Janice Graham Band

Fyra unga pojkar från Manchester utgör Janice Graham Band, ett band jag hittills bara har hört trettio studioinspelade sekunder av. Den korta snutten av debutsingeln, No Money Honey, räckte för att jag genast skulle beställa mig ett exemplar.
Med gitarr, bas, trummor och trumpet hör jag influenser ifrån reggae, dub, hiphop och madchester. Mani från The Stone Roses och Primal Scream beskriver dem såhär: "The history of black music, all in one half hour set. I’m havin’ that!”.


Det finns desto mer att se och höra via YouTube, videon nedan är ett briljant smakprov.

Lyssna på singeln och beställ dig ett exemplar >>här<<.

* MySpace

/K

Martha, Motown och Mani

Nu på lördag, den 8/1, spelar legendariska Martha Reeves & the Vandellas på Berns i Stockholm. Två tredjedelar har varit med sedan '67 så det är så original som det kan bli. Kvällen fortsätter sedan med DJs som snurrar det bästa från Motown, en helkväll med andra ord.

Läs mer och boka biljetter >>här<<.

Lyssna:
>>Martha & the Vandellas enligt K<< (via Spotify)

20-03 / 380 kr / 18 år


Samma lördag gästas Marie Laveau och Bangers 'n' Mash återigen av Mani från The Stone Roses och Primal Scream. Som scooteråkande mods kommer han säkerligen spela en hel del soul, han också.

22-03 / 100 kr / 20 år

Vi ses!

/K

Dr. Martens - 50 år

För att fira Dr. Martens femtionde födelsedag bad de tio artister att framföra varsin låt som bär märkets anda. Även tio regissörer blev tillfrågade att sätta bilder till detta med ganska hyfsade resultat.

Artister som The Buzzcocks, The Stone Roses, The Pogues och Neneh Cherry finns representerade bland låtvalen, och några av artisterna som framför dem är The Raveonettes och Black Rebel Motorcycle Club.

Smakprov!

The Raveonettes - I Wanna Be Adored

Black Rebel Motorcycle Club - Dirty Old Town

För att läsa om och lyssna på fler låtar så går du in >>här<<.

/K

The Divine Comedy - Bang Goes The Knighthood

Den evigt stilige nordirländaren Neil Hannon som utgör The Divine Comedy fortsätter oförtröttligt att vurma för äldre schlager och kammarpop. På måndag släpps Bang Goes The Knighthood, det första albumet på fyra år, och det låter precis som det alltid gjort; teatraliskt och orkestrerat.

Hans musik är inte för alla och kan helt frankt bli lite för mycket att svälja men när han sysslar med ren pop, som i singeln At The Indie Dicso, då är det magiskt. Med sedvanlig torr humor, sarkasm och med lite allvar namndroppas Morrissey, Tainted Love, Pixies, The Stone Roses, Blue Monday, My Bloody Valentines, Blur, The Cure och The Wannadies (!).

Titta på videon till singeln och ladda sedan ned albumet!

Download:
>>The Divine Comedy - Bang Goes The Knighthood<< (via MU)

/K

Ian Brown-konserten och nyfunnen kärlek

I torsdags såg jag Ian Brown när han gästade den strandsatta finlandsfärjan M/S Göta Källare vid Medborgarplatsen i Stockholm. Trots att det var Ian-premiär för mig visste jag att tre saker skulle hända; 1. Han skulle sjunga falskt, 2. Det skulle bli slagsmål i lokalen, 3. Han skulle snåla med Stone Roses-alster och visst sjutton satte jag trippeln.

Att han inte är särskilt tonsäker är ingen hemlighet, problemet ligger däremot i hans val att på skiva alltid sjunga i en låg oktav i tonarten. Det funkar på skiva då sången läggs högt upp i mixen men live drunknar basstämman bland de övriga instrumenten och publikens oväsen. När han då kompenserar med att från tårna försöka att sjunga ut missar han totalt tonen trots att han håller melodin. Detta blir mest uppenbart i outhärdliga Keep What You Got där han märkbart irriterad även pekar på öronsnäckan, monitorn och ljudkillen.

