Vill man ha en dunderfin samling ska man införskaffa denna som släpptes 2005. Wu-Tang Clan har teamats ihop med en drös indenpendentrappare och dessutom den fantastiska regissören Jim Jarmusch (Coffee & Cigarettes, Dead Man, Down By Law, Broken Flowers etc) för en eklektisk samling tunga låtar. Nedan får ni ett smakprov på ett fint samarbete. En tung hiphop låt som drivs av stråkar och där beatet inte ens infinner sig förrän efter två minuter.
Då var det alltså åter igen dags för Sveriges kanske mest utskällda musikpris, Grammis, att presentera sina nomineringar. De väljer att fortsätta på samma spår som förra året. Publiken tillsammans med juryn väljer vinnarna. Förut var det som bekant endast en utvald jury som avgjorde vem eller vilka som skulle få vinna. Folket hade inget att säga till om. Efter år av massiv kritik valde man därför förra året att även bjuda in vanligt folk till galan. Sveriges tyngsta och finaste musikpris degraderades på så sätt till ännu ett pris i mängden. Det finns redan en hel uppsjö av mer eller mindre åtråvärda priser och låtsasgalor där folkets ofta tvivelaktiga röst fäller avgörande. För hur mycket väger egentligen en rockbjörn mot en grammis? De som vinner blir förstås glada, men självklart smäller det högre att vinna en grammisstatyett än en ful rockbjörn. Och sen när det blev det fel med lite snobberi och elitism?
The Soundtrack of our Lives - Communion
Ebba Grön - Kärlek & Uppror
Kent - Isola
The Tough Alliance - The New School
Alltså, jag gillar artister som hela tiden vågar utmana sig själva och sina fans. Detta betyder inte i sin tur att man måste gå och göra finsk folkmusik för det. Nej, popmusik handlar hela tiden om att vara på väg framåt. Att våga utveckla sig själv och inte bli för bekväm i sin egen framgångsformel. Därför blir jag också så positivt överraskad över 808s & Heartbreak, för jag trodde att jag var ganska klar med Kanye West vid det här laget. Föregångaren Graduation var dessutom dötrist. Hans superego hade blåst upp i oanade proportioner och låtarna som lät så självklara på debuten föll bara platt.
Två fuck ups åker till USA och träffar ännu större fuck ups. Med sig har Justice en vapengalen Tour Manager och Romain Gavras även han beväpnad fast i det här fallet med en digital videokamera. Man får alltså följa bandet på deras tre månader långa turné genom USA. En turné som hela tiden kantas av sprit, vapen och halvnakna brudar. Det är på gränsen till kaosartat hela vägen och mycket underhållande. De blir arresterade för vapeninnehav och slåss med fans om vartannat. De kedjerökande medlemmarna i Justice försöker hela tiden göra sig förstådda på sin knackiga fransk-engelska och det går sådär. Fast det verkar inte bekomma dem ett skit ändå. Nonchalanta och ständigt småpackade åker de från ställe till ställe och uppträder för galna fans. Den ena konserten värre än den andra. Egentligen är själva grundidén redan beprövad flera gånger om. Kulturkrock i USA mellan amerikaner och europeer. Och självklart är det som jag skrev inledningsvis inte helt friktionsfritt.
Efter de enorma framgångarna under 2000-talet med skivorna Mazarin, Son Of A Plumber, En Händig Man och inte minst Gyllene Tider känns backlashen för Per Gessle ganska självklar. Han bjuder dessutom upp till det själv genom att innan skivsläppet säga att han med de nya låtarna sneglar ut åt de internationella topplistorna igen. Gessle vill ta tillbaka det världsherravälde som han en gång skapade under 90-talet. Han vill ut på banan och spela med de stora namnen, han vill visa att hans penna är precis lika vass som under Roxettes storhetstid. Detta gör honom också samtidigt till vinterns lättaste måltavla. Men det är just de två faktorerna tillsammans som gör skivan till både lyssningsvärd och beundransvärd.
