The Beatles fortfarande analoga

Jag vet inte exakt varifrån deras omotiverade rädsla för ny teknik härstammar egentligen, men tror problemet stavas P-E-N-G-A-R. Det är för många klåfingriga personer inblandade i hela Beatles-apparaten.

Beatles musik går fortfarande inte att köpa som digital produkt någonstans på nätet. Samtidigt gnäller Dhani Harrison (George Harrisons son) över att rättighetsinnehavarna - däribland han själv givetvis - förlorar stora summor pengar dagligen på att Beatles låtkatalog inte finns tillgänglig som lagligt alternativ online.

Det är nästan skrattretande med tanke på att Beatles under hela sin karriär stod i bräschen för ny teknik. Varje nytt albumsläpp från Beatlarna innebär att popkartan fick ritas om gång på gång. Redan för nästan exakt ett (1) år sedan var Paul McCartney i stort sätt överens med Steve Jobs om ett mycket lukrativt kontrakt som skulle ge Apple och iTunes rätten att sälja deras musik digitalt. Den gången var det EMI som satte käppar i hjulet. Skivbolaget som har stora intressen i Beatles gillade inte det nya sättet att sprida musik på.

Nu har saker och ting förändrats och hårt prövande EMI är villiga att släppa Beatles hela katalog online. Men istället för att distribuera musiken genom iTunes överväger man att sälja låtarna i egen regi. Allt för att kunna casha in så mycket som möjligt. För Beatles slutade sedan länge att handla om pop - det är bara business och åter business som gäller.

Det som jag hoppas kan gynna oss popälskare å andra sidan, är att de i samband med digitaliseringen av Beatles fantastiska musik även en gång för alla remastrar samtliga låtar på samma vördnadsfulla sätt som Rolling Stones gjorde med sina klassiska album i början på 00-talet. The Beatles tidslösa pop förtjänar det, för vem vill sitta och lyssna på fuskstereo från 60-talet 2009? Ett sådant grepp skulle också skapa en större hajp och öka intresset runt den definitiva lanseringen.

Som det känns och ser ut nu är nog planen från samtliga inblandade att först lansera spelet, The Beatles Rockband, för att få fler unga människor att upptäcka och bli sugna på låtarna för att sedan slutligen och framförallt äntligen släppa musiken digitalt.

Glöm förresten inte att även en viss Michael Jackson har ett finger med i spelet. Det blir en spännande höst för alla Beatlesfans.

The Beatles Rock Band släpps 090909.

/A

Extremister

Skivbolagens skräck över att deras artisters skivor i förtid ska hamna på nätet når gång på gång nya höjder. Paranoian har inte längre några gränser. På sätt och vis kan jag ha viss förståelse till deras agerande. Till varje nytt stort albumsläpp följer det en ännu större marknadsföringsapparat. Det är dyrbara pengar och minst lika dyrbar tid som står på spel. Pressade scheman och turnédatum ska hållas. Människor ska snabbt förflyttas från en plats till en annan. Allt måste klaffa så att slutprodukten till slut når sitt mål. Att skapa en kvalitetsprodukt som attraherar många köpare kostar som sagt pengar och tar tid. Det är inget som händer av ren slump. Å andra sidan måste man också som företag lära sig att anpassa sin produkt efter sin samtid. Inte försöka göra tvärtom. Många aktörer verkar även tro att musikmarknadens spelregler sedan lång tid tillbaka är konstanta. Så är givetvis inte fallet. De byts ut och är hela tiden i ständigt förändring.

Med ny teknik följer också nya vanor. Jag har aldrig tidigare stött på en bransch som är så ut i fingerspetsarna teknikfientlig som musikbranschen faktiskt är. Det fungerar inte att envist försöka flyta motströms, hur mycket man än vill det. Man måste återigen lära sig att anpassa innehållet efter dess förutsättningar. Här följer två exempel på när det kanske har gått lite för långt i ivern om att försäkra sig om att produkten - i det här fallet musiken - inte hamnar i fel händer för tidigt.

Förra veckan i London höll U2 något som närmast kan kallas för en musikvernissage där journalister från alla jordens hörn flögs in för att få smyglyssna på den kommande plattan. Väl på plats fick samma journalister stränga order om att lämna in alla medhavda pinaler på plats. Mobiltelefoner, MP3-spelare, datorer, mikrofoner, bandspelare - d.v.s. allt som på något sätt kunde spela in eller spela upp ljud. Och som inte det vore nog var de även tvungna att snällt och lydigt - för de ville ju inte missa att höra nya U2 - att ta av sig sina jackor och rockar. Allt placerades sedan fängelselikt i en liten, var för sig, personlig kartong. Sedan fick de sitta tysta i ett stort vitt upplyst rum och lyssna på den nya U2-plattan. Under själva uppspelningen var ljudet på skivan så undermåligt att det knappt gick att urskilja någon musik överhuvudtaget. Allt för ingen listig sketen liten journalist mot all förmodan ändå skulle ha lyckats smuggla med sig något form av inspelningsverktyg in i lokalen.

Det andra exemplet härstammar från i julas när recensenterna fick ett mycket långt och tillika finstilt textat dokument utskickade till sig a.n.g förhandslyssningen av Lily Allens kommande andra album. Recensenten skulle, om denna var intresserad av att lyssna, skriva under dokumentet för att vidare faxa det tillbaka till EMI's advokater i England. I det strikta dokumentet förband man sig sedan att inte avslöja minsta lilla detalj utav innehållet på skivan. Det var nästan ett avtalsbrott bara att ens nämna för någon om att man hade skrivit under det förbannade pappret. Och om man väl gjorde det så fick man varken en fysiskt skiva eller en nedladdningsbar dito. Nej, du fick lyssna på skivan genom EMI's webbplats. Streamad.

/A