Trots tekniska missar är han i övrigt ändå i toppform och apmannen dansar sig igenom hela konserten. Dessvärre är den stela stockholmspubliken upptagna med att hålla armarna i kors eller vara bokstavligt för gamla och feta. Ian märker tydligt publikens tråkiga inställning till hans musik som faktiskt bygger på beats och skickar lite pikar men håller ändå humöret uppe.

Det är i extranumret som publiken tänder till med Roses-klassikern Fool's Gold följd av singelspåren på senaste skivan men för mig är det för sent av att dras med i stämningen efter att ha skämts kollektiv å mina grannars vägnar under större delen av konserten.

Bäst: Introt, Crowning Of The Poor och Longsight M13.
Sämst: Publiken.
Fråga: Hur många gånger var Ian otrogen mot sin fru under efterfesten med tanke på antalet lappar som delades ut till exalterade tjejer?

Jag har alltid haft ett gott öga till jamaicansk musik och hade en kort och otroligt underlig Bob Marley-period som barn (mammas granne sydde in rastafarifärgerna grön, gul, röd på sidorna i mina jeans och jag sydde en matchande hatt...). Numera lyssnar jag då och då på någon ska-låt på någon av mina Trojan-boxar och är allmänt trött på reggaens monotona gung.
I torsdags fick jag en nytändning för musiken, eller snarare en låt. Ians introlåt under denna turné är den sagolikt vackra Vice Versa Love av Barrington Levy och som både musik- och textmässigt passar honom som handen i handsken. Det var sannerligen en mäktig entré.

Lyssna.

Please give a helping hand oh Jah
to guide all of us together
People are straying and straying
dividing themself's from each other
There's too many hopeless souls and ragamuffin souljahs
What we need is love

*Ursäkta bildkvaliteten. Jag hade ett ISO-tal lika lågt som Göran Hägglunds IQ.

/K

Markus Krunegård - album x2

Jag har nu i dagarna två lyssnat på Markus Krunegårds nya album och trots min aversion mot just dubbelalbum så låter det häpnadsväckande vitalt rakt igenom.
Prinsen av Peking är ett renodlat popalbum från start till mål med kommande radiohits och en fräsch åttiotalsdoftande producering på rätt sida om nostalgi och parodi. Jag blir återigen imponerad över hur refränglös pop kan vara så medryckande.

Andra skivan Lev som en gris dö som en hund känns spontant som hemvisten för de svagare spåren under inspelningen. Det spretar mellan kvalitet och influenser.
Det som förvånar mig mest är madchesterkänslan som infinner sig i slutet av titelspåret som plötsligt blir The Stone Roses på svenska. Även Fel på hjärnan har ett Happy Mondays-groove och Ge mig ingen vit skit, ge mig afrobeat är en modern Shack Up av A Certain Ratio.
Den sistnämnda har just nu Sveriges samlade remixkår dreglande över sig och kommer att höras på de flesta dansgolv i höst.

I slutändan brukar de svåra albumen hålla längre, detta återstår nu att se.

Lyssna på Prinsen av Peking via Spotify >>här<<, Lev som en gris dö som en hund lyssnar du på >>här<<.

/K

Ian Brown - Stellify

Manchesterapan Ian Brown är dubbelt aktuell just nu. Hans forna band The Stone Roses debutalbum fyller som bekant 20 år i år och det firas med ett skivsläpp av monumentala mått. The Stone Roses 20th Anniversary innehåller nämligen debutalbumet, singel-b-sidor på vinyl och cd, demos, live-dvd, usb-minne med alla låtar i mp3-format, etc etc.
Lyssna på den via Spotify >>här<<.

Ian Brown själv släpper nya albumet My Way den 28e september och första singeln Stellify den 21a september. Redan idag kan du tjuvkika på videon via Football365 >>här<<.

Låtlista:
1. Stellify
2. Crowning Of The Poor
3. Just Like You
4. In The Year 2525
5. Always Remember Me
6. Vanity Kills
7. For The Glory
8. Marathon Man
9. Own Brain
10. Laugh Now
11. By All Means Necessary
12. So High

/K

Sergeant - Counting Down The Days

De skotska sötnosarna i Sergeant är färdiga med sitt ännu namnlösa debutalbum som väntas släppas i höst. Som producent står legendaren John Leckie som bl.a. har dessa guldkorn på sin CV:

The Stone Roses - The Stone Roses (1989)
The Verve - A Storm In Heaven (1993)
Radiohead - The Bends (1995)
Cast - All Change (1995)
Kula Shaker - K (1996)
Spiritualized - Ladies And Gentlemen We Are Floating In Space (1997)

Med honom som hjälp och sina imponerande popmelodier vågar jag hoppas på stordåd.
Första singeln Counting Down The Days släpps på deras nystartade och egna skivbolag Shy Recordings och släpps den 27e juli.

