, om än en dag för sent. Kvinnan var ju trots allt en duktig aktris, modell, stilikon och sångerska.
I dag lever dock Bardot långt ifrån rampljuset men har tyvärr poppat upp med tvivelaktiga uttalanden om bl.a. muslimer som överskuggar hennes fina engagemang som djurrättsaktivist och sitt tidigare arbete.

Jag väljer i dag, trots det, att minnas henne för sin roll i Jean-Luc Godards underbara kärleksdrama Le Mépris (Föraktet) från '63.

Bardot blev även - likt flera av hipsterkvinnorna (läs: Jane Birkin och France Gall) under sextiotalet - upplockade av Serge Gainsbourg och spelade tillsammans med honom in bl.a. duetten Bonnie & Clyde, en fantastisk låt du kan höra via Spotify >>här<<.

Hatten av!

/K

Stilikon #5 - Alain Delon

Idag hyllar jag franska skådespelaren Alain Delon som med sitt goda yttre fick filmroller efter ett besök på filmfestivalen i Cannes. Det visade då att han även var en skicklig aktör och något av en motsvarighet till James Dean även om han skämtsamt kallades en kvinnlig Brigitte Bardot.

Hela Delons liv har kantats av problem. Han blev utslängd från flertalet skolor i sin ungdom och tog sedan värvning i franska marinkåren där han tjänstgjorde som fallskärmshoppare i Indokina och fick där spendera 11 månader i fängelse för olydnad.
När han sedan blev skådespelare blev det just gangsterroller som blev hans signum och Delon hade i det verkliga livet kontakter inom den undre världen, något som bara förbättrade hans image.

Föga förvånande var Delon även en kvinnotjusare av rang och var förlovad med aktrisen Romy Schneider, hade en affär med tyska sångerskan Nico som hävdar att han var pappa till hennes barn, gifte sig sedan med skådespelerskan Nathalie Barthélemy, dejtade modellen Mireille Darc för att sedan på äldre dar inleda ett långt förhållande med den unga holländska modellen Rosalie van Breemen.

Som skådespelare har Delon arbetat med några av vår tids största och bästa regissörer som; Luchino Visconti (Rocco e i suoi fratelli/Rocco och hans bröder), Jean-Luc Godard (Nouvelle vague/Nya vågen), Jean-Pierre Melville (Le Samouraï/Samuraj killer) och Michelangelo Antonioni (L'eclisse/Feber).

Hatten av för talangfulle och stilige Alain Delon som även fick pryda omslaget till tidernas bästa popalbum.


/K

Omslag

Hur något förpackas är oerhört viktigt för mig då jag är estet ända ut i fingerspetsarna och ej att förknippas med ytlig. Du i gymnasieåldern förknippar säkert ordet estet med ett skällsord för folk som sitter på golvet även när det finns stolar men det är en helt annan diskussion.

Ens skivor, filmer och böcker är inte bara innehållsmässigt livsviktigt utan omslagen likaså. De är nämligen mina favoritsmycken och dekorationer.

Mina ögon mår så himla bra av att se vackra ting att jag kan hittas framför Ebay i timmar med att titta på tjusiga klänningar utan den minsta längtan efter cross-dressing. Det är bara ett sökande efter estetisk perfektion. En soffa, bokhylla eller logotyp ger mig precis samma tillfredställelse.

När det kommer till skivomslag så återkommer jag alltid till The Smiths och särskilt deras singlar, nedan kan du se This Charming Man. Morrissey är den som ligger bakom dessa och han insåg vikten av fantastisk pop paketerat till gudomlighet. Oftast användes scener ur hans favoritfilmer eller bilder av de skådespelarna han tapetserat sitt pojkrum med.


Suede fortsatte i deras fotspår stilistiskt, här med debuten från 1993. Även Belle And Sebastian arbetade i samma tradition.


The Beatles har flera stiliga omslag på sin meritlista, främst den nyskapande helvita och numrerade The Beatles från '68 men även Rubber Soul från '65 gör sig på väggen.


Mannen på taket är inte bara den enda bra Beck-filmen, den är även otroligt snygg och vill man så får du även se Sven Wollters penis skymta förbi, bara en sån sak!


När det kommer till DVD-utgåvor är det inga som slår The Criterion Collection på fingrarna. De behandlar kulturskatten med oerhörd vördnad och respekt. Ska du dessutom köpa Ingmar Bergman-filmer är det hit du ska titta. De är inte bara väldigt vackra utan även fullspäckade med extramaterial, något som är totalt frånvarande på SFs egna respeklöst genomusla och fula serie.





/K

Vacker söndag

Idag vaknade jag med en ovanligt positiv känsla för att vara en söndag. Det behövdes ingen Non Je Ne Regrette Rien av Edith Piaf så jag spisade i stället Francoise Hardy på behaglig volym och tittade på mina favoritfotografier från mitt bibliotek, samt bildgooglade nya. 

Tänkte dela dessa med dig som inspiration. Man blir ju så glad.

Okänd sjöman tillika backdrop på nya Morrissey-turnén.

Natalie Portman ur Leon.

Kyss.

Okänd italiensk gubbe som är utomordentligt stilig.

Jean-Paul Belmondo och Jean Seberg ur Godards À Bout De Souffle.

Jane Birkin.

En ung Ingmar Bergman i gräset.

Francoise Hardy och The Vogue Years är dagens soundtrack.

France Gall vet hur tennis ska spelas.

Världens vackraste Anna Karina.

/K

Stilikon #4 - Jean-Paul Belmondo

À bout de souffle, 1960

Frankrikes motsvarighet till Humphrey Bogart och James Dean var Jean-Paul Belmondo. Han gestaltade ofta antihjälten och slog igenom 1960 i Jean-Luc Godards À Bout De Souffle (Till sista andetaget) och blev sedan en ikon för den franska nya vågen och medverkade i åtskilliga av Godards filmer under sextiotalet.

Rökning är både tufft och ser oerhört snyggt ut på film och ingen röker filterlösa cigaretter lika snyggt på vita duken som Belmondo.

Hatten av för Jean-Paul Belmondos ofantligt snygga uppsyn. Kika gärna igenom hans filmografi från sextiotalet samt den stilbildande franska nya vågen för inspiration.

/K