När jag var 14-15 år gammal och lusläste Aftonbladet, Expressen och DN efter musikartiklar var alltid fredag given dag i veckan för skivrecensioner. Recensenterna skrev om skivorna i fredagsbilagorna och skivorna fanns i affär efter helgen. Helt ologiskt egentligen, men så var det. När skivförsäljningen för ett par år sedan började dala valde skivbolagen att istället ge ut skivorna mitt i veckan. Allt för att kunna få upp plattorna snabbare på topplistan som i vanlig ordning presenterades under torsdagen. Nu 2008 känns utgivningsdagar och premiärspelningar bara hopplöst omodernt. Men som traditionen lyder är det onsdag och fortfarande skivsläppardag. Vi ska idag försöka hinna med att recensera tre utav årets sista stora albumsläpp, närmare bestämt: Justice, Per Gessle och Kanye West. Så håll utkik här under dagen!
Ikväll ska jag kolla A Cross The Universe med Justice. Fick tag i den redan igår men det kändes som att halva innehållet gick förlorat när den inte var textad på engelska. Nu har jag den alla fall med engelsk text och kan hänga med vad Gaspard Augé och Xavier de Rosnay snackar om. Jag har för övrigt sjukt höga förväntningar och det är inte bra. Sånt brukar alltid resultera med att man blir besviken. Får se hur det blir det här gången. Liveskivan har jag redan spelat och den är bra men kanske inte den explosion som jag hade gått och hoppas på. Justice låter förvisso ännu hårdare live än i studio, och det gillar jag emellanåt. Men det som är lite synd med den typen av musik är att den aldrig riktigt kommer till sin rätt på inspelade livenummer. Beatsen känns ibland fattigare än i vanliga fall och det blir lite väl mycket dist och en ganska onyanserad ljudbild. Filmen är förstås huvudattraktionen.
Snart har jag haft alla nya iPod-modeller. Från iPod video fram till iPod Touch. Jag kan ha dom ett par månader sen tröttnar jag och säljer vidare. Den senaste touch-modellen var helt suverän samtidigt som den led av att vara lite iPhone light. Jag har dessutom alltid förespråkat små prylar, får smått panik av att vara tvingad att bära runt på saker som tar en massa extra plats i fickorna. Och precis som jag har varit inne på innan, varför ha två olika apparater när man lika gärna kan ha en som kombinerar båda användarens behov. I det här fallet, telefon och MP3-spelare.
Rättning: Konserten och klubbkvällen äger givetvis rum idag onsdag 26/11 och inte lördag som jag skrev tidigare. Min mentala kalender är kaputt.
Hatten av för Jean-Paul Belmondos ofantligt snygga uppsyn. Kika gärna igenom hans filmografi från sextiotalet samt den stilbildande franska nya vågen för inspiration. 
Den forna medlemmen av Manic Street Preachers, Richey Edwards har nu officiellt förklarats död efter begäran från hans föräldrar. Edwards som nu varit spårlöst försvunnen sen den 1a februari 1995 står för alla texterna på det kommande albumet från Manics. Jag gissar att den spöklika känslan kommer smitta av sig på albumet och hoppas på en fullträff som det var många år sedan de levererade.
Det finns få riktiga rockstars som verkligen gör skäl för att kallas just rockstars. Jim Morrison tillhör definitivt en av dom. Att han hade ett IQ på 146 hjälpte föga. Han kunde envisas med att urinera på sin publik eller visa kuken från scen lite när han kände för det. Han kom också att bli under slutet av 60-talet den första personen i historien som arresterades direkt på scen under en konsert. Bara det är en liten merit i sig. Från att ha varit en bildskön rockikon förvandlades han snabbt till en fet Jesus look-alike. Han praktiskt taget söp, knarkade och knullade ihjäl sig och dog endast 27 år gammal i ett sjabbigt badkar i Paris. Trots sitt osunda och många gånger tvivelaktiga leverne älskas och dyrkas han fortfarande av tusentals fans runt om i världen. Framförallt i USA. Baren Barney's Beanery i Los Angeles ska resa en minnestavla inne i lokalen den 8 december, samma dag som Morrison skulle ha fyllt 65 år. Anledning? Han pissade på deras bar och platsen han gjorde det på ska alltså få en egen tavla. 