Ladda ner singeln >>här<<, titta på videon nedan.

/K

Kasabian

Mitt förhållande till Kasabian är väldigt märkligt. På papperet låter de som en våt dröm för en nostalgiker som jag med sina tydligaste influenser i de brittiska flaggskeppen; Happy Mondays, Primal Scream, Stone Roses och Happy Mondays. Och vid de två tidigare skivsläppen så har jag verkligen gillat låtar som; Club Foot, Processed Beats, L.S.F. och The Doberman men ändå glömmer jag ständigt bort dem och spelar dem aldrig, men jag kanske borde börja nu.

Den 9e juni släpps deras tredje album West Ryder Pauper Lunatic Asylum och från den kan du ladda ner Vlad The Impaler >>här<<, samt titta på videon till Fire nedan.

/K

The Stone Roses - 20 år

Idag fyller en av världens bästa debutalbum The Stone Roses 20 år och det ska såklart firas. Jag gör det med att grilla med nära vänner för att sedan syssla med den lägsta musikformen; karaoke.
Omslaget är designat av gitarristen John Squire och heter Bye Bye Badman och är inspirerat av '68-upploppen i Paris. Det syns på den franska flaggan och citronerna som användes som motgift mot tårgasen. Även sången med samma namn bär spår av detta.

I'm throwing stones at you man
I want you black and blue and
I'm gonna make you bleed
Gonna bring you down to your knees
Bye bye badman, bye bye

Hurra, hurra, hurra!

/K

Helgtips

I kväll fredag ska The Stone Roses självbetitlade debutalbum firas på Southside på Hornsgatan 104. Albumet firar nämligen 20 år i år. Kvällen till ära kommer det också hållas en hyllningskonsert där skivan ska spelas i sin helhet. Medlemmar i detta är bl.a. Pelle Tamleht (Sunshine), Daniel Gamba (Markus Krunegård), Johan Risberg (Hell On Wheels), Annika & Mattias (Paris) och Thorells Syndrom.
DJs för kvällen är Gustav Gelin och Jonas Markbäck.

Bandet går på scen kl 21:30 och festen kommer att vara i källaren där det snabbt blir trångt och fullt.

20-01 / 100kr

Klubben LOVE! på Marie Laveau har i kväll fredag nittiotalstema och tänker minnas tillbaka till den sista acidhousen och madchestern, twee, tidningen Pop, shoegaze som My Bloody Valentine och Ride, swindie-scenen med Broder Daniel, This Perfect Day, Wannadies och Popsicle. En nostalgisk afton med andra ord.
Residenter är indiefarbrorn Terry Ericsson, den äldsta att bära panda-utstyrsel med stil och Lång-Kalle som DJat på varenda popklubb i Stockholm värd namnet.

22-03 / 20år / 100kr (gratis före 23)

På lördag på Debaser Medis bjuder Fatboy på sin rockabilly, country och smäktande ballader och som förband har dem Rockridge Brothers. Kamma quiffen och gå dit vettja.

19-03 / 20år / 165kr (180 i dörren)
Förköp hos Tickster, Sound Pollution, Record Hunter och Pet Sounds.

/K

The Ruling Class

Dagens musiktips är särskilt riktat till dig som ville se ett återförenat The Stone Roses men gick bet.

The Ruling Class heter dessa gossar och de är långt ifrån unika, snarare tvärtom, de låter exakt som ovannämnda band och andra band de nämner som sina influenser, nämligen all brittisk indie från de gyllene åren 1983-95. Jag kan tycka att det är rätt charmigt för de har faktiskt låtarna att backa upp det med. Man behöver inte alltid uppfinna hjulet gång på gång. Här är det melodiös och svängig madchesterpop som osar Hacienda, baggyjeans, Beppehattar och vita trainers som gäller.

