The Harsh Truth Of The Camera Eye

David Hemmings från Michelangelo Antonionis sextiotalsklassiker; Blow-Up.

Uppföljaren till debuten My Aim Is True ('77) av Elvis Costello & The Attractions var This Year's Model ('78). Den, liksom debuten, samt de efterföljande Armed Forces ('79) och Get Happy! ('80) var alla producerade av Nick Lowe.

Uppdatering: Även übercoole Jarvis Cocker hyllade Costello under nittiotalet.

Theophilus London avhandlades av la vie sportive för över 1,5 år sedan, läs >>här<<. Där kan du även ladda ned ovanstående album alldeles gratis.

Den store Costello-beundraren Per Gessle ville också dra sitt strå till stacken.

/K

la vie sportive på konsert

I kväll ska la vie sportive på konsert med Per Gessle och det kan gå lite hur som helst. Ena halvan av oss (K) avskyr nämligen honom men kan respektera hans förmåga att skriva melodier och kan ibland hittas nynnandes på Roxettes The Look, samt följer endast med för att det är gratis och för att slippa höra tjatet. Den andra av oss (A) förespråkar Gessles genialitet så ofta han kan och uppskattar det mesta den mannen ligger bakom.
Som du säkert förstår har detta lett till livliga diskussioner som aldrig kommer någonstans men det blir intressant vem som kommer att njuta mest då förväntningarna ligger ljusår i från varandra.

Ha en trevlig kväll!

/la vie sportive

Cilihili

Bakom det artistnamnet döljer sig Cecilia Nordlund som tidigare var sångerska i Souls och Monkeystrikes och känd som duettpartner till Marit Bergman på monsterhitten Adios Amigos. In onsdags släpptes hennes nya album Not Listening som producerats av Christoffer Lundqvist som innan lagt sin hand på artister som Per Gessle, Thåström och The Concretes. Releasefesten är i kväll på Debaser Medis. Det blir en tidig kväll och bandet står på scen redan klockan 19, dörrarna öppnas klockan 17 och hela kalaset är alldeles gratis.

Lyssna på nya fina singeln Happy Without The Boy på hennes MySpace. Videon som gästas av en dansande Anette Kullenberg har YouTube-premiär nu på måndag.

För mera dansgolvskompatibla versioner av hennes singel så ladda ner remixarna av Johan Sigerud som tidigare jobbat med bl.a. Sophie Rimheden.

Download - Johan Sigerud Remix

Happy Without The Boy (Radio Edit)

Happy Without The Boy (Extended 12")

Happy Without The Boy (Extended Instrumental)

/K

Per Gessle - Party Crasher

Efter de enorma framgångarna under 2000-talet med skivorna Mazarin, Son Of A Plumber, En Händig Man och inte minst Gyllene Tider känns backlashen för Per Gessle ganska självklar. Han bjuder dessutom upp till det själv genom att innan skivsläppet säga att han med de nya låtarna sneglar ut åt de internationella topplistorna igen. Gessle vill ta tillbaka det världsherravälde som han en gång skapade under 90-talet. Han vill ut på banan och spela med de stora namnen, han vill visa att hans penna är precis lika vass som under Roxettes storhetstid. Detta gör honom också samtidigt till vinterns lättaste måltavla. Men det är just de två faktorerna tillsammans som gör skivan till både lyssningsvärd och beundransvärd.

Produktionen är som vanligt klanderfri. Allt är noga utmejslat med snygga detaljer kryddade med rätt influenser. Det snackades mycket innan om att det här skulle vara en disco-skiva, och även om första singeln skvallrar om ett mer dansorienterat sound än vad vi är vana vid så dominerar ändå de renodlade poplåtarna skivan. Det är lika delar T-Rex som det är lika delar Pet Shop Boys. Och inget fel med det. Det är just här Gessles styrka sitter. Att få det banala att låta självklart utan att för den delen göra avkall på kvalitén. Fast mitt bland alla slicka poplåtar, som han vid det här laget skriver med vänsterhanden, tillåter sig ändå Gessle att våga utmana sig själv och faktiskt förnya sitt sedan länge beprövade sound. Hans falsett har nog aldrig låtit så självklart som på Stuck Here With Me. En låt som inte liknar någonting han tidigare har gjort och som närmast rent inspirationsmässigt kan härledas till Justin Timberlake (!).

I övrigt hörs det tydligt att Christopher Lundqvist har fått ta ett steg tillbaka till förmån för Clarence Öfwerman i produktionsteamet. De luftiga arrangemangen som var så betydande på Mazarin och Son Of A Plumber är ersatta av en mer kompakt och traditionell ljudbild. Även om jag ibland kan sakna Lundqvists hand över låtarna så känns det naturligt att Gessle omarbetade ljudbilden. En skiva till i samma stuk som Son Of A Plumber skulle bara bli tröttsamt.

Party Crasher är inte Gessles främsta verk. Den kommer kommer nog sorteras in någonstans mellan förra engelska soloäventyret The World According To Gessle och Room Service med Roxette trots att topparna här är betydligt fler. Kronjuvlen Mazarin kommer alltid att vara Gessles största triumf, men Party Crasher ska ändå ses som en helt logiskt och rolig fortsättning på en suverän solokarriär. Det är också få artister i Sverige som besitter samma osvikliga känsla för popmelodier som Gessle gör. Sånt är alltid värt att applåderas.