14 år. Det är en siffra som nästan motsvarar halva mitt liv. Så lång tid har det som bekant tagit för Guns N' Roses, eller rättare sagt Axl Rose att slutföra arbetet med nya skivan Chinese Democracy. I början av 2000-talet kunde jag både gilla och uppskatta galenpannan Axl Roses rabiata beteende och lynniga humör. Fast nu 2008 kan och vill jag inte längre roas av det här eländet. Den här miserabla följetången är Spinal Tap upphöjt till hundra fast utan humor.
Coldplay - Prospekt's March EP
CDON slutar helt med kopieringsskyddad musik på sin sajt. Från och med den 20 november har man soterat bort all musik skyddad med DRM (Digital Rights Management). Detta betyder i sin tur att CDON starkt krymper sitt utbud av digital musik. De kommer i dagsläget inte att erbjuda någon musik från majorbolagen Warner och Universal. Formatet WMA (Windows Media Audio) försvinner helt och CDON kommer endast att erbjuda digital musik i vanligt MP3-format. Bitraten kommer att ligga på mellan 192-320 kbps beroende på vad de olika skivbolagen väljer att leverera i för kvalitet.
Sveriges i särklass bästa band bredvid Ebba Grön och Kent heter Broder Daniel, eller hette som numera är fallet. Det spelade ju sin avskedskonsert på Way Out West i somras och undertecknad var givetvis där. Inte deras bästa spelning kanske men den vackraste. Någon gång i vår kommer nu dokumentären om bandet, en film vars avstamp togs på den sista spelningen utan att för den skull vara en konsertfilm. Det ryktas snarare vara en poetiskt skildring av bandets leverne och livssyn.
Coldplay - Prospekt's March EP
Kanye West - 808's And Heartbreaks
Det är så tråkigt och trist när Blogger eller WordPress väljer att stänga ner ens favoritbloggar. Senast i radan var den eminenta electrobloggen Adamkaffi’s music blog. Förmodligen hade han laddat upp en MP3-låt för mycket. So what? Skivbolagen borde snarare tacka honom för grym promotion istället för att skvallra till WordPress.
Imorgon är det 21 november. Och det är inte vilken novembergrå fredag som helst. Det är No Music Day. Så lås in din iPod, stäng ner ditt iTunes och byt till vibratorsignal på mobilen.
Kylie - Boombox. Den första skiva jag kommer införskaffa 2009. Det är iochförsig inget regelrätt album utan en remixskiva med både kända och mindre kända Kylie-låtar i nya omgjorda tappningar. Remixer som har legat utspridda på diverse singlar eller obskyra samlingsskivor, men bland titlarna återfinns även ett par helt nya. Bland producentnamnen märks Chemical Brothers, Fischerspooner, Mylo och Sebastien Lege.
Har ni alltid undrat vad Elvis Costello lyssnar på finns facit här. Det är en gammal lista med "de 500 albumen du måste ha" sammanställt av Costello som publicerades i Vanity Fair år 2000 men som jag alltid återkommer till. Han har ju en sådan utsökt smak den karln.
Idag presenterade Christer Björkman de första artisterna för Melodifestivalen 2009. Måns Zelmerlöv, gäsp, BWO, gäsp, Alcazar... ojdfghusdh%63....... Oj, förlåt. Jag somnade visst över tangenterna när jag fortsatte med listan över startklara artister. Orkar verkligen svenska folket med att svälja ännu mer identitetslös plastschlager. Är inte buken översväld vid det här laget? Det är samma skara sorgliga artister som abonnerar på finalplatserna år efter år. Borde man inte överväga att införa en regel som bara tillåter att man som artist bara får ställa upp högst två gånger eller i varje fall vart fjärde år? 