Gruppen huserar i London men grundades av sologitarristen och basisten som faktiskt är svenskar och har du vägarna förbi England, Tyskland eller Italien har du chans att se dem i vår. Gör som mig, Alan McGee och Tim Burgess från The Charlatans och bli ett fan du med.

Läs mer och lyssna på deras MySpace. eller ladda ner deras EP Tour De Force >>>här<<<

/K

En bild säger mer än tusen skvallerblaskor

Om du har planer på att se The Stone Roses i sommar så tänk om, bilden ovan är vad du möts av på John Squire's webbsajt.

Ryktena om en återförening är ett årligt event i de brittiska tabloiderna och jag skrev senast om det i december men jag har alltid tagit det med en stor nypa salt. Det är ju ingen hemlighet att sångaren Ian Brown och Squire knappast är kontanta längre men trots min aversion för återföreningar så hoppas jag ändå lite på att få se dem framföra sina anthems.

Det är inte bara det som förhindrar detta att ske. Ian håller nämligen på med inspelningarna av ett kommande soloalbum, Mani har spelningar bokade med sitt Primal Scream och Squire ska i sommar ha en utställning för sina tavlor och från Reni hörs det inget.

Det kanske är dags att döda detta rykte för gott och njuta av det remastrade debutalbumet som förhoppningsvis kommer i år? Ja, så blir det.

/K

The Stone Roses återförenas?

Ryktena om att Manchesterikonerna The Stone Roses ska återförenas är lika tjatiga som en Beck-film men något i tonen av Daily Mirrors exklusiva avslöjande gör mig konfunderad.

Artikeln säger att 21 englandsspelningar ska vara planerade och eventuellt ett amerikanskt datum på den enorma Coachellafestivalen i Kalifornien. Detta för att fira tjugoårsjubileet med en nyutgåva på deras fenomenala självbetitlade debutalbum med låtar som I Wanna Be Adored, She Bangs The Drum, Waterfall och Made of Stone.

Sångaren Ian Brown har en aktiv och inte alls pjåkig solokarriär och sägs inte ha pratat med gitarristen John Squire sen splittringen i mitten av nittiotalet. Basisten Mani har sedan dess varit medlem av Primal Scream och de andra två har jag ingen susning om vad de gör.

De mest inbitna indietalibanerna hatar givetvis tanken på en återförening men jag kittlas lite av den. Det finns givetvis en risk för totalt magplask när ett gäng gubbar ska spela madchesterpop men jag är beredd att ta den chansen för att få dansa till Fools Gold och Elephant Stone så nu väntar jag bara på en bekräftelse från officiella källor.

Se deras uppträdande på en annan manchesterikons teveprogram Other Side of Midnight, presenterat av Tony Wilson (1950-2007), en av grundarna till legendariska Factory Records som huserade bl.a. Joy Division, New Order och Happy Mondays.

/K

Roses återförenas?

Medlemmarna i The Stone Roses öppnar upp för en återförening. Det saknas bara en viktigt beståndsdel; sångaren Ian Brown. Basisten Mani (nu basist i Primal Scream) hävdar att alla är med på tåget och det hade passat utmärkt nästa år då det är 20 år sedan debuten släpptes.

Jag ställer mig alltid ytterst tveksam till återföreningar då det oftast slutar med ett magplask och fäller en skugga över bandets glansdagar. Men jag kan inte låta bli att bli smått exalterad över att få uppleva dem live. Det blir då garanterat på någon av de brittiska öarna där bandet varit kungar men som märkligt nog inte gjort något större eko över resten av Europa.

Återstår nu att se vad appojken Brown har att säga om saken. Han skriver nämligen just nu nya låtar för ett soloalbum som eventuellt ska spelas in i Japan nu i mars.

/K

Mash-ups

Mash-ups växer som ogräs på internet och har gjort så under lång tid. Det är sällan de lyckas att skapa en ny bra låt av två olika, många saknar musiköra och talang för det. Allt som oftast skär sig låtarna med varandra och saknar känslan av enhet, dessa är undantagen enligt mig. Dessa bidrag låter som en originallåt.

Kasabian vs. Blur - L.S.F./There's No Other Way

Jay-Z vs. The Stone Roses - Encore/Fools Gold

/K