Bästa spår: Doesn't Make Sense.

www.gessle.com

/A

Ibra, PG, Håkan & jag

Att Zlatan ska få guldbollen är så sällsynt självklart att jag inte ens kommer gå in på varför. Annars kommer det i vanlig ordning att vara samma trista och krampaktiga tillställning som vanligt. Det enda som gör galan värd att ens slå på TV'n för är p.g.a två trevliga artistbokningar i form av Per Gessle och Håkan Hellström. Nu kanske ni tycker att det är lite konstigt att jag blir så uppspelt över två förmodade playback-framträdanden. Men i vilket annat TV-program har man som popälskare chans att se sina artister uppträda? Det finns inget forum för livemusik i Svensk TV längre. Det har inte funnits sen Måndagsbörsen la ner 1984. Det är tråkigt, trist och ovärdigt att behöva sina favoritartister sälja röv i Bingolotto eller Allsång På Skansen.

Hur som helst. Här är lineupen för Team Gessle:

Drums: Jens
Bass: Magnus
Guitar: Chris
Keys: Clarence
Vox: Emma Christensen
Moves: PG

Håkan Hellströms band har jag tyävrr ingen uppgift på, men det blir nog sedvanligt hångelparty på scen tillsammans med Daniel Gilbert.

/A

It's so silly silly silly

Per Gessle går som väntat in som nummer 1 på svenska hitlistan. Silly Really lär nog också äga reklamradion året ut. Helt välförtjänt. Nya singeln är hitlistepop med extra mycket smör när den är som bäst. Jag undrar när han kommer nå kulmen på sitt fenomenala 2000-tal. Den friska nytändning han fick med Opportunity Nox sitter onekligen fortfarande i och det är bara att applådera. Han vill och vågar fortfarande utforska nya poplandskap med sin orkester. Finns det något element han ännu inte behärskar eller har smakat på? En viktig del i Gessles framgångar har förstås multimusikanten och producentesset Christopher Lundqvist haft. Vem hade vågat tro det i mitten av 90-talet när Lundqvist slog igenom med sitt Brainpool?

Teaser 1

Teaser 2

Jag tror att videon blir skön.

Album 26 november.

/A

Silly Really

Du kan nu tjuvlyssna på nya Gesslelåten via hans hemsida. En kort snutt på 45 sekunder visserligen, men alla fall en liten försmak inför singelsläppet nästa vecka.

Den låter väl ganska catchy, det lilla man får höra. Men jag får samtidigt lite osköna Roxettevibbar. Produktionen påminner om hur Roxette lät på Room Service från 2001, deras sämsta skiva. Nu är det förstås svårt att avgöra hur låten tar sig när man bara får höra en knapp minut men jag hoppas att av resten av materialet vågar utmana mer.

Silly Really premiärspelas på svensk radio i morgon på följande tider:

08:10-08:55 RIX FM Morronzoo
12:00–13:00 P3 Populär Fredagsgäst.
13:30-14:15 P4 Lantz i P4

/A

Gessle goes disco

Fler som annonserar för comeback.

Per Gessle har under största möjliga hemlighetsmakeri snickrat ihop sin första engelska soloskiva på nära tio år. Den 27 oktober kommer första smakprovet i form av singeln Silly Really. Albumet har fått namnet Party Crasher.

Den ständigt rastlöse hallänningen låter hälsa via sin hemsida:

Låtarna är skrivna med avstamp i 70- och 80-talens dansmusik. Resultatet har blivit ett kul album som både är omedelbart och framfusigt men också eftertänksamt och vackert.

Normalt skriver jag melodierna först och sedan bygger vi ett arrangemang i studion. Den här gången har jag börjat med att hitta ett groove och sedan skrivit melodin utifrån det.

Jag hoppas verkligen Gessle och hans på senare år ständige vapendragare Christopher Lundqvist har satsat på en ny ljudbild den här gången. På senaste soloplattan, En Händig Man, kändes det nästan som att Gessle och Lundqvist hade stangerat lite i sitt sound. Det kändes inte lika övertygande och uppfriskande som på Mazarin utan snarare som en svagare upprepning. Att låtarna på nya skivan är inspirerade av dansmusik från 70- och 80-talet känns annars som ett helt naturligt steg. Hårt 80-tals doftade Spegelboll från Mazarin gav verkligen mersmak för den typen av låtar med Gessle vid micken.

Albumet släpps den 3 december.

/A

Uffe har fått nog

Ulf Lundell deklarerade igår mitt under konserten i Gävle att han fått nog.

Det här är en början på ett långt avsked. Det kommer bli ett långt farväl. Kanske ett och ett halvt år. Kanske två. Jag vet inte. Jag gillar egentligen inte långa avsked, men... sen är jag nog klar.

Kanske lika bra det. För den gode Uffe har knappast rosat marknaden de senaste decennierna. Helt frankt har han i mitt tycke inte släppt ett vettigt album sen Den Vassa Eggen från 1985. När han la spriten på hyllan i mitten av 80-talet och till fansens förtret släppte skivan Evangeline tog han också död på hela sitt artistskap. Minns ni Uffes 80-tal innan han blev "frälst?". Han drog fram som en ångvält. Min favoritanekdot om Lundell är när han i början på 1980-talet i samband med succéskivan Öppna Landskap ramlar in stupfull på Grammisgalan och välter hela serveringsbordet mitt framför ögonen på den dåvarande svenska artisteliten. Eller när han iförd full indianmundering och en vinare i båda nävarna träffar Per Gessle i Tylösand och försöker övertala honom att Gyllene Tider skall agera Uffes E-street band på den kommande sommarturnén. Gessle avböjer vänligt och Uffe traskar vilset vidare för att få tag i mer rödvin.

Numera sitter Lundell i sin herrgård på Österlen och surar över betongklumpar. Har karln inget bättre för sig än att vara bitter och bombardera de redan hårt prövade fansen med mediokra dubbelalbum varje år?

Tack för att du äntligen sätter punkt, Uffe. Och tack för ett fantastiskt 80-tal, alla fall fram till 1985.

/A