Madonna x2

Den evigt unge och nyskilde Madonna sålde som bekant ut Ullevi på fyra timmar i måndags, och på sedvanligt manér fick Ticnet smaka en heldel besk kritik för biljettkrånglet. Nu är det dags igen. På tisdag den 17e februari kl:9 släpps nämligen biljetter till ytterligare en konsert på Ullevi till glädje för en del, och retsamt för vissa. Varför, undrar ni? Den extrainsatta konserten ska nämligen gå av stapeln innan den usprungliga konserten. I avundsjukans hemland måste detta sticka i ögonen för de som bara tänkt se henne endast en gång men numera inte får vara först.

Det är nu 19 år sedan världens största kvinnliga artist stod på en svensk scen så detta besök är givetvis ljusår större än Bruce Springsteens årliga visit, även om sommarens bilagor kommer att hävda motsatsen. Jag kommer däremot inte befinna mig i Göteborg i augusti även om hennes Sticky & Sweet Tour nog är en show av världsklass. Jag har dansat mig svettig till gospelpoprökaren Like A Prayer åtskilliga gånger men mer än så är inte Madonna för mig.

/K

Ständigt denna Madonna

Alltså. Jag gillar artisten Madonna. Och då syftar jag främst på den yngre upplagan. Men jag gillar också albumen som hon har släppt under 2000-talet med undantag för den förvirrade American Life. Sorry från Confessions On A Dance Floor är fortfarande en fantaskiskt liten popbagatell.

Hon är ett unikum. En imponerande hitmaskin med en näsa som alltid lyckas nosa upp de senaste trenderna och paketera om dom in i sitt eget universum av kitsch, sex och pop.

Men trots att jag gillar och många gånger delar hennes syn på pop så har jag samtidigt ett väldigt skevt förhållande till Madonna.

När jag ser bilder som den ovan påminns jag på samma gång om hur mycket jag kan avsky människan och personen Madonna. Hon är 50 år och ingen vill se hennes åldrande röv i nätstrumpor. Såna här bilder går direkt in på minuskontot. Ett minuskonto som på senare år har vuxit sig allt större.

/A